Min mälarnära kvällsnjutning på stig och sten

Nya mälarpärlan – gångstråket vid Stadsträdgården/Fågelvik
Knäböjer inför Cykelgudarna en sväng.

Hej.

Igår kväll tog jag mig äntligen ut till skogs och bryggs efter vad som kändes som ett Hundraårskrig* fast det egentligen var ett ~fyra veckors krig mot viruset.

Jag kände både en lycka över att äntligen få cykla och en lätt nedstämdhet över insikten att vägen ur sjukdomens dvala inte blir särskilt snabb, så mustursugen är jag nu.

Here comes the summer’s son
He burns my skin
I ache again
I’m over you

Jag hade tänkt mig distans men insåg rätt snabbt att det vore dumdristigt så det blev en liten filosofikortis på 1,5 timme. Mest lillkaka, några tekniska partier men inga som krävde alltför mycket flås. Tordes inte utsätta kroppen för alltför stora påfrestningar helt enkelt.

Hjälm är praktiskt när man skäms

Var dock dum mot psyket och cyklade vilse igen på samma jävla ställe jag alltid cyklar vilse på. Guldfisken är mitt andranamn.

…och inte utan en vurpa, förstås (noterat knäet på första kortet?)

I övrigt gjorde jag en intressant iakttagelse – trots (eller kanske tack vare?) att jag cyklade fullständigt ambitionslöst ikväll så tog jag ett gäng tekniska hinder jag hade tvekat inför förut. Möjligen var det de låga växlarnas förtjänst. Äsch, det kändes lite kul efteråt i alla fall.

Många tror att man missar utsikten när man kör fort.
Det stämmer inte. Upplevelsen blir bara på ett annat sätt
och så har vi ju uppvärmning och nedrull till extra intensivt sådant.

Ärligt talat är jag lite trött på allt det lugna cyklandet. Jag är ingen lugn cykling-tjej. Jag är en lugn cykling-någon-gång-ibland-mellan de hårda träningsvarven-tjej. Men ödmjukheten och medvetenheten är ens bästa träningskompisar och jag kommer inte i Katjaform 2.0 fortare om jag stressar kroppen och huvudet istället för att bli bättre i omständigheternas takt.

När jag väl kom tillbaka till staden var det rätt tomt på folk – de flesta tittade väl på fotboll eller något. Oss gjorde det inget, maskinen, Mälaren och mig.

Puss.

* Hundraårskriget var alltså en över hundra år lång repa av diverse slagsmål mellan England och Frankrike och som till slut ledde till att britterna gav upp idén om att även Frankrike skulle tillhöra dem. Ungefär som viruset verkar tack och lov gett upp sin idé om min hals får man ju hoppas. 

2 Comments

  1. Heja dig! Snart är du i form igen och det går snabbare om man har en bra grundkondition i botten.

    PS: Vad snygg din nya header är! DS
    Hannas krypin recently posted…Grillat är godastMy Profile

    6 juli, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Tack det värmer verkligen! ♥️♥️♥️

      13 juli, 2018
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.