Dagen före.
Du sitter på soffryggen inne i arbetsrummet och tittar.
Vad gör du kärlek, frågar jag för du är tyst.
Nä, tittar på min cykel bara. Så snygg den är.
Och jag håller med dig.
Ja, den är otroligt snygg, men vi måste nattas nu. Kom.
Och så myser jag in dig och så sover vi gott.
Jag är lite ledsen och småirriterad. Det har varit struligt med vissa jobbgrejer på sista tiden och jag vill få undan en sista grej innan jag kan logga ut för dagen. Du kommer in på mitt rum, tre rum mellan oss från ditt rum, och vill prata lite, jag pussar på din fluffiga mage, i smyg, som jag alltid gör (uscha för magpussar på jobbet!) – men gör jag det just idag? – jag tror att jag gör det, men sen skickar jag iväg dig. Iväg med dig, jobba nu så får vi åka hem snart! Du säger att du nog tar cykeln hem och jag säger kom snart, inte cykla långt, nej en halvtimme bara säger du. Och jag förstår dig, det drar i kroppen din, du måste träna för att må bra.
När jag är klar så klär jag på mig mina vanliga ytterkläder. Går förbi ditt rum, tror att du har åkt men du är kvar och pillar på nånting. Går in till dig och kysser dig mjukt på den lena tinningen och den duniga hjässan, masserar lite på ditt trötta huvud. Älskar dig gumman, säger du snabbt och tyst och ler och jag svarar – jag minns inte vad jag svarar men antagligen så fnissar jag till bara för det känns så gott på hjärtat! – och så hjälper jag dig snabbt med en datorgrej och så går jag till mitt rum igen och hämtar nåt och vinkar hejdå till dig med vanten.
Det är mörkt ute. Kallt. Jag sätter mig på min tralla. Cyklar lite snett, tar en genväg inne i stan. Ska jag åka förbi Friskis och betala årsavgiften? Äsch, gör det imorgon. Hämta kappan hos skräddarn? Nä, har ju tvättid, måste hinna innan nån annan snor tiden för att vi är sena. Springer dock in på Coop, handlar lite gott, vill överraska dig, laga nånting vi inte ätit förut. Inspireras av ett recept på rotfruktspytt med sidfläsk. Kalas, tänker jag, har ju lite rotfrukter hemma, bland annat de där dumma svartrötterna jag råkade köpa av misstag. Fast byter ut fläsk mot korv. Det får bli goda babytomater till, sen så ska jag göra en färskoströra med rosépeppar i. Munkar? Nä… Inte idag. Det får bli ostbågar istället. För du njuter ju så av dem. Det bästa jag vet – överraska dig med nåt gott. Salt före maten – sött efter maten. Ja, ostbågar blir grymt.
Jag är seg. Har tankarna på annat håll. Vill komma hem. Vill att du ska komma hem. Helst på en gång. Men kanske hinner ta en dusch? Fast först, tvätta. Skyndar mig in i tvättstugan, yes, ingen där än. In med massa tvätt, trosor, träningsplagg, vita lena Rapha-sockisar, fintvätt check, och så skjortor förstås, dem måste vi ju stryka snart nu när de blir tvättade. Blir dålig i magen. Konstigt. I köket, metodiskt, sakta, skalar alla rotfrukter som finns. Sakta, sakta. Varför så sakta? Tiden går. Ner igen, hämtar tvätten. Maten är klar. Eller springer jag en gång till till tvättstugan? Maten klar sen länge. Magen dålig. Oron äter upp mig inifrån. Varför hör du inte av dig? Varför svarar du inte på mina sms? Mina samtal? Var är du? Skickar iväg mitt tredje sms. Älskling, jag är uppriktigt orolig. Skräms inte. Ring! Hör din röst i svararen, om och om igen. Börjar ringa till akuten. Kommer inte fram. Ringer igen. Och igen. Förstår egentligen inte varför jag ringer. Vad skulle han där att göra? Men tiden går och det har snart gått tre timmar sen maten blev klar. Oron svämmar över mina tankar, sköljer över hoppet. Tänk om han hamnat i nån olycka med cykeln tänker jag. Brutit nånting, ligger på sjukan. Måste få tag i akuten igen. Kommer fram till slut. De kan inte säga nåt nu, först vill inte ge ut uppgifterna alls för jag kan förstås inte komma på hans sista fyra i personnumret, sen efter att jag ber och ber och säger det är min man! – ja sen så sticker hon iväg och återkommer och säger sen att ja, de ringer mig sen när de vet något för kvällsrapporten har inte kommit in än. Ok, sure, visst. Lite lugnare, han verkar inte vara där, annars hade de ju sagt, eller hur, eller hur?
Skickar iväg ett sms till din son som bor kvar hos sin mamma. Ber honom att höra av sig till mig genast, bara svara om pappa är där, med dem, så blir jag lugn. Men jag vet. Jag vet att han inte är där. Och hade han varit där så hade han meddelat mig det för
ett
två
tre
timmar sedan. Timmar, de längsta timmarna i mitt liv, fyllda med tankar – från både humoristiska och fyllda med lättsam svartsjuka till sådana, enbart kräksjuka av oro.
Jag får inget svar från sonen.
Runt tio ringer det på dörren. Gällt och kanske, minst en och en halv sekund.
En kort första tanke, det är min Peter. Nåt har hänt, hoppas han inte är ledsen! Men jag vet. Vet att det inte är han. När jag öppnar dörren och släpper in den blonda polismannen som med allvarlig min pratar om nån trafikolycka så har jag förstått
varför du inte ringt mig sedan klockan kvart i sju
kvart i sju
då hela vårt liv krossades mot asfalt, om och om tills det inte blev något liv kvar.
