Blogg

Hej från polarexpeditörn!

Carpa (som i ”carpe diem”, precis som på svanktatueringar jajemen) är btw ett hemskt nyord eller hur? När jag hör carpa så ser jag framför mig en fet firre i en damm som gottar sig i solen med magen full av flugor han fångat på morgonen. Just därför kul att ha med det i rubriken en gång för alla. Hihi.

För en gångs skull längtar jag lite till våren. Våren är ju som bekant min deppigaste årstid då jag helst flyr undan det tomma ljuset genom att antingen jobba så långa dagar som möjligt eller att cykla och träna mig så trött som möjligt hemma och utomlands (och fy fan vad cyklingen har gjort vårdepressionerna uthärdligare! Evigt tacksam). Men i år går det förstås inte att stuva undan våren. I år får jag skärpa mig ordentligt. För i år ska vår nya människa uppleva den, sin första vår, sin första glada bebisvår! Kommer Ivar att komma ihåg denna våren? Knappast som ett konkret bildminne. Men nog i sin lilla kropp, i sina celler. Då anser jag honom dessutom så pass trygg att han får börja åka (och sova? Om han förblir sin vana trogen) framåtvänd i en joggingvagn, hörandes på sin mammas flås och glada sånger under löpturen. Som jag ser fram emot dessa turer, och även alla andra äventyr som den drägligare temperaturen och all grönskan för med sig!

Men förstås längtar även cyklisten Katja till våren. Och där spelar ljuset just en viktig roll. Under detta första år som mamma har jag som bekant bestämt mig för att ge fan i träningsmåsten vilket har inneburit att jag skitit i att träna ute när det har varit för mörkt eller för djävligt (även om jag har kört några pass i rejäla minusgrader men det har varit på helg- och dagtid). Den varan har jag normalt inga problem med men har man en liten bebis hemma så vill man hålla sig någorlunda pigg, frisk, med fungerande matbröst och – no shit – utsövd. Enda cykelmålet i år är dessutom passa på när tillfällen ges och njut Katja. Och handen på hjärtat har jag den här första bebistiden knappt orkat göra annat kvällstid än i bästa fall hinna dricka mitt te och sedan däcka ihop med Hoppis, även om det blir lättare och lättare att stanna uppe till ”sent” på kvällen eftersom han sover längre pass nattetid.

Och just därför längtar jag till våren och dess kvällsljus. För då är det inte mörkt och jävligt sju på kvällen. Då är det ljust och då är jag lite mindre slut som artist och vill och kan med gott samvete komma ut och få mig ett par timmars utecykling även till vardags. Ojoj så härligt det kommer att bli.

På tal om så är det ju helg redan imorgon. Och självklart blir det till att cykla! Ute är det förresten ruggigt vårligt med alla plusgraderna och de skumt varma vindarna. Men vi ska inte låta oss luras än.

Nu ska jag smörja in lite Voltaren strax ovanför knäna (är av min husläkare diagnostiserad med överansträngda ben på grund av alltför långa promenader med tung vagn och i ny position typ ”du fattar väl att du inte kan gå enochenhalvmil varje dag med så mycket tyngd att dra”), packa ner Hoppis i den lilltraktorn och gå en – kort, jag lovar! – promenad ner på stan för att handla en speciell sångbok och äta lunch med ett par vänner. Fast innan det ska jag göra typ hundra ryggövningar. Varför tjatas det i medierna så mycket om den där förbenade synliga mammamagen när den är den sista som gör ont i en småbarnsmammas kropp? Märkligt eller hur.

Nåväl – längta till våren men ta vara på denna januarufredagen. Det ska vi göra nu jag och min babyplutt. Puss på er.

Den som har kommit på begreppet mammaledighet måste ha haft mycket humor. Man må vara löneknegsbefriad men ledig är man då inte. Men mindre härligt och roligt är det för den delen aldrig. Speciellt inte om man som en annan har belönats med både restless legs, restless heart, vagnsömntuta till bebis och hittar på nya upptåg varje dag. Upptågen kräver att man är utrustad med busskort (ett), SJ-biljett (n+retur), batteribank (en, ifall mobilen dör och man måste köpa biljett, ringa bäbisfar eller tröstsurfa principiaramar), lite andra prepperprylar i skötväskan och inte minst –

– vätska!

Vätska är fett viktigt. Kan aldrig poängtera nog hur viktigt det är att dricka mycket. Och ofta. Både när man tränar högintensivt (t ex cyklar) och lågintensivt (t ex långfärdspromenerar med barnvagn).

Under våra upptåg dricker jag därför mycket

vatten!

Och det gärna ur någon av mina cykelbidons för att man missar väl inte chansen att visa världen vem man egentligen är fast man är klädd i civila kläder

och kaffe så klart.

Ty livets elixir etc. Helst ska det vara en slät svart eller en sojalatte. Härlig och tydligt onyttig. Tyvärr är den mesta latten som säljs ruggigt lame. Så här gör du för att få till en riktig latte Sydeuropa-style i affärens kaffemaskin:

Ta en mellanmugg och tryck i:

– två doser espresso

– en dos kaffelatte (liten) 

Klart! Starkt och gott blir det. Bäst i pappmugg eller snygg termosmugg förstås.

Jäklar va kaffesugen jag vart nu. Slut blogg, glöm inte att dricka ofta. Puss.

Hej tisdag!

Jag är så obeskrivligt sömnbristigt trött. Bra, då har vi sagt det för detta inlägget och kan gå vidare.

Vidare:

Så åkte vi (som i Katja och Ivar, Jonas klarade sig mirakulöst) på vår första gemensamma förkylning. Tack och lov så blev enbart jag sådär däckigt förkyld, Ivar blev ”enbart” mycket snuvig. Men det hela har inneburit en ganska så inaktiv förra vecka och helg träningsmässigt sett. Vi har i och för sig varit ute på några Ivar-och-mamma-äventyr med buss tåg och sånt och ägnat oss åt promenader med mammagänget men jag personligen har inte kunnat eller ens försökt mig på att träna aktivt typ kört monark eller sådant. Hade exempelvis hoppats på att kunna cykla nu i helgen men det var lika bra att vila lite till. Det är alltid drygt att vara sjuk men att vara sjuk och ta hand om en liten bebis är fem gånger drygare. Och om det är en sak jag har lärt mig av alla mina otaliga förkylningar som allväderscyklist så är det att inte hetsa med träningen efter sjukdomen utan bli frisk först.

Herre så ur form jag är. Är faktiskt inte riktigt glad i min kropp just nu. Att få höra förtjusta Vad kvinnlig du är just nu!-kommentarer från välmenande nära gör det inte lättare direkt även om jag vet att de är äkta förtjusta <3. Men jag vill inte se ”kvinnlig” ut buhu. Vill vara fit och spänstig och stark och cyklistsenig liksom.

Nåväl. Det är en tidsfråga förstås och det är faktiskt hälsosamt att bjuda sin självbild på lite frågeställningar då och då. Fast ska jag vara ärlig så är det mycket sällan jag har tid att fundera över sådant… de gångerna jag har tid att fundera överhuvudtaget är under de nattliga amningarna fast då är det mer tankar som Har räkor någon hjärna? eller tyvärr sådant som inte räknas som pep talk.

Den här veckan i alla fall, då ska jag försöka smyga igång cykelträningen inomhus igen. ”Tyvärr” vill Hoppetuss sällan sova i annat än vagn eller min famn på dagtid och men han är å andra sidan rätt glad i sina leksaker som vaken – så länge vi ser varandra och han får svar på sina Agu, Eyyy och Ghii. Så det ska nog gå bra, bara jag skärper mig och tar inte så förbaskat långa promenader att jag är helt slut när jag kommer hem. Och låter bli att gosa honom så mycket att han blir än mindre självständig haha…

Vi avslutar detta lilla inlägget med lite linklove. Kommer ni ihåg det jag skrev på Insta om att på nätet (och IRL, men det är inte lika simpelt förstås) rensa i det negativa och enbart vila ögonen på det som ger en glädje och energi? Fast obs obs menar förstås inte rensa bort sådant som är viktigt men ”jobbigt” att se på. Att längta efter glädje är inte samma som att sätta sig i någon världsfrånvänd filterbubbla för ”jobbigt se lidande”.

Jo, det är ju förstås lika viktigt att fylla på med det positiva så här kommer lite tisdagssenergi straight outta Instagram:

📱 @specialbooksbyspecialkids är ett fantastiskt konto precis alla borde – ja, borde – följa. Konceptet är enkelt och brutalt viktigt. Chris reser runt i världen och intervjuar barn och vuxna med olika funktionsvariationer i syfte att ge dem en röst. Syftet är att öka förståelsen för att alla oavsett hur de ser ut eller mår förtjänar att bli behandlade som värdiga människor. Följ, bli kär i intervjupersonerna och så kanske vi minskar det där hemska normalitetsvurmandet lite till.

📱 #basemilesnowdown och #basemilesnowdown2018-taggarna på Insta – njut och fomoa för fulla muggar. BS är alltså ett event då ett gäng likasinnade cykelälskande människor ses, bor på ett slott, cyklar långt och snyggt i mimusgrader och mår sig i dagarna tre. Eventet må vara förbi för i år – men vintern är inte över än. Så ut och vinterhoja med er innan vintern är slut. Skit i att köpa någon speciell cykel. Kräng på ett par dubbdäck på din befintliga och off you go! Glöm inte kameran. Det är kanske som finast när det är vitt ute.

📱 Jag är som bloggtiteln förtäljer en sucker för cykelromantik i alla dess former. Tipsar därför om Ebbe och Eva – två stiliga cyklister som cyklar och är ihop och tar mängder med läckra och gulliga kort på varandra, sina kits, cyklar och fantastiska vyer under sina cykelturer. Följ för estetiken och kärleken.

Nu ska vi ut och promenixa med mammorna och rasta min nya Stelton-termosmugg jag är bra uppspelt över.

Puss och p.s. räkor har tydligen hjärna. Nattens fråga är därmed uppklarad.

Jag och Ivar är strandade i Enköping. Staden där gymmet heter ”Enköpings styrketräningsförening”, skoaffärerna ”Skor för fötter” (no shit!) och ”Skoaugust”, klädaffären ”Fridolfs herrmode” och det kryllar av små och större kyrkor, församlingshem och andra diverse fromma lokaler. Okristliga som vi är hänger vi dock inte i någon kyrklig lokal utan på tågstationen. Tyvärr har någon blivit påkörd någonstans i Vårgårda så det är stora förseningar på Stockholm-Göteborg-sträckan. Lite knövvligt men för oss ingen fara. Fast det var inte det inlägget skulle handla om…

hit åkte vi med buss. Bussen tar lång tid på sig och passerar en del vägsnuttar och vägskäl jag känner igen så väl från cykelturerna.

Här kom jag precis ikapp utbrytningen under en av VCK Snabbs brutala intervallpass.

Här var oljegruset utlagt i all sin vidrighet just när jag Anna och en till skulle köra ett fint glidarpass.

Här hade jag blitt av med en eker.

Och här blev jag avhängd som så många gånger förr, typiskt mig att vara för het i början.

Här stannade vi till och åt energikakor på vägen hem från vår första, spännande stockhomsdistans ”Tour de Chat”.

Här blev jag utskälld för att inte hålla linjen.

Här kom sommarregnet och sköljde över våra utmattade svettiga kroppar, åh så tacksamt.

Här fick jag eargasm och snittade kanske max under den rundan, för bra låt alltså!

Här brukar jag dra mina tjejdrills i diket. 

Här mötte vi upp några från det härliga Ride of Hope-gänget vi körde med det året. 

Här låg den där godisaffären som skröt om att vara störst (har ni tänkt på att typ alla godisaffärer gör det?) men som idag gapar tomt för E18 dragits om.

Här går den nya cykelbanan in till Enköping som vi ändå aldrig tar eftersom den är så oklungvänlig.

Och här startade E18-tempot – ett rätt ballt VCK-arr där vi fick köra exklusivt tempo på den då ännu avstängda nya E18-biten…

Och här är klassikercyklistfiket Drott mums mums 

Så många cykelminnen på en så kort – cirka tre mil – sträcka. Överlag finns det nog ingen grupp som har så många geografiskt bundna minnen som cyklisterna. Ett cyklistminne per vägsnutt…

Nu kommer tåget hem. Puss och glad Friday rideday på er.

Yo Hoppetuss mammas lilla beeebis!

Igår kände jag mig tillräckligt kry för att göra det jag hade tänkt göra sedan din månadsfödelsedag den fjortonde häromveckan:

nämligen ta dig dit där du hade bestämt dig för att påbörja färden ut ur ditt lilla bo inne i mig för tre+ månader sedan

för att skriva klart det tredje grattisbrevet i sin rätta miljö 🌚

Så jag lastade in dig, lilltraktorn och mig på landsbygdsbuss nummer 511

och en halvtimme senare var vi framme i Hallstahammar!

Bruksorten med de radikala papperskorgarna

en cykelglad rondell

och självklart bästa Stenströms där jag direkt passade på att beställa en reservdel till crossen och råkade kära ner mig i en MTB på köpet. Ja, din mamma är konstaterat hopplös men det kommer du också att bli ska du se. Kanske inte just i cykel utan i något annat… vem vet?

Medan du sov så gott som det anstår en tremånaders bebis rullade jag din vagn över krökta kanalbroar

genom en hungrig valmage

förbi vita små slott till moderna grosshandlarvillor

och genom den gängliga björkparken.

Med snön rakt i ansiktet kunde jag ändå urskilja meddelandet på skylten. Vi var nästan framme.

Och lagom till det började skymma så äntrade vi äntligen

Åsby Hem & Trädgård!

Vi rullade in i den särskilda toalettbyggnaden och jag log åt minnet av hur jag aldrig så yr klev ut därifrån till Frida som väntade utanför och skräckslagen (föda barn är lite läskigt innan man har gjort det en gång) väste fram att det börjat hända saker så jag måste ringa lasarettets förlossningsavdelning nuuu

Men du mitt kära sovande nappdjur kunde inte bry dig mindre åt sådana vuxenminnen så jag mindes klart, pinkade klart och rullade in oss rakt in i djungeln.

Hej exotiskt djur!

Afton gammaldags sötma!

Tjenare tuttvasobjekt och prästkragesnippobjekt!

Förbi all den härliga kitschinredningen

rakt in i målfållan.

För du förstår Hoppetuss, din mamma hann ju aldrig dricka något kaffe den där torsdagen den tolfte oktober för jag och Frida fick raskt (fast med tre bakelser i en påse förstås, det finns ju faktiskt gränser för hur raskt saker och ting får ske) bila hem till Västerås och den något nervöse pappan din som hade fått skynda hem från jobbet.

Så jag drack klart mitt efterlängtade kaffe, du snuttade klart din favvotutte och sedan drog jag ner vagnsufletten och vi gled runt i djungeln och du tittade storögt omkring på alla färger, lampor och alla andra de fascinerande tingen som stod och hängde framme.

Utanför började snöstormen tillta. Ven och yrde gjorde den, och det var dags att skynda ut.

Det hade varit för riskabelt att ta bussen hem så jag bestämde mig för det finaste kollektiva färdmedlet vi vet i vår familj –

tåget.

Fast denna Cajsa Varg skulle åt andra hållet typ Fagersta och vidare.

Vårt tåg var cirka trettio minuter sent men det gjorde inget

för du sussade så sött i vagnen medan jag levde i ett stycke filmisk vintersaga. En pappa kom förbi med sin lilla dotter som tittade in hos dig och tjöt förtjust Bäääbis! 

De väntade otåligt på att mamman skulle anlända med tåget.

Äntligen på! Varmt och torrt på bergslagståget. Sakta tinades mamma upp.

Och en kvart senare var vi framme i din hemstad, glada vinter-Västerås.

Och grattis-brevet? Det har du precis läst. Vårt lilla sagobesök är presenten till oss båda 💫⭐️

Jag älskar dig.

Din mamma Katja 

De första två grattis-på-månadsdagen-breven finns att läsa här respektive här.

Tack till min bästa cykelanalytiker coach Tony för idén till inlägget. & till Anna som är mitt bästa postäventyrsdeppo och  preäventyrspeppo.

Hej hej.

Någon som känner igen sig i följande?

Man har då cyklat eller tränat något annat endorfinigt. Ett kort effektivt solopass på trainern, en hel helg med gamla eller nya cykelkamrater eller en månads touring ute i Europa. Spelar egentligen inte roll vad man har gjort i den aktiva vägen för påföljden är ungefär samma:

Först glädjen och euforin över det man precis har gjort, en kropp full av endorfiner och andra feelgoodämnen bara kemister har koll på och den där känslan av att kunna leva på passet eller äventyret ett bra tag. Man är mör. Man är skön. Man är snygg och man är cyklig. Man är sitt bästa jag och man rider på vågen där man nöjt betraktar sina aldrig så vackra konditionsvader i belöningssoffan.

Men så händer någonting i kroppen. Förr eller senare töms den på de där feelgoodhormonerna. Den färgglada euforin byts ut mot en känsla av lätt tomhet. Så småningom blir man mindre mör och skön utan snarare mör och skör. Liksom meningslös, trots att livet sprudlar. Och nu då, tänker man, vad gör jag nu då?

Det finns olika namn för fenomenet beroende på skalan av det man just tränat och eller upplevt. Postäventyrsdepression. Postraceblues. Endorfincomedown. Oavsett vad man kallar tillståndet så är “symtomen” ungefär lika fast upplevs förstås som mer eller mindre jobbiga. En rejäl postäventyrsdepression efter en hel vecka cykelglädje ihop med härliga kamrater är inte otippat bra drygare än en kortiscomedown efter en het intervallsession inomhus.

Alla kort von JSWG

Nu till problemlösningen. Hur rider man bäst ut den där bluesiga sidan av comedownen och omvandlar den till något positivt istället för att deppa ihop totalt innan man sitter på planen/trainern/cykeln nästa gång?

⏺ Det kan vara klokt att inse att tomheten inte är en fristående känsla utan något kopplat till passet – som inte slutar bara för att man tryckt på stoppknappen på sportklockan. Precis som återhämtningen och vilan är bluesen en del av helheten och alltså något normalt. Vila i tanken. Inget trist eller konstigt har hänt – glädjen finns kvar där! – mem du har helt enkelt tömt dina kemiska depåer.

▶️ Allt eftersom euforin klingar av inträder en lugnare, mer sansad fas. Det är nu det är smart att reflektera och ta lärdom av det gångna och kanske fylla i den där (mentala eller fysiska) träningsdagboken om man för en. Vad blev bra? Vad blev mindre bra? Varför gick det som det gick? Och vad kan jag göra bättre till nästa gång? Tillåt dig att vara ”nykter” – det är nu, mellan passen eller äventyren som du är ditt ärligaste jag.

↗️ Efter man är klar med reflektionen kan det vara skönt att bryta den tråkiga tomhetskänslan med att göra något roligt – som inte har med träning att göra. Det kan vara allt från att hänge sig åt familjen eller vännerna till att ägna sig åt sina andra intressen. Passa på och ta hand om det övriga livet så inser du snart att tomhetskänslan är förbi.

⬆️ Dags att börja peppa för nästa pass eller nästa äventyr eller hur? Nu är man ”nollställd” och inte längre bluesig och det börjar åter dra i cykelnerven. Endorfinkicken är nära – ha så skoj och cykla snyggt!

I förrförrgår, i förrgår…

Jag vill blogga. Tänk att blogga från datorn någon gång så man kan åter göra roliga collage, sjyssta tipsgrejer med länkar till häftiga cykelartiklar och sådant. Jag borde blogga. Jag borde redigera podden. Jag hinner inte blogga…

Igår. Circle K-macken i Strängnäs, ca klockan 17.30

Heh, har länge tänkt – när är det min tur att bli en förkyld småbarnsförälder med allt-vad-det-innebär? Det tog hela (bara?) tre månader. Idag på Ivars tremånaders dag så vaknade jag precis sådär vintrigt slaskförkyld som man kan bli när man sover för lite och hänger för mycket på öppna förskolor och på stan med andra morsor, typ (läs: ändå värt). Förkylningen föregicks dessutom av två längre och oväntade panikångestsessioner varav veckans första, den i fredags, kändes mer som ett hjärtattack så jag var på väg att ringa 112 men tack och lov så ebbade den ut efter en halvtimma eller så och då hade Jonas hunnit komma hem. Satans panikångest att fortsätta överrumpla då och då. Nåväl, en är van och beredd men det är ändå otäckt varje gång det sker. Samma kväll kom Nadja och hennes lilla grabb Levi på besök och avlastning så livet blev lite lättsammare och fnittrigare ett helt dygn. Och Jonas fick äntligen cykla av sig ordentligt på isiga vägar – hade så gott som tvingat honom att hoppa på Köping-tjugomilaren med CK Distans. Snacka om trött man idag…

…som förresten är just nu ute i den sörmländska kylan och picklar in ett reservhjul i våran Saab. Eftersom jag är sjuk så fick vi för oss att utforska lite nya småvägar (framtida cykelvägar!) sör om Eskilstuna idag. Det började så fint – med fika för oss och bilamning på fina naturparkeringar för Ivar. Strängnäs skulle bli ett kort mellanstopp… men häpp. då punkade vi. För andra gången i rad denna veckan! Blä. Gamla fälgar eller något.

Så nu hänger jag och Tuss på macken och väntar på att det där reservhjulet är på plats. Tjuvläser tidningar gör vi också. Och smågnäller. Den lilla för att han är liten och den stora för att hon är sjuk och trött och vill hem.

Men vägarna hit, alltså! Sörmland är sannerligen cykeltastic. Lyllos er som får köra årets Basemile, lyllos Eskilstuna och alla dina tre cykelklubbar…

Nu verkar bilen redo att rulla hem i max 80 km/h.

Levernet alltså. Vi hörs.

Idag typ nu alltså cirka 13-snåret

Sjukstuga här hemma! Snornäsan är maffigare än Stefan Löfvens, jag drunknar i mitt eget snor och Hoppis är nyvaccinerad, medtagen och mycket, mycket liten och ynklig. Ligger i min famn och blänger på mig vattnigt med sin pappas ögon. Stackars bebis.

Och stackars mig. Hade ju tänkt att köra ett par-tre kvalitetspass på Monarken denna veckan. Men det är bara att glömma i alla fall fram till slutet av veckan… men i helgen då jävlar blir det utecykling så sant som jag åkt på mjölkstockning två gånger redan!

*hoppas på is och snö*

**hoppas slippa mjölkstockning**

Idag ett blöjbyte senare

Kom på en sak. Visste ni förresten att det är per svensk lag (!) förbjudet att inte hålla i cykelstyret med minst en hand? Blev upplyst om det häromdagen. Kolla här: ”2 § Cyklande och mopedförare skall hålla minst en hand på styret” minsann. Fett bisarrt och seriöst ofta snutisen stoppat någon för det? Alltså man fattar ju att det inte är lämpligt att lookmumnohandsa på en moppe men på en cykel? Dags att uppdatera lagen herr Löfven.

Med vänlig hälsning din mednosing Katja

⭐️ ta av händerna från styret? Måste jag? undrar då många. Nä, det finns förstås inga måsten. Men det underlättar mycket att kunna släppa händerna. Man kan till exempel ta på sig västen, knäppa fina kort, äta lite mer ordentligt eller varför inte sträcka på ryggen och armarna lite skönt. Det är inget direkt nybörjarråd även om många klarar av ”tricket” redan i början. Men börja lite smått på en lugn jämnbelagd väg så kommer du att så småningom våga mer och mer även på vägar med sämre beläggning.

(glädje: balansträning, ger större frihet direkt på cykeln, sjysst cykeltrick att impa på kompisar med)

⭐️ ställa dig på startlinjen till en cykeltävling? – och ge fan i att bryta förrän de plockar av dig från banan – även om du ser ut att komma sist. Det sprids av vissa ett envist rykte att tävla skulle vara motsatsen till att ha kul – ah men sluta tävla i att sprida den orättvisa bilden och bestämma åt andra vad som är kul säger jag då till dessa. Speciellt inom CX och MTB är tävling på lägre nivåer minst lika skitigt och kul som på högre nivåer. Placeringar? Eh, vem kommer ihåg vem som kom hur? Inte jag då, men jag kommer ihåg gemenskapen och skratten efter målgång.

(glädje: träna på att tackla nervositet, bli starkare, träffa nya vänner, dricka gott kaffe)

⭐️ ställa dig på startlinjen till ett naturskönt motionslopp? – spana in Motionskalendern för ett lopp nära dig – och genomföra det utan någon som helst klunghets eller tidsjakt utan enbart för njutningens och depåhängets skull

(glädje: träna på att leva/cykla i nuet, vila ifrån prestationskravet som motionsloppens tidsjakt innebär för många cyklister)

⭐️ testa en annan cykelgren? och gärna den du absolut aldrig velat testa innan. Låna eller hyr cykel och off you go! Och skit i om cykeln är lite för liten eller lite för stor. Du kommer inte att notera sådana petitesser i början.

(glädje: testa liiite nya muskelgrupper, annorlunda tänk på cykel, avbrott i rutinen)

⭐️ ta en annan väg än den brukliga? till eller från jobbet. Även om den blir längre och ”krångligare”.

(glädje: omväxling förnöjer – mer än vad man tror! Att avvika från invanda spår även fysiskt kan bjuda på nya perspektiv även psykiskt)

⭐️ cykelträna utan cykeldator en dag? Jo, jag vet att det är hemskt skrämmande (tricket är att ha datorn i fickan så att statsen rullar på ändå fast man själv inte ser något under tiden man cyklar). Använd istället omgivningen t ex skyltarna, träden, gula bilarna som intervallredskap om du ändå vill pressa dig lite.

(glädje: träna på att vara i nuet, njuta av naturen, skärmvila)

⭐️ ta en ordentlig vilodag utan null träning? Näää, inte ens fuska med en milslång promenad. Bara vila. Ligga i soffan och glo på serier. Tindra med göteborgare. Lägga pussel med barnen. Passa på att träffa de där icke-cyklande vännerna man nästan glömt vad de heter. Många är vilodagsaktiviteterna – det gäller bara att våga ta sig tid att vila från träningen. Varför? För att det är a) bra för kroppen att verkligen vila ordentligt då och då och b) bra för ens övriga liv att kanske lämna cykelträsket då och då.

(glädje: att man faktiskt inte tappar som cyklist men vinner mycket som människa efter en sådan dag!)

⭐️ gå upp tiiidigt på morgonen och träna? Jo jag vet att det är svårt – jag hatar att göra annat än att sova tidiga morgnar och kommer aldrig bli den morgonpigga typen – men jag vet också att när jag väl pallat upp mig och tränar så är det hur fint som helst med soluppgången, den fräscha luften och den gudomliga frukosten efteråt. Är det motigt att träna ensam – leta på någon grupp morgonpigga som drar med dig.

(glädje: frukosten efteråt. Fast okej, det är förstås djävulskt skönt att ha tränat av sig redan före arbetsdagens början)

⭐️ träna mer gymstyrka? – hur tråkigt det än känns för oss konditionsfreaksen! Varför då? Jo. Vågar du köra gymstyrka ett gäng gånger så märker du effekterna även på cykeln. Du får mer push, mer kraft och mindre ”rygghäng”, helt enkelt. Gym är som sagt en rätt tråkig institution och man blir lätt vilse bland alla maskiner. Var ska jag börja? Vilka övningar utom benpressen hjälper en cyklist som jag? Hitta då ett upplägg – varför inte denna moderna klassiker som hjälpt många att bli starkare och stadigare och tycka att gymma är kul.

(glädje: bevisade fördelar i sadeln – och ett gäng nya skojiga termer som ”beast mode” och ”skivstångstampong” i träningsbagaget)

⭐️ cykla som ett barn? Huh? Med Libero istället för padding? Nädå! Men däremot med ett nyfiket glatt barns inställning till det hela. Testa lattja på cykeln. Kör du racer? Ta grusvägen hem från klungträningen. Gena över ett gräsparti. Kör du MTB? Lägg dig bakom en stram landsvägsklunga och trampa med en kilometer. Ute på en öde väg? Sjung på någon grym låt för fulla muggar. Stanna till vid ett café och köp två semlor istället för en. Ät upp båda med gott samvete. Fundera inte så himla mycket. Det kan man göra en annan dag!

(glädje: Ohämmad!)

⭐️ erkänna att du inte bara ”duger som du är” – utan att du faktiskt är mer än så? Vi människor är lika på många sätt men olika på fler. Strunt för en kort stund i dina svagheter, de funderar du på så ofta ändå. Gräv istället fram det goda och det braiga. Känn en stolthet över vad just du kan. Även om det är något pyttelitet som ingen annan utan bara du kan notera. Försök att bära med dig den känslan och ta fram den vid tillfällen då självkänslan sviker vilket den gör hos alla ibland. Så blir det lättare att hantera motvinden och enklare att omfamna medvinden.

Puss och visst vågar du? 

Hoppetuss är mjuk överallt. Mjuka fötter, mjuka lår, mjuka fingrar triangelformade som kattungesvansar, mjuka ljusa bomullskläder och rödlätt silkeslent hår lite ojämnt fördelat på det barnsligt stora huvudet. Hoppetuss är så mjuk, så varm, så härlig att mamma har svårt att låta bli honom ens när han somnar till på dagen och mamma borde vila själv. Nä, då tar mamma tag i Hoppetuss, lyfter upp den avslappnade småtunga kroppen och lägger babyn tätt tätt intill sig i sängen och så ligger de där, under filten, Hoppetuss värmefuktig i håret och så mamma, vaken och med näsan i drömmen bakom örat på Hoppetuss. Så liten Hoppetuss är i dessa stunder, så oerhört kär. Mamma kan inte, vill inte somna in ordentligt – så värdefullt det är att bara ligga, småblunda och småpussa på sin ljuva klimp. Tänka är han på riktigt, är han min, tänka på allt i världen man vill ge honom, och allt i världen man vill honom bespara, tänka på hur det blir och hur det kanske inte blir, tänka och pussa och bli inte än mindre klok men än mer kär i den lille Hoppetuss.

Mamma är ingen stark person, det har hon inte varit på länge. Lika obeskrivligt lycklig som hon är för Hoppetuss, lika ledsen är hon för det där andra som Hoppetuss är för liten för för att förstå sig på. Men för Hoppetuss är mamma starkast i världen. Så stark att han vill åka runt i mammas famn med halsen utsträckt och uppsynen nyfiken mest hela dagarna. För så stor och full av intryck är Hoppetuss lägenhetsvärld, så full av gnistrande lampor, surrande fläktar, plingande elektronik, babblande människor, prasslande papper! Spännande men ändå tryggt är det hemma med kända syner, dofter och ljud. Desto mer är det utanför hemvärlden. Prompt ska mamma ut och dra runt Hoppetuss i vagnen och peka och visa och förklara på flera språk. Alldeles rund om de gråa ögonen blir lille Tuss, skelar lite och blundar snart om. För åh så härligt är det att sova i vagnens åkpåse, timme efter timme, medan mammas långa ben bär henne och Hoppetuss på släta asfaltsbanor och gungiga grussvägar och hon sjunger på låtar som Hoppetuss kommer själv att upptäcka och bli golvad av om några år. Mamma är lite avis på Hoppetuss på det sättet. För hon minns första gången hon hörde Bohemian Rhapsody. Och första gången hon läste En världsomsegling under havet. Och första gången hon hoppade från bastuns tak ner i snöhögen under för så mycket snö var det den vintern! Tänk så mycket som mamma redan gjort som Hoppetuss kommer att få testa för första gången. Smaken av kiwi. Doften av solvarmt trä. Synen av ett mäktigt valskelett på ett naturhistoriskt museum. Känslan av att bli kär för första gången. Och tänk så mycket som mamma inte har en aning om men som hon kommer att prova och uppleva tack vare sin Hoppetuss.

Men den här tiden måste upplevelserna och äventyren portioneras ut försiktigt. Trött är mamma, så trött att hon en gång somnade till på bussen efter bara en hållplats. Mamma ammar och vyssjar, matar och smeker, pratar och leker… dygnet runt är det fullt liv i den lilla lägenheten. På kvällen kommer pappa hem. Så festligt det känns, aldrig är han så efterlängtad som då! På kvällen är också Hopetuss mage i obalans sedan så länge mamma och pappa minns. Festligt är det förvisso – men även bra skrikfestligt. Livet är så annorlunda nu, tänker mamma och försöker hinna växla några ord med pappa mellan vyssje- och matningsvarven. Kommer det att bli lugnare? Jadå, säger han. Kommer vi att klara detta, klara oss? Jadå, säger han och mamma vet att han talar sanning. Sedan minns mamma sällan mycket… oftast somnar hon samtidigt som Hoppetuss, utmattad, uttorkad, med den eleganta amningsklänningen på, så tjusigt med kräks på axeln.

Nattetid är Hoppetuss ett säreget platskrävande nappdjur. Egentligen borde han alltid sova i sin egen säng – hundrafyrtio centimeter är ändå i det trängsta laget för två vuxna och en snabbt växande spädis. Men så gott Hoppetuss somnar inkilad mellan mamma och pappa som snällt får balansera på var sin sida sängen för att deras tuss ska få ha sin trygga zon. Så fint han ligger på sidan och för ihop sina korta böjda babyarmar mot bröstet. Tyst sover Hoppetuss, knappt hörs hans andetag. Börjar det puffas så vet mamma – då är det dags för mat och blöjbyte. Upp i sittläge, fram med bröstet, upp med hungrig bebis. Många tankar snurrar i huvudet på mamma. Nattetankar, märkliga tankar. Mamma sörjer, mamma älskar, mamma längtar, mamma genomlever, försöker hålla den värkande ryggen rak, analyserar om och om igen. Tryggt håller hon i sin Hoppetuss som grymtar på. Väx du Ivar min, väx dig stark och fri och god!

Snart gryr dagen, snart är det ljust och dags för nya påhitt för lille Hoppetuss och hans mamma. Men först – lite sömn… liiite till sömn… snälla söta Hoppetuss…

Hej.

Idag var ingen vanlig cykeldag och inte ens en vanlig dagdag heller. För idag spelade vi in första avsnittet av världens värsta bästa cykelpodd wii!

Jag och min baby Beastie Boy började dagen med att klä oss varma och gå en solig vinterpromenad förbi Netonnet för att införskaffa mic nummer två ty jag hade enbart en mic till min gamla podcaststudioutrustning från Behringer anno 2008 (eller 2007? Minns inte) samt choklad till kaffet. Väl hemma skulle jag lira ihop ljudsystemet ihop med min bärbara Mac Pro men självklart fattades det ju en sladd så det sket sig… hade ju glömt att jag 2008 hade en stationär historia med fler ingångar.

Det blev en inspelning ändå, med lite sämre teknik. Det gäller att passa på när den andra halvan bor på andra sidan Mälaren närmare uttryckt fem landsvägsmil ifrån mig.

Japp – det var ingen mindre än Grön Cyklist aka Anna Lindén även känd som min bättre cykelhälft (och gästbloggare under kategorin Annas äventyr) som är min ordinarie medpoddie.

Och Ivar. Som gärna småskrattade lite med oss (eller åt oss? Lutar åt det senare) då och då. Jag tror jag låter de ljuden vara kvar efter mixningen.

Hur blev det? Precis som ett första avsnitt kan bli. Tänk första plätten. Inte helt perfa tekniskt och formmässigt, men ruggigt efterlängtad och mycket smarrens för det. Vi hade roligt och det känns som att vi förmedlade bra det vi hade att säga.

Nu återstår handpåläggningen. Blir så spännande att skicka ut resultatet till er läsarfolks.

Jag ser redan fram nästa inspelningsdagen. Det blir ett helt annat tema – och en annan, cykelkunnig och folkkär medpoddie.

Puss.