Hoppetuss fyller två månader och vattenbäraren reflekterar

I början tordes jag knappt lyfta och bära på det lilla knytet. Idag bär jag honom så oförskämt opedagogiskt mycket att barnet säkert kommer att bli sist med att börja gå ty palla gå när man är söt, vallas runt mellan mamma och pappa och får tusen pussar så fort man är minsta lilla ledsen.

Ja hörni – vår lilla puff puff-farbror Hoppetuss har gått och fyllt två månader. Tiden har gått ruskigt fort, hur mycket av den har gått åt det fysiska, den rena omvårdnaden? Jag finner det alltid lustigt när det skrivs och snackas så mycket utveckling, metoder etc. om de första barnveckorna. Faktum är att den första bebistiden hos människor är inte helt olik den hos däggdjuren i skogen: det är mat, och det är skydd, och det är anknytning, fast den sker liksom i förbigående, medan man ombesörjer mat och skydd. Ja någonstans där i det fysiska och praktiska gror och växer kärleken sig större och större till sitt barn. Och rätt som det är så fixar man inte hur mycket kärlek man känner och det gör lite småont hela tiden för den lilla varelsen är så fullständigt värnlös och beroende av ens kärlek.

Samtidigt finns den andra, första kärleken kvar och trampar lågmält men icke enbart tålmodigt. Det händer förstås att jag och Jonas ballar ur lite lätt på varandra. Det blir lätt så när dagarna har till synes drunknat i alla göromålen och den lilla människan snor all uppmärksamhet. Vi är inte längre blott två individer med all tiden och all energin till för att förverkliga oss själva och bejaka varandra. Vi är ett team nu. Det är ju så sant som det slår mig här och nu – föräldraskap är ju precis som cyklingen en individuell lagsport där alla osjälviskt jobbar för att alla i laget ska få skina på sitt sätt. Men där vår bebis är den solklara lagkaptenen.

Men ju längre tiden går desto mer reder vi ut det hela märker jag tydligt, för att Ivar utvecklas, för att vi lär oss om honom och våra nya jag och för att vi ser till att ha kul på vägen och finna glädje i vårt nya liv just varje dag. Inte för att vi måste, utan för att vi är sådana, annars hade vi inte varit ihop och fått till en så fin och härlig liten klimp som Hoppetuss som charmar alla, från kassapersonalen på Willys till lunchande ABB-chefer. Så grattis Ivar – du är underbar, och redan nu är du en unik personlighet att räkna med.

Puss på magen din.

din trogna vattenbärare mamma Katja

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.