CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Dör gör jag hellre på en serpentin klättrandes uppför en alptopp, inte ute på earton.

Dör gör jag hellre på en serpentin klättrandes uppför en alptopp, inte ute på earton.

snöyra

Vet ni, jag är inte rädd för döden. Jag har sett den, jag har känt den, jag ser ner på den för vad den gjort mot mig och jag förtränger den med gott samvete – men jag är inte rädd för den. Däremot är jag inget fan av av utdragen (icke-cykelbenmosrelaterad) smärta. Jag är en sån som alltid behandlas av sjukhus främsta läkare eftersom jag helt enkelt inte ger mig de första gångerna när ”vanliga” läkare försöker behandla mig. Godis och narkos, då kan vi snacka! Och för att fixa mina tänder går jag förstås alltid till tandläkare som specialiserat sig på ”barn med tandvårdsskräck”. Konstigt nog är jag dock inte speciellt rädd för cykelvurpor och sånt. Det får man liksom ta om man ska hävda sig inom sporten och hävda mig, det gillar jag.

Jahapp, festligt fredagsinlägg det här var då, din trista filosof till bloggare, tänker ni då.

Men jag vill bara varna er. Snälla, visa lite respekt för livet ihelgen. Trotsa den luriga bekvämligheten, lämna bilen hemma i helgen.

Igår eftermiddag var jag på väg till Stockholm. Tanken var att jag skulle åka skidor tillsammans med lillebror som har fått sitt första par. Jag har sett fram emot det, så jag lånade en väns bil och packade den full med pjäxor, underställ och annat skidmysigt.

Det hade snöat under dagen, men slutade vid tre-snåret. Jag lämnade jobbet vid fyra-snåret. Jag kände direkt att det var lite slirigt, men så har denna bilen inga dubbisar utan såna miljövänliga (?) vinterdäck. Men jag tänkte ok, jag kör väl i typ 70 km/h så borde det funka. Jo tjena! Bara nån km in på E18 började det yra, värsta snöstormen, massor med snö virrandes omkring och det värsta – hal is under all snö. Det gick knappt att se vägbanan. Till och med de vanligtvis hetsiga audis och bmw:ar körde i max åttio!

Plötsligt blev jag omkörd av en långtradare vars sida nästan smekte spegeln på saaben jag satt i. Det var inte många millimeter. Då tog jag ett beslut som jag förmodligen inte tagit för ett par år sedan. Jag hittade första bästa synliga avfart mot Enköping, åkte in i stan och krypandes fram med tvåan i, letade upp en gratis över-helgen-parkering. Packade med mig det som gick att bära. Tyvärr fick skidorna ligga kvar i bilen. Traskade ner till tågstationen, väntade tålmodigt in det entimmesförsenade tåget och slutade till slut skaka om ”gasfoten”.

Så nu är jag i Stockholm, skidlös men med skinnet i behåll. Läser i VLT (Västerås lokaltidning) om gårdagens alla olyckor på E18 samtidigt som jag avundsjukt tänker på alla andra som twittrar om sina härliga spårupplevelser.

Men jag vill leva lite till. Och kära fina miljön får maka på sig, men dubb är ett måste på isiga vägar här uppe i Norden. Olycksstatistiken talar sina tydliga siffror. Men i slutändan så handlar det om att helt enkelt lämna biljäveln hemma. Och för min del – skaffa skidfodral så jag kan ta med mig dyrgriparna på tåget.

Nej, dö tänker jag i värsta fall göra fullproppad med bland annat choklad, kämpandes uppför någon alltför brant och vacker col. Inte ute på motorvägen, inlåst och hjälplös.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

4 kommentarer

  1. Fegis!, jag är din raka motsats vid tandläkaren, väljer alltid bort bedövning,vid det senaste ingreppet blev jag dock tvingad till bedövning då en visdomstand skulle tas bort.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.