Det må se grådassigt ut på mobilkorten – och grådassigt var precis väderbeskrivningen – men den omständigheten ändrade inte min glädje över att jag äntligen fick cykla ute!
Idag blev det alltså en premiärtur i dubbel bemärkelse. Dels första turen efter den neverending förkylningen, och dels årets första tur överhuvudtaget. Värt att fira eller hur?
Så jag firade!
Med det ökända upptiningsskriet i duschen – ni vet det skriet som uppstår när man låtit tårna frysa bort och sedan låter de tina under det som känns som skållhet vatten fast egentligen så är det knappt ljummet. Fy satan vad ont tårna gjorde idag! Nu körde jag i och för sig utan värmesulorna men frysandet berodde nog mest på att jag körde för klent för att riktigt få upp värmen.
För varmt, det var enbart på vägen ut det. Jag och coach Tony sällskapade ut ur staden, den första timman, medan det fortfarande var ljust och solglimrande gulligt. Jag gjorde allt för att hålla nere pulsen men lycka till under uppvärmningen säger jag. Nåväl, härlig stämning, cykelsnack, som sig bör helt enkelt.
Så vinkade vi hejdå vid vägskälet mot Sevalla/Hedensberg. Tony for mot Sevalla ioch jag for hemåt via Hedensberg. Då fattade jag varför det hade känt så festligt lätt hittills – plötsligt kom den klassiska, obarmhärtiga västmanländska motvinden. Fuck you motvinden seriöst, det var inte min plan att ha dig att handskas med.
Men så blev det. Smocka i ansiktet, hånet från ovan, påminnelsen om att cyklingen ytterst sällan motsvarar sitt glorifierade rockstjärnerykte i de sociala medierna (ja, jag är högst skyldig till sådant, jag vet). Tja, det var bara att ta ännu en klunk myntate ur thermosflaskan och försöka balansera måendet genom att bryta sig genom vinden utan att gå upp för mycket i puls. Sicken ynklig syn för de få passerande bilisterna.
Men skitsamma. Jag var ute. Jag njöt, nästan hela tiden. Jag kände mig levande igen. Ni som cyklar, ni fattar.
Nu återhämtas jag som fanns det faktiskt en morgondag, Strava in da house. Körde ni något idag? Puss!
