Vårstönen.

Hej.

Ni vet, vissa saker går inte att förklara med hjälp av standardlogik. En sådan sak är hur jag mår under tidig vår, ni vet sådan där härlig, ljusbringande, upplyftande hoppingivande tidig vår, då människor plötsligt kommer på sig själva le utan anledning, när understället inte längre behövs för att ta sig till jobbet, när solen äntligen värmer och lyser upp allt damm som samlats under den lilla mängden snö som den snåla vintern bjudit på. Så, hur mår jag då under den här perioden?

Jag mår piss. Jag mår aldrig så dåligt som under den här härliga satans ljusväckningen som bara tar mig på sängen, lyser upp alla världens skavanker, tvingar mig att instämma i åh så fiiint med lite värme-påpekanden men som ju inte ger några blommor, riktig värme eller ens möjlighet att skippa strumpbyxor under kjolen. Men äsch. Egentligen är det ingen förklaring, det med att det inte finns några blommor. Jag mår bara dåligt av våren. Har gjort det hela mitt liv och ingen speciell trauma eller liknande ligger bakom det. Mamma är likadan. Finns säkert flera, även om vi förstås är bra färre än den positiva armén av lyckligt lottade jävlar som älskar våren och gärna basunerar ut det.

Känslan kan bäst beskrivas med måttlig till hög tyst panik med inslag av tomhet. Under panikperioderna får jag svårt att sitta still och andas lugnt utan måste fly, bara liksom lämna platsen, jag kan, förmår mig inte vara kvar. När jag gick i plugget kunde jag ibland lämna skolan mitt i lektionen, bara för att sedan driva omkring i stan helt och kvävas av ljuset. Sedan brukar det lugna ner sig och då kommer den gråa apatin. Och då sitter jag bara still, med gardinerna fördragna. Sitter och väntar på att apatin går över (oftast sker det i samband med att det blir mörkare ute), kanske att någon jag känner ringer och pratar med mig, någon kommer över, någon behöver tas hand om, något måste fixas fast jag knappt förmår mig att resa mig från platsen där jag suttit och stirrat i minuter… kanske timmar.

Men ju längre våren går och ju grönare det blir ute så lättar ångesten. Och sakta men säkert omvandlas den till sommarglädje som kulminerar under den gladaste årstiden av dem alla – den skinande, svala, färggranna hösten, förälskelsens tid.

Men saker har blivit bättre. Jag är så glad att jag är cyklist. Stark, uthållig cyklist som tillhör armén glada konditions- och friluftseskapister som flyr både det ena och det andra genom att träna häcken av sig. Och medan på sommaren och hösten så flyr jag till cykellyckans land så är tidig vår tiden då jag mest flyr ifrån mitt sinnelag. Och det är inget jag skäms över. Hellre utmattningens vårskrik än ångestens vårstön, eller hur?

På köpet så får jag se lite blommor som börjar ta sig upp på vissa skogsgläntepartier. Se där, det finns hopp för våren också.

2 Comments

  1. […] när de ramlar ner från taken och det rasslas och prologhostas i stuprören. Tack och lov inte för vårigt än, men tillräckligt för att jag knappt står ut med mig själv utan att det dansas i hela […]

    10 februari, 2015
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge