2012
Hej.
Trots att jag inte förmått mig att producera fler än ett inlägg sedan det hände så ser jag att antalet läsare inte har sjunkit avsevärt. Så jag känner att jag måste börja ge tillbaka lite. Denna blogg har varit mitt glädjeprojekt sedan det första inlägget med det peppa namnet Min rygg är din rygg. Tyvärr känner jag ingen riktig blogglädje just nu. Faktum är att jag känner ingen livsglädje överhuvudtaget. Ja, den enda känslan som är precis nog att kunna uttryckas i ord är tristess, eller kalla den kanske vemod. Av den tyngre, östeuropeiska sorten. Livet är så pissigt tråkigt just nu. Jag är brutalt uttråkad och tömd på innehåll. Omgivningen kallar mig stark men det är för att jag är för svag och hämmad för att våga balla ut offentligt. Istället ler jag mitt signaturleende och tröstar de andra – för det är ju så mycket enklare att trösta än att låta sig tröstas. Och egentligen, varför trösta mig. Jag lever och äter min choklad och producerar på jobbet. Medan han är kall, stendöd, ensam i någon skum låda och ska in i ugnen för att sedan bli till jordmån på en kyrkogård. Hans cykelkeps hänger kvar på väggen och hans smärta Canyon (bara 600 gram tyngre än tillåtet!) står på stjärten och väntar på att sättas ihop och ge sig ut på vägarna igen (den tisdagen Peter blev dödad körde han på sin pendlarhoj). Det Canyon inte vet är att ryttaren inte kommer tillbaka. Det vet förmodligen inte den andra Canyon om heller, den lätta skogsvänliga framdämpade som står inne på sin husses kontor och inte hunnit bli tvättad än (på tal om träningsfolks på jobbet, har ni läst denna artikel? Snacka om att ha noll koll).
Ärligt talat så var min första tanke efter att jag fått veta vad som hade hänt Peter att Åt helvete med cykling, ska fan slänga ut eländet!
Men den tanken var tack och lov väldigt kortvarig. Utan närmare detaljer så hade Peter inte klarat sig även om han hade promenerat, eller åkt rullskidor, eller skejtat, eller krypit hem den kvällen. Krafterna var helt enkelt för starka. Inget hade kunnat skydda honom från en övertänd pundare på trimmad moppe – som inte hade något på cykelbanan att göra, än mindre ute i samhället överhuvudtaget.
Jag försöker att tänka så här istället: Han dog när han gjorde det han älskade mest. Han cyklade vilket han älskade, på väg hem till en han älskade och var älskad av, från jobbet han älskade och som älskade honom. Och det är få förunnat, hur makabert det än låter.
Sen att hon som älskade honom nu inte har någon kvar att älska är en annan femma, men detta är en nischad blogg så vi håller oss till ämnet.
Så… Klart som tusan tänker jag cykla igen. Det är ju det bästa jag vet! Jag kommer att sälja min bike till högsterbjudande och inte en jävel får ett öre av mig för jag ska bygga mig en ännu snabbare, lättare och vackrare hoj (eller två). Jag kommer att lära mig ännu mer om mekanik och fysik i bästa Gräm-stil (så som Peter lärde) så jag inte behöver be om hjälp så ofta (även om det i mitt fall mest handlar om lathet, inte okunskap) och jag kommer att ta mig ut till Europa där jag känner mig hemma, och jag kommer att uppleva, och uppleva, och uppleva så länge jag lever.
Jag vet att Peter kommer att vara med mig under turerna. Så jag får helt enkelt finna mig i att ha en extra mandarin i fickan.
Och så myser jag in dig och så sover vi gott.
Jag är lite ledsen och småirriterad. Det har varit struligt med vissa jobbgrejer på sista tiden och jag vill få undan en sista grej innan jag kan logga ut för dagen. Du kommer in på mitt rum, tre rum mellan oss från ditt rum, och vill prata lite, jag pussar på din fluffiga mage, i smyg, som jag alltid gör (uscha för magpussar på jobbet!) – men gör jag det just idag? – jag tror att jag gör det, men sen skickar jag iväg dig. Iväg med dig, jobba nu så får vi åka hem snart! Du säger att du nog tar cykeln hem och jag säger kom snart, inte cykla långt, nej en halvtimme bara säger du. Och jag förstår dig, det drar i kroppen din, du måste träna för att må bra.
Jag är seg. Har tankarna på annat håll. Vill komma hem. Vill att du ska komma hem. Helst på en gång. Men kanske hinner ta en dusch? Fast först, tvätta. Skyndar mig in i tvättstugan, yes, ingen där än. In med massa tvätt, trosor, träningsplagg, vita lena Rapha-sockisar, fintvätt check, och så skjortor förstås, dem måste vi ju stryka snart nu när de blir tvättade. Blir dålig i magen. Konstigt. I köket, metodiskt, sakta, skalar alla rotfrukter som finns. Sakta, sakta. Varför så sakta? Tiden går. Ner igen, hämtar tvätten. Maten är klar. Eller springer jag en gång till till tvättstugan? Maten klar sen länge. Magen dålig. Oron äter upp mig inifrån. Varför hör du inte av dig? Varför svarar du inte på mina sms? Mina samtal? Var är du? Skickar iväg mitt tredje sms. Älskling, jag är uppriktigt orolig. Skräms inte. Ring! Hör din röst i svararen, om och om igen. Börjar ringa till akuten. Kommer inte fram. Ringer igen. Och igen. Förstår egentligen inte varför jag ringer. Vad skulle han där att göra? Men tiden går och det har snart gått tre timmar sen maten blev klar. Oron svämmar över mina tankar, sköljer över hoppet. Tänk om han hamnat i nån olycka med cykeln tänker jag. Brutit nånting, ligger på sjukan. Måste få tag i akuten igen. Kommer fram till slut. De kan inte säga nåt nu, först vill inte ge ut uppgifterna alls för jag kan förstås inte komma på hans sista fyra i personnumret, sen efter att jag ber och ber och säger det är min man! – ja sen så sticker hon iväg och återkommer och säger sen att ja, de ringer mig sen när de vet något för kvällsrapporten har inte kommit in än. Ok, sure, visst. Lite lugnare, han verkar inte vara där, annars hade de ju sagt, eller hur, eller hur?
Skickar iväg ett sms till din son som bor kvar hos sin mamma. Ber honom att höra av sig till mig genast, bara svara om pappa är där, med dem, så blir jag lugn. Men jag vet. Jag vet att han inte är där. Och hade han varit där så hade han meddelat mig det för
ett
två
tre
timmar sedan. Timmar, de längsta timmarna i mitt liv, fyllda med tankar – från både humoristiska och fyllda med lättsam svartsjuka till sådana, enbart kräksjuka av oro.
Jag får inget svar från sonen.
Runt tio ringer det på dörren. Gällt och kanske, minst en och en halv sekund.
En kort första tanke, det är min Peter. Nåt har hänt, hoppas han inte är ledsen! Men jag vet. Vet att det inte är han. När jag öppnar dörren och släpper in den blonda polismannen som med allvarlig min pratar om nån trafikolycka så har jag förstått
varför du inte ringt mig sedan klockan kvart i sju
kvart i sju
då hela vårt liv krossades mot asfalt, om och om tills det inte blev något liv kvar.
Hej.
Jävligt starkt för att vara mig faktiskt. Minuttiden tenderar alltid att bli högre när jag springer själv, vet inte varför.
Men inte hade jag några större mål i söndags än att springa skallen ren på onödiga tankar.
Samt få en stund med min just nu absoluta favvomusiker Miles Kane, så otroligt bra menfrågaintevarför.
Tog mig ut på favvoåsen, Badelundaåsen. Backe upp och backe ner.
Så skönt att slippa fastna i hästskiten nu när marken frusit till lite!
Och så gott med frostnupna rönnbär när man blir lite törstig.
Älskar rönnbär, så otroligt gott menfrågaintevarför.
Tog ett par kilometer innan de träningsvärkande benen kom igång ordentligt.
Vart till slut nollkommasju mil (Peter lär mig att räkna allt i mil!).
Jobbiga, svettiga, åh så sköna!
Här får ni min lista med mina Miles Kane-favvisar. Perfekt för lugnare löpturer.
Tog ni också vara på solen i helgen som varit?