Om cykelstölden, änglarna och sorgen

Flåt fåfäng men knäppte kortet ståendes i mackkön – motorsportsgrabbarna stod och dreggla åt trekkisen, sedan kom deras pappor och dregglade de med :))) *litet plåster på såret*

Hej.

När en cykel stjäls en är det inte “bara” ett dyrt träningsredskap som tas ifrån en. Det är en bit av ens hjärta, ett stycke ens livshistoria och en bit av ens livsglädje som separeras från en. Cykeln är ens vän. För precis som Dan i gruppen Vi som älskar mountainbike uttryckte det: För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.

Knappt en timme efter att jag hade bloggat gårdagsinläggets glada ord om att jag skulle just ut och cykla distans (årets första långdistans på torr asfalt!) och fundera ut ett namn för vår nya lägenhet – knappt en timme efter att jag hade hyllat vår lilla Bomansgatan – så stals min bästa, dyraste och enda bockstyrade cykel, min nyfixade Ridley X-Fire, två meter utanför vår lägenhets dörr. Från trapphuset. Mitt på ljusa dagen. Under de max fem minuterna som cykeln stod obevakad inomhus. Under den lilla stunden jag skulle stoppa om Ivar, dra på mig hjälmen och skorna och traska ut ur lägenheten. Jonas hörde något, sprang ut och cykeln var borta. Jag förstod ingenting. Drog av mig skorna, hjälmen och handskarna och la mig ner bredvid vår varma bebis i storsängen under tiden Jonas sprang och sedan bilade runt i närområdet i ett svagt hopp om att kanske hinna ikapp tjuven.

Det kändes helknäppt. En cykelstöld inomhus i vår lilla bostadsrättsförening? Vem i helskotta kunde tjuven vara? Någon som kände någon? Någon som strök omkring med flit? Någon..? Äsch. Det spelade egentligen ingen roll men ändå så gick tankarna just så.

För det är nog det som är den värsta påföljden av allehanda tjuveri. För varje stöld så rubbas ens tro på mänsklighetens godhet något. Vare sig man vill det eller inte. I studens hetta frågade jag Jonas men hur ska vi övertyga Hoppetuss om att tro på människorna när vissa sabbar det så för andra? (det kommer förstås att gå alldeles utmärkt, det vet jag själv men ni vet hur det känns i sådana stunder)

Nåväl. Vad skulle jag göra? Jag hade ju längtat efter att få sprätta utomhus hur länge som helst. Det var bara att langa fram en assaver och hoppa på min andra… nu enda sportcykel – trekkisen.

Oändligt tacksam över att ha den att cykla på begav jag mig till första bästa stigen in i skogen, den vid Hökåsens motocrossbana. Jag ville inte tänka, bara köra. Distansplanerna hade skitit sig men jag tänkte i alla fall snurra runt ett tag och typ, finna nya och gamla stigar med målet att bli trött. Vid ett stigskäl (inte kan man väl säga välskäl om stigarna?) så stannade jag till för att komma på vilken väg jag skulle ta. Plötsligt så hördes några kända röster –

ut ur skogen uppenbarade sig Grannen (!), Helena och en som senare visade sig heta Anneli och djävulskt duktig uppför.

För efter lite snack bestämdes det att jag fick hänga på och det var ju tur att jag gjorde det. Eftersom jag inte hade cyklat med sällskap på… oj… jag kommer faktiskt inte ihåg hur många månader det hade gått? så fick jag koncentrera mig ordentligt. Det krävdes inte många hundra meter innan jag blev lite svettigare, lite skrattigare och lite mindre mörk i sinnet. Hörni Grannen Helena och Anneli – vet ni att ni räddade mig från att typ, spd-vurpa med flit i den hästskitigaste pölen för att döva cykelförlustsmärtan? Just så. Era små stigänglar.

När jag var hemma och cykelruset hade avtagit blev det åter tomt i själen. Eftersom jag lagt upp skriet efter förlusten i mina två favvocykelforum på Facebook så hade det droppat in hundratals kommentarer från medcyklisterna som brydde sig. Jag läste (och fortsätter att läsa, ni är fantastiska mina vänner) varenda en av dem, sög åt mig alla tipsen och idéerna och det blev åter lättare

för så länge vi som bryr oss om och känner för varandra finns så kommer inte ondskan att vinna. Punkt.

Men nu kvarstår faktumet – Katja är för första gången sedan hon började sportcykla utan en bockstyrad cykel och det är hur trist som helst. Hela tanken med Ridleyn var ju att använda den som asfalts-/cykelkärracykel sommartid och som tränings- och tävlingshoj under höstens crossäventyr. Med mammaledigekonomin och tidsbristen hade cykeln utgjort en perfekt allroundvän i år. Och så var den ju så vass och bra helt enkelt.

Nu återstår arbetet med polisanmälan- och försäkringsanmälan (här har förresten Anna skrivit ihop ett gäng tips till er i samma sits, usch att det ens behövs va?) och så håller vi tummarna för att jag får tillbaka någonting för cykeln och dess komponenter.

Under tiden letar jag en cykeldeals och påbörjar sparandet till en ny bockstyrig individ.

But I still miss someone

och förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Ännu ett avsked. Fan på att behöva orka sådant. Puss.

One Comment

  1. Hanna said:

    Men fy vad tråkigt! Hoppas att det ordnar sig!
    Hanna recently posted…InspirationMy Profile

    24 april, 2018
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge