Hej från sängen, igen. Post-cykling-sängen dock. Den bästa sortens säng, ni som cyklar vet vad jag menar. Mätt och trött och mör och skön är jag, som har fått mig en minst sagt välbehövlig dos (nästan 1:50 i rulltid) mtb. På en måndag förmiddag också – när hände det sist liksom? Åh jag kanske blir kompis med den här hemestern i alla fall tror jag!
Bilderna däruppe tog Jonas strax före min avfärd och jag behöll leendet hela vägen. Som jag hade saknat att bara få cykla. Förra veckan var cykellös. Visst, söndagens crosstur var mäktig. Men resten av veckan fick det bli inklämda promenaderier och annat ocykligt jox när jag inte jobbade, flängde omkring i andra ärenden eller bara var. Och jo, det är väl skönt det också, så klart. Att röra på sig lite lagom. Att chilla och känna efter… Ett tag ja. Sedan pallar jag inte mer! Orkar inte! Kryper ur skinnet! Kliar liksom. Blir nedstämd. Är ju cyklist för fanken. Är ingen hobby om någon skulle tro det, är mitt väsen. Måste få cykla ibland. Om så än på en ligghoj. Eller sittandes på en gammaldags gjutjärnstraktorsits på Monarken.
Cyklingen ger tillbaka. Hade ju rejäla bäckensmärtkänningar för några veckor sedan. Märkte dock fort att cyklingen, om än i korta portioner, gjorde underverk för ryggen. Visst känner jag fortfarande av smärtan när jag står länge, eller när jag sitter i en obekväm position länge. Ännu är det tre månader kvar av graviditeten, ännu kan besvären bli starkare. Men än så länge hålls smärtan i schack tack vare cyklingen.
Många sådana tankar under dagens tur. Cyklar man gravidsakta så får man tiden med sig och inte mot sig, är kanske det största privilegiet. Lugnt går det, med några pauser, några pulshöjare i backarna, eller när man måste hoppa av och jogga uppför med cykeln dansandes bredvid en istället för under en. Tänkte också på hur bra Västerås är för oss gravida mountainbikers och andra allehanda lugncyklinghjältar. Normalt sett missar jag sällan ett tillfälle att gnälla till över hur platt och höjdmeterlös Västerås terräng är. Nu är jag riktigt tacksam för att det är så gott om snällare stigar. Hade varit tråkigt att enbart förpassas till grusvägarna – nu finns det många stigar med kanske max tio-tjugo procent bröt att träna på.
Enda neggodetaljen är det återkommande hållproblemet som förpestar mina cykelturer sedan cirka tre veckor tillbaka. Första gången jag kände av det var när vi körde i Hedesunda. Sedan ännu mer när vi körde cross. Idag fick jag också dras med ett gäng rejäla mjälthugg. Testade att sätta mig ännu mer upprätt (alltså, aphäng nästa?) och då blev det lättare. Häpp, blir till att leta en uppåtvänd styrstam till mtb:n.
Åh va jag snackar. Blir väl så, när man sitter och väntar på att tvätten ska bli klar i torkskåpet. Nu ska jag resa mig och skopa upp lite glass åt mig och Jonas som jobbar hemma idag. Sedan ska vi åka och titta på bäbissaker. Får se om vi kommer hem med något gulligt.
Puss.
2 kommentarer
jag fick foglossning vid blygdbenet så cykling var en no-go. sjukt trist. även om jag inte alls cyklar på din nivå utan bara för att ta mig från A till B.
Frida G Svensson recently posted…Min inspiration just nu
Usch :/ Jag fick foglossning först men sen… försvann det typ? Känner av det lite mer nu igen dock, så lär inte vara helt fri heller. Fast nu är det mest magen som är för stor för att cykla ordentligt, även från A till B… Liggcykel nästa? ;)