CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Årets sista dag.

Hej.

Det är den 31 december 2012 och bara några timmar kvar till vi skickar 2012 dit det hör till

– både i helvetet och i paradiset.

Jag hade först tänkt att göra värsta feta årssammanfattningar. Gjorde fina collage med årets höjdpunkter – alla skidresor, cykelresor, Mallis, Schweiz, Frankrike, Touren, de bästa festerna etc.

Men sen rann orken av mig.

Så har det varit mycket sedan mitt livs bästa år förvandlades till mitt livs värsta, den där svarta tisdagen den 30 oktober 2012. Dagen då min älskade Peter aldrig kom hem till middagen.

Peter, som jag blev kär i och tillsammans med – ja det hände cirka samtidigt! – i januari 2012.

Och sen dess mina vänner, sen den kvällen efter ett 30-mila-skidpass då han viskade i mitt öra: ”Katja, jag älskar dig.”, ja sen dess har jag aldrig varit rädd.

2012 gick i MODIGHETENS tecken.

Jag vågade så mycket.

Jag vågade paja min rygg och min stolthet för att återigen bli bra på skidor.

Jag vågade sätta mig på en racer, ramla och ramla och ramla igen. Jag vågade cykla i 50 km/h nedför backar på Mallis.

Jag vågade klättra tusentals med meter uppe i de franska Alperna.

Jag vågade snöra på mig löparskor.

Och skicka min bokidé till förlag.

Och färga håret rött.

Och starta en träningsblogg som vuxit till lite mer än bara träningsblogg.

Och så mycket annat.

Jag vågade säga ifrån på det personliga planet. Vågade trotsa paniken som förut lett till socker, gifter och andra osunda ovanor men som nu ledde till träning, äventyrslust och glädje. Med Peter behövde jag inte låtsas vara den jag inte var. Vi fann trygghet i varandras rastlöshet. Vi lyfte varandra, triggade varandra, utmanade varandra och fann alltid varandra precis där vi behövde finna varandra.

2012 var ett år mot alla odds.

Shit, vi hade det för bra, jag och Peter. Det gick sällan en dag utan gudomligt god mat, grym musik, god dricka, efterrätt, fest / festplaner, sjujäkla träningspass, kärlek och skratt. Vi brukade skoja om att vi borde straffas för detta för vi trotsade allt som hette lagom.

Det fanns förstås ögonblick av helvete också. Tvivel, rädslor, missförstånd och uppoffringar.

Men kom igen,

kärleken vann ju över allt ändå!

Döden kom och tog det jordiska livet ur min Peter och roffade åt sig ett stycke liv ur min själ.

Men den tog aldrig kärleken.

Kärleken växte och blev större och visst, den bytte form. Så många som stöttat mig och Peters minne står inte för nåt annat än kärleken.

Och jag känner inget annat än enorm jävla tacksamhet.

Tack vänner.

Tack familjen.

Tack bekanta.

Tack Västerås CK.

Tack Facebook-gruppen ”Cyklande tjejer”.

Tack mina fina världsbästa läsare.

Tack, 2012.

Du kom, du gav, du tog och sen fortsatte du att ge.

Idag fyller jag 27 år.

Dra åt helvete 2012, och tack för allt. Livet är till för att älskas. Vi är skapta för att vara lyckliga. Punkt slut.

Gott Nytt År!

P.S. Har fått en ny Garmin i födelsedagspresent. Rapport kommer! :)

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

13 kommentarer

  1. Tack för din blogg Katja, den går rakt in i märg och själ!

    Den man tänker på, bär man alltid med sig!

    Gott Nytt 2013, Katja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.