Höstvandring i och runt Korsnäs timmerränna

”Oavsett hur du mår – GÅ! Slarva inte med att gå.
Gå varje dag och gå överallt, om än korta stunder.
Det viktigaste är att gå”

Farmors gravidtips tre (de första två handlade om att skita i vad andra säger
fast man låtsas lyssna och om att lägga ner att ens försöka noja sig inför förlossningen,
”inte är man först och inte sist med att föda barn heller”.
Väldigt o-PK-tips med dagens mått så klart, men ändå befriande)

Eftersom farmor är strax under nittio, sjuksyrra for life och vis och jag fortfarande en spoling så har jag förstås lytt hennes ord till fullo hittills under graviditeten.

Jag har gått, även när det knappt gått eller inte gått alls.

Ibland har det gått bra, som när kroppen bjöd på över åtta timmars vandring uppe vid Grövelsjön. Ibland (rätt ofta) har det gått åt skogen, som när foglossningen har ställt till det för mig och 20-minuters promenaden hem tagit en timme och femtio svordomar. Eller som däruppe i jämtländska fjället, då hormonerna, sömnbristen och sammandragningarna höll på att ta livet ur mig.

Nåväl! De dagarna det går bra kan man se tillbaka (och se framåt) på det eländiga med en viss distans.

I lördags då vi gick in i gravidvecka 37 gick det bra – så värt att minnas. Hör på här:

Korsnäs timmerränna är Sveriges längsta. Rännan byggdes i början av 1800-talet. Delvis byggd i form av en akvedukt i trä löper rännan mellan Untrafjärden i Dalälven och Gävle stads stolta sågverksindustri idag känd som stadsdelen Bomhus. Syftet var enkelt – att låta timmerstockar fraktas ner till Gävle med självfall och varsamhet. En fin ingenjörskonst med tanke på den rejäla höjdskillnaden mellan Untra och Bomhus.

Delar av rännan är välbevarade och gångbara. Denna söndag valde vi att utforska Untrafjärdens del, den kanske häftigaste av de alla.

Kolla så häftigt vattnet forsar genom rännan! Tänk att det var några som paddlade kanot samma dag som vi traskade runt – det vore ju något någon dag! Gäller dock att försöka hålla nere farten…

Vi började i alla fall i skogen. Vi utgick från en av dammarna tillhörande det breda Untra-kraftverket. Det första rännpartiet var förrädiskt halt – murket trä täckt med blöta höstlöv och en och en annan slemmig snigel.

Men rätt som det var så var vi ute ur skogen. Den i skogen rätt blygsamma rännan blev till en högt belägen mäktig broakvedukt och utsikten tog andan ur en! Dalälven, så bred och med tiotals små öar, vissa helt platta, andra täckta med skog.

Det pirrade i den något höjdrädda magen (bebisen passade däremot på att slagga järnet). Gångplankorna var fräscha och torra men det var glest mellan reglarna i staketet som lutade utåt på akvedukters vis.

Man såg kanotisterna långt ute i fjärden, de var redan ute ur rännan.

Det var en sådant ro, så fint där ute. Vi måste gosas in och stå stilla och blunda en stund.

Efter ingosningen hade vi två val – antingen gå samma, kortare väg tillbaka till bilen. Eller gå en del av Gästrikeleden, fjärden runt. Jag peppade för alternativ två så Gästrikeleden blev det.

Eller nästan i alla fall, vi avvek och gick en urcrossig grusväg istället!

Jag lekte skogens drottning vilandes i en trätron längs med grusvägen. Hur genialiskt är det inte med sådana viloställen mitt ute i skogen?

Vi passerade planterade tjocka ekar, gamla torp, vissa bebodda, vissa övergivna. Uppland, ett märkligt kulturlandskap som aldrig sluta fascinera.

Jag poserade som en annan trött torparfru. Och trött började jag bli. Kroppen orkar ju inte riktigt lika mycket så här gravidårs.

Väl i bilen bestämde vi oss för att ta lite nya (o)vägar, mötte massa bommar, hamnade på massa knasiga ställen i skogen och ute på åkrarna, men det är en annan berättelse.

Dagen efter kunde jag knappt gå alls, så ont det gjorde i alla ”fogarna”. Men vi gick en liten kortis ändå, för luften var klar och hög och alla höstfärgerna sken.

Och sedan for vi hem till Västerås. Jonas körde, jag tänkte på rinnande vatten och på allt fint som människor skapt en gång i tiden och som är kvar för oss att glädjas åt. Och hur viktigt det är att det vi skapar idag glädjer de som kommer efter oss.

Oavsett om vi skapar i trä, i ord eller i ettor och nollor.

Puss!

P.S. Det går alldeles utmärkt att cykla i rännan och i naturområdet runtom Untrafjärden. Ta crossen eller MTBn så får du mest utav turen. 

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge