cykelvänner

då hade jag fortfarande kvar vissa kompisar som jag inte har kvar idag. Jag är alltid ärlig mot er så varsågoda ogilla mig lite här för nu kommer en grej jag faktiskt kan gräma mig över då och då. Alla de relationerna jag försummat på grund av

kan inte ikväll, intervaller

kan inte i helgen, tävling

kan inte imorgon, träning i övermorgon så måste vila

kan inte på lördag, måste hjälpa päronen med en sak (läs: åker och kör en social ride med några gulliga i Stockholm)

kan inte ikväll, måste fixa en grej (läs: måste träna men orkar inte dra den tredje gången på en vecka)

och visst liksom, här hade man ju kunnat klämma in något käckt om att de personerna som inte förstår vad träningen betyder för en är inte värda ens tid och energi och love yourself first bla bla men det är en inställning till vänskapsrelationer jag inte håller med till fullo. Visst fasiken förstår ens omgivning att träning är viktigt för en. Till och med min morsa har efter sisådär sex år fattat att jag sportcyklar för att jag vill det och inte för att jag inte har råd med en sjysst bil! Men det betyder ändå inte att de, folket alltså, har tålamod med ens ständiga himla frånvaro, fysiskt och i blicken, hur länge som helst. Jag förstår dem. Jag hade nog agerat likadant. Fadeat ut efter att “kompisen” hade valt att träna istället för att hänga med en. Känt mig i vägen och bortprioriterad. Även om kompisen ifråga tränar för en elitsatsning. Även om kompisen ifråga lovar bättring “bara säsongen är över”.

så till er som jag har försummat, till er som jag har sårat med mitt icke-intresse

F Ö R L Å T.

Mitt straff kom när jag blev mamma och insåg att jag hade knappt några “normala” (läs: icke-nördiga vettiga medborgare som gör icke-nördiga vettiga saker) bekanta kvar här i stan. Folks som jag hade träffat i diverse sammanhang och som hade kunnat bli kompisar. Tack och lov hade jag mina nära vänner – ni vet vilka ni är – utspridda över landet som gjorde ett sjujäkla jobb med att fortsätta vara vän med mig. Men i övrigt var jag omgiven av tränings- och äventyrsjunkies som hade antingen vuxna barn eller inga barntankar öht. Plus noll släktingar överhuvudtaget i Västerås. Det var ju då jag la in en kontaktannons i Rulla vagn och blev med några mammabekantingar hehe (att ett par av de vill fortfarande umgås med mig är ändå ett mirakel!)

fast alltså

non, rien de rien, non, je ne regrette rien

men jag har ändå lärt mig en liten läxa. Lägg inte alla ägg i en korg. Ta hand om dina bekanta. Ut ur din jävla bubbla ibland Katja din lilla smalspåriga herk

Livet är inte bara

cykel

natur

musik

böcker

(cykel)resor

undergrounddans

och dina närmaste som står ut med precis allt du tar för dig (och inte tar för dig).

Livet är inte bara din passion

livet är inte en passion överhuvudtaget, inte hela tiden i alla fall.

Låt mig bara cykelträna lite förstås så kan vi fika efteråt så kan du berätta om vad du brinner för

eh, jag menar vad du gillar att göra på fritiden?

Jag vet ingenting om er och ni vet ingenting om mig. Det enda vi har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination. Första gånger jag ser er är någonstans vid Breanio; den yngre av er står och hämtar andan med hela världen nedanför berget som vy. Vi hälsar artigt och jag trampar förbi. Senare, när det är min tur att pusta ut, kommer du ikapp mig. Medan vi väntar in den äldre av er förhör vi oss om det vanliga – vart ska vi, vilket land kommer vi ifrån och var bor i här i Italien. När den äldre är ikapp kör vi inte längre om varandra utan fortsätter cykla nästintill ihop, om än i lite olika fart beroende på vilken lutning den aktuella knäppan har. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Vi cyklar i tyst samförstånd. Vi ska upp.

Uppe i Fosse är det tyvärr siesta. Byn har försatt sig i dvala och kommer inte att vakna till liv förrän om någon timme eller två. Jag ser dock att en liten bar har öppet och styr kosan dit. Ni följer med och vi beställer en varsin panini, varsin Cola och så kaffe på det. Ni tar två paninis var. Vi samtalar lite lätt om vad vi jobbar med där borta, hemma. Ni har speciell franskklingande brytning och berättar att ni ska ner till staden där ni bor. Ni har lite bråttom eftersom ni har varit ute hela dagen. Jag har bråttom med men har en stigning till framför mig idag så jag passar på och går på toa. När jag är tillbaka är ni redan på era cyklar. Det sista den äldre av er säger innan ni klickar i och susar gatan ner är att mitt kvitto är betalt. Hepp. Jag hinner inte ens säga tack.

Jag fyller mina flaskor med färskt kranvatten – så fantastiskt gott vatten här i norra Italien! – och ler.

Ni är två belgare från Brygge och jag har en svart Specialized och munnen full av salami. Och jag vet att så länge jag cyklar så har jag vänner överallt. Även om det enda just vi tre har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination.