Ni vet, det där lilla om att köra om varandra. Det lönar sig fan nästan aldrig i stadsmiljö med tiotals rödljus, vilsna tanter, lösspringande hundar och diverse annat som rör sig, till cyklistsynes kaotiskt.
Typiskt exempel, från imorse.
Blir gång på gång omkörd av en (nästan)-MTB-snubbe. Självfallet möts vi vid varje rödljus men han är ivrig som satan och låt gå, alla har inte förstått det där härliga med att vintercruisa på odubbad damtralla som nästan – men bara nästan! – möjliggör aphäng.
Sen börjar kampen om snömodden. Tänk, på en cykelbana där man sommartid kan klämma in minst tre rader cyklister, möjliggör nu vintertid enbart – knappt – en, väldigt vinglig rad.
Och så BAM!
(nästan)-MTB-snubben tvärbromsar framför mig och jag vinglar till och hamnar i nåt gammalt isspår och jag försöker att slappna av och marken är nära men pust, jag lyckas rätta till biken men hoppar ändå av den för säkerhets skull.
En glad dam ler helt oförstående och ropar glatt till mig: Ja visst är det moddigt idag! och ler lite till på det förstås.
Och fast man tänker fantadigdinkärringjävelsomintekanhålladigpårättsidacykelbanan och svetten rinner för att man nästan blivit av med ett par tänder så ler man tillbaka och ler och håller med. Ja visst fan är det moddigt!
Och småskrattar åt den ivrige, som återigen hamnat bakom min odubbade tralla med nästan – men bara nästan! – aphäng.
Höhö.