Mellan rundorna

Om gårdagens löpning och det där med att morsa på varann under träning

I brist på fotobevis från igår får ni mig okynnesjoggandes nedför
en rätt scary mtb-stig någonstans i Italien för något år sedan
(f ö också världens sämsta uppladdning inför Stelvio-passet nr 2 dagen efter…)

Vet ni vad jag gjorde igår?

Nä, vi börjar med vet ni vad jag gjorde i helgen (bland annat)?

Köpte mina första löparskor sedan 2011, eller var det 2012. Ett par rätt ugly men någorlunda diskreta testvinnar-Asics med både pronationsstöd, GORE-TEX och terrängvänliga sulor.

Så igår sprang jag för första gången sedan det där hemskt roliga (eller roligt hemska) Vårruset i vanliga tunnsulade fritidsskor i våras. Ett lopp jag är förresten rätt stolt över ty sprang fem k på en halvtimme trots postgravid småtrasig kropp, brinnande fötter och fett med köer.

Igår hade jag inte någon tävlingsdjävul i bakfickan. Hade från början tänkt att cykla med Plutten-i-Thule men det började skymma på redan vid halv fyra så jag fick lägga ner idén för dagen. Men ut och vädra skallen och kroppen måste jag och då fick löpningen ställa upp.

Eller löpning och löpning. Vuxen som jag börjar bli behärskade jag mig och sprang inte allt jag kunde (för att sedan dö på k tre och återuppstå på k 5) utan såg till att hålla ett lugnt och sansat joggingtempo. Hade för en gångs skull ingen musik med mig heller och då blir det ju lättare att inte springa fort per automatik.

Under rundan mötte jag några andra löpare. Vissa hälsade medan andra gjorde inte det. Det fick mig att fundera – hur brukar man göra i löparkretsar egentligen? Inom cykel så är det ju liksom ett ständigt diskussionsämne – huruvida man ska eller inte ska vinka hej när man möter andra cyklister.* Men inom löpning då? Upplys mig någon som kan.

Hur som. Det blev en superfin runda utan ett endaste foto ty mobilfri, häpp häpp. Benen värkte fint när jag kom hem. Så får jag ett mess från Tony där han uppviglar till att köra Halloweencrossen i Barkarby på lördag (eventet finns i CXSTHLM-gruppen). Jo tjenis stelbenis.

Eller klart vi kör! Jag hade ju tänkt distans men äsch, cross är kul om än på styltor till spiror. Får väl rulla en timma och stretcha järnet idag.

Puss, min mood sammanfattat av Marina här ↓

*om ni vill veta min åsikt (som om ni har något val hehe) så beror det förstås på fall till fall. Det värsta jag vet är de som antar att alla de (vi) som inte alltid morsar alla är per automatik dryga och otrevliga. Det snackas till och med om att man som tävlingscyklist skulle “se ner” på dem med “fel” cykel eller kit och därför inte vinka eller nicka hej till just dessa. Vilka grundlösa anklagelser alltså. Det finns hur många anledningar som helst till att man inte vinkar hej. Ibland hinner man inte. Ibland ser man inte för man tittar på något annat just då. Ibland är man inne i sin egen värld (typ cyklisternas främsta egenskap?) när man cyklar. Ibland utövar man faktiskt träning och är koncentrerad och bör inte ens hålla på och vinka – det gäller främst lagtempo och liknande klungövningar. Är det verkligen värt att äventyra en hel klungas säkerhet bara för att få vinka i 48 km/h? Ibland undrar jag varför sportcyklingen fortfarande inte alltid ses som en idrott ens bland utövarna själva. Blir du kränkt när du kommer in på ett gym och ingen av de som är mitt inne i en styrke- och koncentrationskrävande övning vinkar eller ropar hej till dig? Klart du inte blir. För du har respekt för att de är upptagna med sitt. Snacka och vara trevlig med varandra kan man göra efteråt, eller när man stretchar. Så varför blir du kränkt av att tränande medcyklister inte alltid vinkar hej mitt i sina respektive pass? Fundera gärna. Och jag lovar – vi kommer alltid att vinka eller nicka hej till er våra vägkamrater när vi är ute och chillrullar. Så vitt vi inte är inne i vår egen värld och vilar i den – ett tillstånd du får ta och lära dig att respektera, så som vi respekterar ditt sätt. Puss igen.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.