Bon courage!

Hej.

Trots att jag inte förmått mig att producera fler än ett inlägg sedan det hände så ser jag att antalet läsare inte har sjunkit avsevärt. Så jag känner att jag måste börja ge tillbaka lite. Denna blogg har varit mitt glädjeprojekt sedan det första inlägget med det peppa namnet Min rygg är din rygg. Tyvärr känner jag ingen riktig blogglädje just nu. Faktum är att jag känner ingen livsglädje överhuvudtaget. Ja, den enda känslan som är precis nog att kunna uttryckas i ord är tristess, eller kalla den kanske vemod. Av den tyngre, östeuropeiska sorten. Livet är så pissigt tråkigt just nu. Jag är brutalt uttråkad och tömd på innehåll. Omgivningen kallar mig stark men det är för att jag är för svag och hämmad för att våga balla ut offentligt. Istället ler jag mitt signaturleende och tröstar de andra – för det är ju så mycket enklare att trösta än att låta sig tröstas. Och egentligen, varför trösta mig. Jag lever och äter min choklad och producerar på jobbet. Medan han är kall, stendöd, ensam i någon skum låda och ska in i ugnen för att sedan bli till jordmån på en kyrkogård. Hans cykelkeps hänger kvar på väggen och hans smärta Canyon (bara 600 gram tyngre än tillåtet!) står på stjärten och väntar på att sättas ihop och ge sig ut på vägarna igen (den tisdagen Peter blev dödad körde han på sin pendlarhoj). Det Canyon inte vet är att ryttaren inte kommer tillbaka. Det vet förmodligen inte den andra Canyon om heller, den lätta skogsvänliga framdämpade som står inne på sin husses kontor och inte hunnit bli tvättad än (på tal om träningsfolks på jobbet, har ni läst denna artikel? Snacka om att ha noll koll).

Ärligt talat så var min första tanke efter att jag fått veta vad som hade hänt Peter att Åt helvete med cykling, ska fan slänga ut eländet! 

Men den tanken var tack och lov väldigt kortvarig. Utan närmare detaljer så hade Peter inte klarat sig även om han hade promenerat, eller åkt rullskidor, eller skejtat, eller krypit hem den kvällen. Krafterna var helt enkelt för starka. Inget hade kunnat skydda honom från en övertänd pundare på trimmad moppe – som inte hade något på cykelbanan att göra, än mindre ute i samhället överhuvudtaget.

Jag försöker att tänka så här istället: Han dog när han gjorde det han älskade mest. Han cyklade vilket han älskade, på väg hem till en han älskade och var älskad av, från jobbet han älskade och som älskade honom. Och det är få förunnat, hur makabert det än låter.

Sen att hon som älskade honom nu inte har någon kvar att älska är en annan femma, men detta är en nischad blogg så vi håller oss till ämnet.

Så… Klart som tusan tänker jag cykla igen. Det är ju det bästa jag vet! Jag kommer att sälja min bike till högsterbjudande och inte en jävel får ett öre av mig för jag ska bygga mig en ännu snabbare, lättare och vackrare hoj (eller två). Jag kommer att lära mig ännu mer om mekanik och fysik i bästa Gräm-stil (så som Peter lärde) så jag inte behöver be om hjälp så ofta (även om det i mitt fall mest handlar om lathet, inte okunskap) och jag kommer att ta mig ut till Europa där jag känner mig hemma, och jag kommer att uppleva, och uppleva, och uppleva så länge jag lever.

Jag vet att Peter kommer att vara med mig under turerna. Så jag får helt enkelt finna mig i att ha en extra mandarin i fickan.