Gravidvecka 35 och tankarna, de är som Dr. Jekyll och Mr. Hyde, fast Dr. Jekyll vinner varje gång

Vissa inlägg får en att må dåligt under skrivandet.
Jag grät när jag skrev detta inlägg. Jag vet inte om det är en terapeutisk effekt. Jag hade så gärna önskat att första delen inte behövde skrivas. Men den behövde tydligen det.
Låt gå i så fall.

Under vissa nätter, när jag inte kan sova utan vankar av och an i köket så att benen och armarna syrsätts och jag kan komma till ro i sängen, då kommer de mörka tankarna.

Den stora oron sköljer över mig och den handlar uteslutande om mitt babybarns säkerhet, livsglädje, möjligheter. Tänk om? tankarna snurrar runt. Jag är rädd för de fallande möblerna, för de trimmade mopederna på cykelbanorna, för mobilerna i bilisternas händer.

Jag tänker på hur jag ska få mitt barn att alltid välja sin egen väg utan att ha för mycket ont på vägen. Att säga ifrån, även om tusen andra inte skulle hålla med. Att inte jämföra sig med andra, trots att det är så lätt att trilla dit nu med internet.

Jag tänker på de vännerna som har valt att omvandla sin en gång så sprudlande vänskap till något välmenande men totalt egalt. Jag tänker på hur många ord de använder för att förklara varför de inte har tid. Jag försöker istället att tänka på alla de som alltid hittar tiden att bry sig trots allt de själva går igenom, och om alla de nya människorna som jag lär känna trots – och tack vare – att jag är med barn.

Jag tänker på ljudet från apnélarmet, ljudet ingen i min familj någonsin glömmer och jag ber att varelsen i min mage kommer ut först när det är dags och inte en dag för tidigt.

Jag tänker på hur mycket jantelag och avundsjuka det tyvärr råder i graviditetsdiskussionerna, hur raskt kvinnorna som öppet vågar glädjas och väljer att visa det sköna, glada, fina, självsäkra, trots alla smärtor och all oron de går igenom, hur raskt de tas ner på jorden av de som minsann vet hur det är ”på riktigt” och bara måste få tala ut om det för en. Hur raskt jag tagits ner på jorden ett antal gånger. Hur försiktig jag har blivit med vad jag säger, skriver.

Jag tänker på hon med mage lika stor som min och jätteont i ryggen och hur hon tog över hela diskussionen med att prata om sin oro för postförlossningsdepression. Jag tänker på hur jag tyckte synd om henne, hennes ont. Log mot henne. Jag tänker på hur hon efter mötet, i hissen ner spydigt påpekade att jag förstås måste ha cyklat till mötet. Jag tänker på att jag plötsligt skämdes. Varför skämdes jag?

Jag tänker på att jag saknar min farmor och min mormor, som jag saknar så och som jag träffar för sällan.

Under de flesta dagarna, då jag fått i mig kaffe, lite mer sömn och lite mer klarhet i skallen, pussat på Jonas och bättrat på läppstiftet, då kommer de ljusa tankarna.

Jag tänker på att vi är en liten familj. Vi är i vecka 35.

Idag ska vi köpa en mycket viktig möbel.

Vårt babybarn väger nu som ett par bättre (men inte för dyra) 29” MTB-hjul, inklusive kassett.

Vår tvåa är liten men så mysig, så full av kärlek och böcker.

Jag blir bara snyggare för varje dag. Det må bero på att synen åter blivit sämre så jag ser färre och färre rynkor – men om det påverkar spegelbilden positivt så bring it on hehe.

Jag har ett roligt jobb som gör att jag kan gå runt och tänka på differentialsättningar de gångerna det hugger till av bäckensmärta i kroppens nedre delar.

Jag har underbara vänner som vi kommer att hitta på så roligt med, med eller utan ungar.

Min lillebror håller på och blir ett programmeringsgeni *stolt stolt*

Jonas-bäbisfar är snyggast och godast bäbisfar i världen. En betryggande insikt.

Jag är glad som både på nätet och irl hamnat i så många sammanhang med kloka, förstående och empatiska kvinnor. Ni äger. Vi äger.

Jag tänker på hur sjukt mycket spännande det finns i världen som bara väntar på att upptäckas av mitt barn, av oss tillsammans. Från bärselen, från barnvagnen, läshörnan, från cykeln, hästryggen, från bilen, från tåget, från skeppet, från fossingarna!

Det är (plusminus två) fem veckor kvar tills vi får träffa den bästa lillmänniskan i världen. Det kommer att göra satans ont och jag kommer att vara helt förstörd efteråt men nog lyckligast i världen. Och barnet – hon kommer att vara lyckligast hon med, om inte annat så för att det lär dröja ett gäng år innan hon inser vilken galning till morsa hon har välsignats med.

Det är inte så himla långt kvar tills jag kan börja intervalla järnet på inne-Monarken och ute-crossen igen.

Jag tänker nöjt att jag har nästan övertalat Jonas att så småningom skaffa en katt. En riktig cykelkatt.

Och jag tänker på att det är vetenskapligt funtat så, att all skit kommer om nätterna, så att man kan bearbeta det under vargatimmen för att lägga dagarna på det och dem som förtjänar ens tid och glädje och energi istället.

Puss på er.

© Katja.

3 Comments

  1. […] det ens går). Det kommer säkert att komma fler dryga nätter med en timme sömn och sju timmar ”terapeutiska” tankar. Jag kommer säkert att åka dit på att tillåta mig att bli sårad flera gånger. Jag […]

    15 september, 2017
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge