Mellan rundorna

Smärtan går över. Skönheten består.

Det levde en gång en konstnär, han blev gammal och vek i reumatism, men han fortsatte att måla med sin darriga smärtande hand, med penslarna inklämda mellan de krokiga fingrarna. En vän frågade konstnären. Men varför håller du fortfarande på när det gör så förbannat ont? (okay det där med att vännen sa ”förbannat” hittar jag nog på, men de var fransmän och fransmän gillar att svära) Och då svarade konstnären att smärtan, den går över. Men skönheten kvarstår.

Konstnären ifråga var Renoir. Med sin oneliner satte han (det stela, gulnade och oljefläckiga) fingret på något viktigt. Har man ett driv att skapa något vackert – vare sig det vackra har en ytlig eller en djupare (eller både och) mening så måste man få det ur sig, hur ont det än gör.

Ontet kan anta olika former. Det kan vara en ren kroppslig smärta, som i fallet Renoir. Men det kan också vara vissa människors oförmåga att klara av någons talang, ork och driv – vilket får de att känna sig så små och misslyckade i jämförelse med denna någon att de kommer att göra allt för att jämna ut obalansen.

Det kommer att göra ont att utsättas för dessa människor. De har en redig uppsättning sätt för att jämna ut din självkänsla med marken. Att få dig att tro att det är du som är fel, och osjysst, och ointressant, och inte förtjänar deras uppskattning och att få vara med i deras gäng.

Vad har jag gjort för fel, kommer du att undra då. Vad har jag gjort för fel? Jag har varit hur snäll som helst. Jag har gillat och hejat och bekräftat. Jag har aldrig framhävt mig själv. Jag har ju bara varit mig själv och stått upp för det rätta. I alla lägen.

Du har inte gjort något fel, kommer jag att svara bestämt. Men det är inte dig själv de vill ha. Det är sig själv speglad i dig de vill se, för annars står de inte ut med sig själva. Det är därför de gör som de gör, och det är därför du börjar tvivla på dig själv, och det är därför det gör ont.

Men kommer det någonsin att sluta göra ont, frågar du då.

Nej inte riktigt, är mitt svar, för den sortens folk finns i alla led, den sorten överlever oss alla. Såvitt du inte utplånar dig själv så kommer det att göra ont. Så länge du inte beter dig som på dessa studiofotografier – i kläderna du aldrig bär till vardags, uppvisandes känslor du aldrig upplever utanför studions väggar, bara för att bli omtyckt av de som bara tycker om de som är som de – så kommer det att göra ont. De kommer att göra ont. Det enda du kan göra är att lära dig att hålla dina känslor och dina tankar borta från dem. Det kommer inte riktigt att lyckas, för så ser världen ut. Och du kommer slås av hur ensamt det är ibland. Och trots att du kommer att ha en del goda vänner så kommer flockdjuret i dig att då och då gråta.

Lev med det. Tårarna torkar. Minnet av de bleka bleknar. Fortsätt att skapa. Fortsätt att känna. Fortsätt att följa ditt inre ljus. Fortsätt att forma om gruset till guld. I tankar, gärningar och relationer.

Smärtan går över. Skönheten består.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.