Mina lunchspinningpass kör jag på Actic Kristiansborg här i Västerås. Lokalen är ganska mörk och tråkig men utsikten är fin. De stora helväggsfönstren öppnar upp mot ett roigt småhusområde.
Och någon av de första gångerna efter att min Tuss cyklat iväg för alltid
de gångerna jag inte ens vågade titta åt sidan
för jag inte vågade behöva förstå att cykeln bredvid mig var tom, eller upptogs av någon levande,
någon som inte var du
så fokuserade jag blicken lite extra på det roiga småhusområdet som jag såg genom fönstren
och så plötsligt såg jag en svart liten tuss
en mörkpälsad katt
sitta på en staketstolpe vid ett av husen
alldeles, alldeles stilla.
I början trodde jag att det var en liten staty, av typen “trädgårdstomte”. Kanske hantverk i gjutjärn eller betong eller liknande trädgårdsmaterial. För den svarta tussen satt blickstilla vänd mot mig under hela passet. Inte en enda gång ändrade den sittställning. Inte en enda muskel på den eleganta smäckra kroppen tydde på att djuret levde.
Förbryllad stirrade jag tillbaka på tussen.
Var den på riktigt? Hade jag sett den där förut? Var det en riktig katt eller bara en sak?
Och nästa gång var den borta. Och jag förstod.
Och nästa gång vågade jag titta på cykeln bredvid mig och log mot den kämpande tjejen i gult linne som svettades mot samma mål som jag.
Och en annan gång så var jag omringad av kollegorna.
Och jag visste att min Tuss aldrig hade lämnat mig annat än rent fysiskt.
Och de små tecknen finns överallt och en tjejkompis frågade häromdagen men Katja, är inte du lite bitter över allt du berövats på? Och jag skakade på huvudet och sa nej, jag har ingen som helst rätt att vara bitter. Jag är bara oerhört tacksam för den rikedomen jag fått under den tiden vi fick ihop och fan, allt måste lösa sig.
Min Tuss hade inte velat något annat.