Månad: december 2012

Hej.

Det är den 31 december 2012 och bara några timmar kvar till vi skickar 2012 dit det hör till

– både i helvetet och i paradiset.

Jag hade först tänkt att göra värsta feta årssammanfattningar. Gjorde fina collage med årets höjdpunkter – alla skidresor, cykelresor, Mallis, Schweiz, Frankrike, Touren, de bästa festerna etc.

Men sen rann orken av mig.

Så har det varit mycket sedan mitt livs bästa år förvandlades till mitt livs värsta, den där svarta tisdagen den 30 oktober 2012. Dagen då min älskade Peter aldrig kom hem till middagen.

Peter, som jag blev kär i och tillsammans med – ja det hände cirka samtidigt! – i januari 2012.

Och sen dess mina vänner, sen den kvällen efter ett 30-mila-skidpass då han viskade i mitt öra: “Katja, jag älskar dig.”, ja sen dess har jag aldrig varit rädd.

2012 gick i MODIGHETENS tecken.

Jag vågade så mycket.

Jag vågade paja min rygg och min stolthet för att återigen bli bra på skidor.

Jag vågade sätta mig på en racer, ramla och ramla och ramla igen. Jag vågade cykla i 50 km/h nedför backar på Mallis.

Jag vågade klättra tusentals med meter uppe i de franska Alperna.

Jag vågade snöra på mig löparskor.

Och skicka min bokidé till förlag.

Och färga håret rött.

Och starta en träningsblogg som vuxit till lite mer än bara träningsblogg.

Och så mycket annat.

Jag vågade säga ifrån på det personliga planet. Vågade trotsa paniken som förut lett till socker, gifter och andra osunda ovanor men som nu ledde till träning, äventyrslust och glädje. Med Peter behövde jag inte låtsas vara den jag inte var. Vi fann trygghet i varandras rastlöshet. Vi lyfte varandra, triggade varandra, utmanade varandra och fann alltid varandra precis där vi behövde finna varandra.

2012 var ett år mot alla odds.

Shit, vi hade det för bra, jag och Peter. Det gick sällan en dag utan gudomligt god mat, grym musik, god dricka, efterrätt, fest / festplaner, sjujäkla träningspass, kärlek och skratt. Vi brukade skoja om att vi borde straffas för detta för vi trotsade allt som hette lagom.

Det fanns förstås ögonblick av helvete också. Tvivel, rädslor, missförstånd och uppoffringar.

Men kom igen,

kärleken vann ju över allt ändå!

Döden kom och tog det jordiska livet ur min Peter och roffade åt sig ett stycke liv ur min själ.

Men den tog aldrig kärleken.

Kärleken växte och blev större och visst, den bytte form. Så många som stöttat mig och Peters minne står inte för nåt annat än kärleken.

Och jag känner inget annat än enorm jävla tacksamhet.

Tack vänner.

Tack familjen.

Tack bekanta.

Tack Västerås CK.

Tack Facebook-gruppen “Cyklande tjejer”.

Tack mina fina världsbästa läsare.

Tack, 2012.

Du kom, du gav, du tog och sen fortsatte du att ge.

Idag fyller jag 27 år.

Dra åt helvete 2012, och tack för allt. Livet är till för att älskas. Vi är skapta för att vara lyckliga. Punkt slut.

Gott Nytt År!

P.S. Har fått en ny Garmin i födelsedagspresent. Rapport kommer! 🙂

Hej.

Jag har nu på dagenefterannandagskvisten kommit fram till en superb idé!

Sveriges (och världens) första organiserade småkriminella cykelklubb!

Det är på tiden tycker jag att vi cyklister får lite respekt

makt

och kontroll över vägar.

Inspirerad av dokumentärerna om Hells Angels, Outlaws och Mongols (tack Jonas!) så det så.

Tänk liksom!

Nog kan vi inte köra i 150 knyck men vi har en annan fördel – vi ser harmlösa ut i våra tights (lurit!) och vi kan ta med våra bikes vartsomhelst (utom ombord på f* SJ-tåg, dem tar vi itu med när vi fått världsherravälde).

Det tråkiga är ju bara är att jag inte är kriminellt lagt till sättet.

Men vi kanske kan utföra smårån, typ stjäla cykeldelar och köra springnota på cykelfikaställen? Prospectsen kan ju alltid smörja in våra kedjor och kanske även limma tubdäck.

So, who’s in with me? Och det viktigaste – Vad ska vi heta?

Jag tänkte förresten bli president.

God fortsättning på er 🙂

och ABAB*!

Familjen är bäst.
Men familjen är också bäst på att hindra en från att blogga ordentligt.
Därför har jag gått och skaffat Twitter.
För att ändå kunna umgås med er, liksom.

God Jul och följ mig på @cykelkatten otippat nog.

Vad heter ni på Twitter?

Kram!

Precis så här mår jag efter kvällens spinning/intensiv-pass på F&S. Precis så här, precis som i låten!

(och nej, jag skäms inte för att jag gillar en låt av Aguilera, den har power och drag och mojo och såna har jag alltid gillat oavsett min övriga genretillhörighet)

Ha en kalaskväll och glöm inte att kolla in mina övriga spotifylistor. Varför inte den jag bygger på inför nästa Tour de France?

(och nej, mina ben är inte lika pigga som min skalle)

Ja, jag erkänner.

Ibland (men bara ibland!) önskar jag faktiskt att jag hade bil.

Ni vet, det där lilla om att köra om varandra. Det lönar sig fan nästan aldrig i stadsmiljö med tiotals rödljus, vilsna tanter, lösspringande hundar och diverse annat som rör sig, till cyklistsynes kaotiskt.

Typiskt exempel, från imorse.

Blir gång på gång omkörd av en (nästan)-MTB-snubbe. Självfallet möts vi vid varje rödljus men han är ivrig som satan och låt gå, alla har inte förstått det där härliga med att vintercruisa på odubbad damtralla som nästan – men bara nästan! – möjliggör aphäng.

Sen börjar kampen om snömodden. Tänk, på en cykelbana där man sommartid kan klämma in minst tre rader cyklister, möjliggör nu vintertid enbart – knappt – en, väldigt vinglig rad.

Och så BAM!

(nästan)-MTB-snubben tvärbromsar framför mig och jag vinglar till och hamnar i nåt gammalt isspår och jag försöker att slappna av och marken är nära men pust, jag lyckas rätta till biken men hoppar ändå av den för säkerhets skull.

En glad dam ler helt oförstående och ropar glatt till mig: Ja visst är det moddigt idag! och ler lite till på det förstås.

Och fast man tänker fantadigdinkärringjävelsomintekanhålladigpårättsidacykelbanan och svetten rinner för att man nästan blivit av med ett par tänder så ler man tillbaka och ler och håller med. Ja visst fan är det moddigt!

Och småskrattar åt den ivrige, som återigen hamnat bakom min odubbade tralla med nästan – men bara nästan! – aphäng.

Höhö.

Helt seriöst, jag måste skaffa mig simglasögon fastän jag simmar sällan.

Min hals är helt stel och uttöjd eftersom jag hela tiden strävar efter att hålla huvvet ovanför vattenytan (och simmar helt fel tekniskt sett förstås dårå).

Och fortsätter det så,

så finns det risk att jag kommer att sluta som en annan bister kattaraff.

Bara det.

Att hon bara säger ok, vi bokar derå, är fem vid ditt jobb.
Springa förbi en visning.
Hämta lite kemtvätt.
Sedan simma, långa sköna längder, fyrtio stycken, alldeles lagom just ikväll.
Sitta en stund i bastun, snacka lite om allt och inget.
Handla grillade kycklingklubbor och potatissallad.
Och så hett citronte på det.
Och en näve nötter. Och en bit choklad till.
Ingen speciell kväll.
Det är tisdag.
Och småsnöar lite.

Men bara det.
Att hon bara säger ok, vi kör på det, och inget mer med det.

Och jag kan tänka på annat.

Och jag blir varm.

God morgon!

Imorse vaknade jag av en tanke som inte gett mig ro sen dess!

Gör det verkligen så ont att plocka ögonbryn som jag alltid föreställt mig?

Som cyklist / förtryckt kvinna / estetikjunkie så har jag inga som helst problem att raka av håret på giraffbena mina (även om jag förstås fuskar vintertid).

Jag kom på mig själv att aldrig ha plockat ett endaste hårstrå ovanför ögona! Av rena rama rädslan. Gör ju ont att bara titta på när andra pincettar bort de små rackarna.

Och nu börjar jag bli rädd, tänk, om och när jag blir gammal och kanske berikas med en classy unibrow, hur ska jag göra då? Det räcker med att min rädsla för ögonpill hindrar mig från att bära linser (och coola cykelbrillor, och njuta av vyerna när jag simmar mm).

Tänk om min rädsla för ögonbrynsplock gör mig till en kvinnlig Groucho Marx – het som charmig svartvit man – skrämmande som kvinna?

Åh du illbatting till morgontanke.

Ha en vacker vintermorgon!

Försökte leta upp nån illustration på mig som förde tankarna på Groucho. Hittade denna, tagen för 10 år sedan, då jag fortfarande vågade vara svarthårig och cool.