Cykelkatten

Blogg

  • Is that a bike pump in your pocket or are you just happy to see me?

    Hehe.

    Måste bara dela med mig av min nya favvoserie på nätet – Yehuda Moon. Handlar om en hipster? slacker? kuf? whatevs snubbe med ständigt fördragen cykelkeps som jobbar i en cykelaffär och liksom drar sig genom livet på sin hoj och tja, är bara allmänt soft och pricksäker.

    Bjuder på några här, resten får ni läsa på Kickstand Comics hemsida.

  • Dagsformsundringar

    Hej.

    Jag är så dagsformsberoende.

    Visst, det beror säkert till en stor del på att jag fortfarande är en glad nybörjare i sammanhanget, men ändå. Med tanke på att jag tränar ofta och ihärdigt borde jag bli lite mer jämn. Men nej då. Fast så är det oavsett vilken sport jag än utövar. Formtopp ena dan, formflopp andra dan.

    Gårdagens körning till Linda i Eskilstuna var ett skolexempel i dålig dagsform. Jag var pepp. Hade sovit ut. Ätit ordentligt. Smörjt kedjan och spänt blicken. Men likt förbannat så gjorde varje tramptag ont, ont, ont. Benen kändes som gelé, eller ska jag säga bomull? Visserligen sänktes mojon rejält av den konstanta, lekande motvinden hela vägen in i mål. Men ändå, fem ynka mil brukar en sån ensamcyklingsälskare som jag fixa galant och till och med njuta av? Inte igår. Igår gjorde det ont. Det gjorde ont i backar, det gjorde ont på slätan, det gjorde ont i nedförsbackar. Det gjorde bara ont, ont, ont i mina stackars ben som jag nästan hatade igår. Vrålade till och med ut min frustration inne i nån mörkare glänta på vägen mellan Kvicksund och Hällbybrunn.

    På köpet började GPS:en strula och pausades automatiskt hela tiden. Det gjorde inte precis dagsformen bättre…

    Allt sitter i huvudet, säger de. Men nej, en liten del sitter i huvudet, resten sitter i benen. Vill de inte svara spelar det ingen roll vilka mantror som än bor i min rödhåriga skalle.

    Jag förstår ju rent intuitivt och av andras erfarenheter att döma att det förstås går att träna bort en del del av dagsformsberoende. Så att ens dippar ändå håller en anständig nivå. Men annars, är det helt enkelt att olika människor är olika dagsformsberoende?

    Hur tänker ni om det här med dagsformen? Är era kroppar också “lynniga” eller är ni mer jämna, och vad tror ni det beror på?

  • Vit alt. svart alt. njurstensgul

    Hej.

    En bra styrlinda ska fylla flera viktiga funktioner för brukaren av racercykel. Den ska se till att användaren på ett säkert sätt ska kunna hålla i bockstyret utan att händerna halkar av. Den ska dämpa vibrationerna och ta upp de där små ettriga stötarna som det kärva vägunderlaget bjuder på. 

    En bra styrlinda ska uppfylla några viktiga kriterier för att få kallas bra. Den ska vara hållbar och dryg, räcka länge och tjäna sin användare väl. Färgen ska vara beständig och materialet lättvättat…

    etc etc etc men hallå:
    Det finns bara ett påstående som gäller för styrlinda:

    En styrlinda på en landsvägscykel som används i tränings- och tävlingssammanhang* ska vara vit alt. svart alt njurstensgul (tänk Mavic), alltid ren och nästan alltid ny.

    Herrejösses hur svårt kan det vara att förstå?

    Landsvägscykling handlar inte om att alltid välja de grövsta och gedignaste lösningarna (vare sig när det gäller material eller faktisk cykling)

    Vet ni, nåt som förbryllar mig ofta hos mina landsvägspolers:

    de kan stå hur länge som helst och putsa på sina bikes och tandborsta överrörets underdel typ, men att glida runt med skitig, färgad (!) styrlinda, det är minsann ok?

    Jag ska försöka förklara mig så att alla förstår vad jag menar utan att anklaga mig för att vara skitnödig elitist**:

    en styrlinda är landsvägscykelns motsvarighet till underkläder. Jag vill inte se urtvättade, noppriga sunkna boxershorts på en man jag ämnar vidröra och pussa på. Vill du? Knappast, eller hur? Nej, underkläderna ska vara crisp, välsittande och antingen skinande vita eller på sin höjd, svarta. Färgglatt funkar men bör bäras maximalt tre av veckans sju dagar, och då helst under sommarperiod för då kan en viss beachy lekfullhet förekomma jag kan ha överseende med. Men lika lite som en boxershort får vara skojsig och skitig får en styrlinda vara det.

    Nu, till material. Jag föredrar länder alternativt naturkork. Förutom det rent estetiska i läder alternativt naturkork så är det hållbarheten och bekvämligheten jag vill åt. Eftersom jag gillar att cykla utan handskar vill jag helst slippa plastgiftsanfall mot mina känsliga handflator (har psoriasis).

    En skitig styrlinda kan ju förstöra vilken annars glad och solig cykeldag som helst. Min är katastrof just nu. Dessutom har den av nån anledning blivit ännu skitigare efter servicen rosen varit på här under helgen. Märkligt egentligen. Men nu är två lindor på väg hem till mig – en sommaren ut och en för min favvoårstid, tidig höst.

    * på caféracer är klassisk skinnlinda i naturnära kulör vara på sin plats, exempelvis denna Brooks-skönhet alternativt det klassiska Cinelli-skinnet.

    ** och ja, jag är medveten om att det finns lite olika skolor. Fick häromdan ett tips av Lisa Nordén om en asfräck styrlinda, märket Supacaz. Jag vet dock med mig att jag skulle tröttna efter ett tag. Det bästa vore egentligen om en hade råd med flera racers – några klassiska men så en och annan fräckt modern. Får helt enkelt gå och bli rik.

  • I know a place where no cars go

    Igår kväll bestämde jag mig för att dra över till Rundeln för att hänga med mina tre favvocyklister Grannen, Anna och Valle. Ville dessutom höra allt om den berömda Vätternrundan (och speciellt Valles berättelse, Valle som körde sub 10 på sin allra första Vättern, hur starkt är inte det?)
    Grannen hade som vanligt antagit en nära-stroke-min. Han antar gärna den när en undrar nånting som på sikt kan innebära stora, stora bekymmer. Ett vanligt exempel är när jag kommer med ett förslag om att antingen fixa klart i min lägenhet, flytta en tvättmaskin eller så, eller kanske mina spaceade idéer om kärlek och politik. Ja, sånt som låter banalt men som i praktiken faktiskt kan orsaka stroke.

    Anna behövde lite tinto efter alla Grannens föreläsningar om sparsam rengöring av vitala cykeldelar. Jag serverade.

    Efter att Annas cykel hade blivit rumsrenare än Daft Punks senaste skiva var det dags att bege sig ett par våningar upp för lite afterbike-mat och häng. Valle åkte direkt på att rulla efterrättsbollar – lakritshaltiga till alla och chokladhaltiga till mig (lakrits rockar inte min eka precis)

    Plötsligt föll min gravt närsynta blick på den vackra nature morte som Anna mer eller mindre spontant hade gjort i ordning av ett gammalt trasigt vinglas och lite torkade rosor.

    Mitt oroliga sinne behövde stillas så plötsligt hade jag papper och penna framför mig. På så sätt kunde de övriga lugnt ägna sig åt matlagning och konversationer utan att bli alltför störda och avbrutna. Smart, va? På min bild blev dock rosorna något mer öppna än i den igentorkade verkligheten.

    Maten blev som vanligt gudomlig. Alla fyra var efter vätterntiden urtrötta på fettiga kolhydrater (är inte ni det också?) och behövde få i sig grönt, fräscht, lätt. Så sallad blev verkligen en hit!

    Sedan kom alla cyklisters favvorätt – enkelt stavad efterrätt! Anna vet inte om det, men jag åt hela fem chokladbollar. Om jag skäms?

    NÄ!

    Grymt fin kväll med de bästa cykelmänniskorna <3

  • Skål för min andra och sista Vätternrunda!

    Så var det dags, det vi hade fruktat och tränat inför och nästan ätit ihjäl oss i väntan på: 
    Vätternrundan. 

    Allright, kortversionen: Det blåste. Sub 11/12 splittrades. Vi kom in på drygt 11 timmar. 
    Den långa versionen börjar kl. 04:58 och slutar med en efterlängtad målgång kl. 16:11. Däremellan var det ren ondska i baksida lår och jag bommade klungan två gånger och tvingades även släppa en cyklist från klungan som också hamnat bakom och som jag trodde mig kunna hålla jämna steg med. 
    Det här inlägget handlar om hur det känns att tappa klungan, farten och hoppet, och vad som händer när man av en slump får allt det tillbaka. 
    Det känns ensamt. Sen gråter man och vill krama hela klungan och bjuda alla på cykelkakor.  
    Hur vi splittrades är egentligen ointressant; vi drog iväg från Motala, tog i för mycket, hälften gjorde småryck och var strax utom synhåll, jag fick ont i låret och sackade efter, andra delen av gänget kom ikapp men jag tappade snart dem också för att de trodde jag var grindvakt och därför inte märkte att jag försvann (jag var nämligen stundtals grindvakt och stundtals med i rotationen, det kunde inte de veta). Men borta var jag. Ensam utan klunga med kramp i låret i motvinden från helvetet. 
    Jag hade blivit inspirerad av Tommy och gjort ett lämpligt telefonfodral som skydd mot regn och stötar. Jag var så redo!! 

    Jag förbannade blåsten och det faktum att jag inte hade värmt upp innan. Jag hade så ont i låret att jag knappt kunde dra runt vänsterbenet och cykeldatorn visade 19 km/h. På flacken. Jag testade olika sittställningar: bakåt på sadeln, framåt, åt sidan, jag masserade insida lår mot sadeln, möjligen att stå upp hjälpte lite. Jag drog mig till minnes det vi cyklister aldrig verkar lära oss: att vi ska TA DET LUGNT i början av ett långlopp för att ha krafter kvar och känna in kroppen. Och så förbannade jag mig själv för att jag aldrig hade gjort tidningen Cykla:s enkla styrketräningsprogram som skulle stärka bålen och därmed hjälpa mig att belasta kroppen mer jämnt.
    Jag tittade ut över Vättern och började planera för en dag på solokvist. Jag skulle njuta av utsikten, stanna vid varje depå, köra i mitt eget tempo, kissa så ofta jag ville, kanske näcka i Vättern och ta estetiska foton. Hur lång tid skulle det ta, 15 timmar kanske? Det skulle bli en fin dag! 
    Sen tänkte jag på min klunga, båda klungorna, resten av cyklisterna som var framför mig. Jag skulle cykla utan dem. Det var ingen som skulle glida fram i par med mig och fråga hur det kändes i nacke eller ben. Ingen som skulle kommentera min fina namnskylt eller fundera på vädret tillsammans med mig. Ingen som skulle bry sig om att jag pekade och ropade “Hål!”. 
    Jag var ensam. 
    Så här såg de ut, delar av min klunga! (tack Micke för fotot, hoppas ni hade det bra i halleluja-backen)
    Jag tröstade mig med att jag iallafall skulle bryta en norm: den solocyklande mannen skulle bli den solocyklande kvinnan, hård och stark och snabb (eller bara ensam). 
    Låret skrek och jag tänkte bara på depån. Gränna och polkagrisar och kullerstenar. En gråhårig tant hejade på mig från trottoaren. Två män med tempomage rullade förbi. Jag såg en skitsnygg Bianchi-flaska och övervägde att stanna och ta upp den, den var riktigt retro-snygg, men fortsatte, ville bara komma fram.
    Sen tänkte jag på min klunga igen och på hur pissigt allt kändes. Var jag inte bättre än så här, klarade jag inte mer? Hade jag betalat 1200 spänn för att sitta på cykeln och plågas? Varför i h-ete utsatte jag mig för det här? Som den bortskämda medelklassbrud jag är, så började jag snyfta. 
    Jag både älskar och hatar att gråta och cykla samtidigt. Jag har gjort det en gång tidigare (privata skäl) och det kändes eländigt. Cykling ska vara en källa till glädje, inte gråt. Och framför allt får man en sån hemsk klump i halsen av att hålla inne med den (det gäller ju för övrigt även när man inte cyklar). 
    Men det är också någonting med att ta ut sig fullständigt och därav fälla en adrenalintår, eller en tår av lättnad. Och det var precis det jag gjorde när jag såg min klunga i Gränna där de stod vid cyklarna och skulle klicka i. De ropade mitt namn och jag bröt ihop och förklarade hur det var och glömde att jag var kissnödig och grät lika mycket som jag hade kissat om jag hade gått på toa. 
    Jag fick två chokladbitar och la mig på rulle. På två minuter var jag glad. Jag flög uppför Kaxholmsbacken och på krönet stannade vi för en kort paus och jag stegade ut i diket och drog ned bibsen. 
     kirs-paus
    Resten är historia. Inga skandaler, inga punkor, två kedjehopp, ett par extra kisspauser. Någon som släppte på trycket och grät målgångstårar av att ena foten hade gjort förbannat ont de sista milen. Ja, det var en slump att jag hann ifatt dem vid depån. De skulle verkligen precis klicka i och dra, det hängde på några sekunder. Hade jag tagit upp Bianchi-flaskan hade jag aldrig träffat min klunga igen. 
    Varför det var min sista Vätternrunda? 
    Tja, 30 mil är helt enkelt för långt!! 
    Stolta, glada, vackra. Tillsammans.
    (tack Karl för fotot, och Frank som med hjälp av Hasse stod för ledarskapet, vi ägde)

    /Anna
    PS: tror ni inte jag mötte CK Medvind i målfållan! Mr Johan Lilja med blomsterkrans i håret hälsade glatt och det var verkligen trevligt att se dem igen och höra att de kommit runt på 10 timmar! Jag passade på att krama om hans gravida fästmö, Ulrica, en studiekamrat till mig. Världen är så underbart liten. 

  • Grattis VCK!

    Idag cyklar jag inte Vättern. Cyklar faktiskt inte överhuvudtaget idag. Hojen är inne på mellansäsongsgenomgång och jag har mamma och lillebror här hos mig över helgen.

    Jag kommer dock att cykla helVättern nån gång, kanske nästa år, kanske nåt annat år, helt enkelt för att ha prickat av det och för att jag gillar att cykla långt.

    Men detta inlägg är inte bara om mig! Detta inlägg är om mina fina med-VCK:are som gjort så jäklans bra ifrån sig i olika Vättern-lopp!

    Klockvis uppifrån: Andreas (helVättern idag), Petri (inte årets Vättern men massa snabba innan), Hanna, Micke, Valle, Grannen, Tony och Anna (helVättern idag), jag (halvVättern förra helgen), Ingela (helVättern idag) och Ewa (tjejVättern för ett par veckor sedan). Alla VCK:are som inte är med på bilden men som ändå kört – grattis också! Tack Micke för bilden

    Fantastiska resultat, grymma förmågor, vilja av stål och en förmåga att njuta på vägen. Jag är så stolt över oss alla – över Ewa med sin första grymma tjejVättern efter bara ett par månader på racer samt er som har kört helVättern för första gången och gjort det snabbt som attan, samt Tony som tangerat sub8 med nån fjuttig minut hit och dit, samt mig, som har kört min första halvVättern på 5.12 varav tio mil själv. Oj det vart visst oss alla ändå 😉 Jag förväntar mig en läcker racerapport från Anna senare under veckan, men idag säger jag bara GRATTIS!

    Det är nu cykelsommaren början 😀

  • När man blir vuxen.

    Hej. mamma har alltid sagt att jag inte riktigt har den där mognaden i mig, ni vet den som kännetecknar en vuxen person. Jag har faktiskt alltid velat vara lite vuxnare än vad jag är! men nu plötsligt känner jag att jag måste agera väldigt, väldigt vuxen (de andra vuxnas fel) och jag vet inte om jag gillar det längre. För enligt mig, vuxen har inte med åldern att göra. det är mer den dära inställningen man måste dras med.

    för när man är vuxen

    …så måste man ta en sjujäkla massa ansvar för sånt som är tråkigt snarare än roligt. Till exempel så måste en köra sin cykel till verkstan och då måste en alltså få tag på en bil, avsätta tid för körning och snack och sen vara utan cykel i ett par dagar och det är så tråkigt. samma sak med tvätt. som vuxen måste man tvätta själv. det är vanskligt (ett nytt småsvårt ord jag lärt mig att använda häromtiden)
    …så måste man äta lugnt och sansat och en lagom portion helst lämna kvar lite på tallriken.
    …så måste man lära sig att “ta det lugnt  i väntan på”. jag har observerat de vuxna sörni, och det som är gemensamt för dem är att de jämt ska avvakta, se vad som händer och missbrukar ord som “tills vidare”. Personligen har jag aldrig förstått poängen med att ta det lugnt i väntan på tills vidare (när man kan ha roligt på en gång!), det är så tråkigt. fast å andra sidan har jag aldrig klarat av att köpa presenter i förtid heller, för då förgås ju jag i väntan på att den stora dagen kommer då mottagaren äntligen får riva upp paketpappret! men å andra sidan så har jag alltid gillat att utmana mig själv så jag ser denna min nya förmåga att ta det lugnt som en öhm, spännande utmaning. blir lite lättare då, eller hur?
    …så måste man tvätta sin cykel själv. no comments.
    …så måste man skämta lite om sin ålder nån gång då och då, för det hör ju till att man åldersnojar lite, annars är man störd i de andra vuxnas ögon och det vill man ju inte vara
    …så måste man ta beslut som kanske gör jättejätteont i hjärtat just nu, sådär så man kippar efter luft och kan varken äta (förutom choklad då eller möjligen en eller två kolaremmar) eller dricka (förutom te med en droppe citron i) men som kanske kan tänkas leda till något gott i framtiden. Som vuxen får man helt enkelt låta bli att lägga sig ner på rygg och vifta med båda armar och ben och vägra gå upp och skvätta tårar tills man somnar av ren utmattning. Det gick som barn för då fick en tröst, nu känner en sig mest som en idiot som gör sånt. Dessutom kan grannarna ringa störningsjouren och det om nåt är inget en vill utsättas för som får dras med en sån där bostadsrättsförening.
    …så måste man acceptera att saker och ting bla bla… Här säger jag pass, för all framtid. det är skillnad på att inse begränsningar och på att acceptera. Jag inser mina begränsningar, men jag accepterar inte att de kan stoppa mig från att nå mina mål på mitt sätt. förstår ni skillnaden? 
    …så måste man börja använda anti-age-produkter med hög solskyddsfaktor “även när man vistas i skugga”. LOLOLOLLL

    …så ger man upp om att ens fyrtioettor ska bli till trettionior (fötter) och att ens vikt någonsin går under sjuttio kilo såvitt man inte faller offer för turistdiarré, och då i en hel termin. Fine then, en står väl stadigt på jorden eller nåt i den stilen (vuxet uttryck)
    …så måste man lära sig spara för att kunna unna sig. Jag har i alla fall lärt mig att vara duktig på att unna mig, den andra biten kommer väl när jag så småningom blir ihop me nån som älskar mig så till den grad att den kan leka min privata revisor.
    …så har man egentligen lärt sig ett smack vettigt annat än att man blivit stöpt i facket kallat samhället, med alla dess begränsningar, normer, (van)föreställningar och osynliga hinder, och det finns bara en väg ut 
    räta på den krumma cykelryggen, le stort, trycka i sig en stor portion chokladglass och erkänna att
    fine, jag är en rätt så misslyckad vuxen.
    och trycka i sig en portion glass till, och skruva upp volymen på favvolåten, fast man inte fick

    och så lite till
    mums mums

    måste köpa glass efter jobbet idag.

    (när jag kört iväg hojen till verkstan dvs.)

  • Tomorrow’s just a song away.

    Hej.

    Ursäkta att jag är en lite tråkig frånvarande bloggare just nu.

    Det händer rätt mycket på det privata planet; jag är fullastad med jobb och andra projekt som tar lite tid.
    På ingång är dock racerapport från Halvvättern, en alldeles tjusig festredogörelse och massa annat skojsigt!

    Idag ska jag testa nåt helt nytt – och visserligen ocykligt men ändå spännande – nämligen geocaching med ett gäng kollegor (har bokat in oss på det under dagens sommaraktivitet). Tyvärr faller det extrema mängder regn ner mot marken! men jag är fullkittad med naturfärgade regnkläder så det ska väl gå an. Belöningen blir mat och häng i vedtunnan och förhoppningsvis lite sömn på det, sömn är något jag fått för lite av på sistone av både glädjande och mindre glädjande skäl.

    Under tiden jag letar skatter i skogen så kan ni alltid roa er med Cykeldejtingsskolans tredje del på Svenska Cycling Plus. Och vad jag vet så är min nya bloggpartner Anna <3 på gång med ett nytt spännande inlägg på ett aktuellt tema. Annars finns massvis med inspiration på min Pinterest och Twitter-diskussionerna tar aldrig slut!

    förresten så är jag smått deprimerad. Rosen har fått nåt vajerfel och jag måste lämna in henne på service (hade kunnat mekt själv men känner att hon kan behöva en allmän genomgång nu efter halvcykelsäsong). så jag kommer att vara cykellös nu under ett par tre dagar… Får kompensera med löpning och ryggövningar.

    Här får ni en liten glimt av va vi pysslade med under Cykelkattens ettårsfirande (tack Micke för bilderna)

    På snar återseende!

    //regnblöt katt

  • Snälla låt bli hända.

    Hej.

    Det är nog få i cykelsverige som undgått den tråkiga nyheten om att några cyklister skadades allvarligt igår under gårdagens Falkenloppet i Nynäshamn utanför Stockholm. Flera, däribland Öijer, Fritz, Karin och ett gäng twittrare har skrivit om de otäcka händelserna. För oss i Västerås CK är det extrapåtagligt att höra om de berörda cyklisternas skador inte minst för att en av dem, C som hämtats med ambulanshelikopter är en tjej som tränat tillsammans med oss under den oförglömliga mallisveckan i våras. 
    Jag blir så förbannad så förbannad! 
    Vi måste lära oss att skydda de finaste vi har – människor som utvecklas, som utmanar sig själva, som bidrar till att placera sportsverige på den internationella kartan, som tar hand om sin hälsa och inspirera andra till framgångar?
    Varför finns det staket kring tennisbanor för tjocka medelålders direktörer men bilarna tillåts köra i fullfart på samma vägar som bland annat unga sköra tjejer och killar av kött och blod cyklar med tunna hjälmar på huvudet som enda skydd? (och påstå inte att vi ska börja cykla i hockeymundering, det hör inte till saken) Varför stod det ingen lirare (eller tio) och motade bort trafiken på de kritiska ställena? Det får inte förekomma. Visst är det svårt att hålla koll på de enskilda bilisterna bla bla men det är inte ett långlopp vi talar om utan en predefinierad kort bana. Krävs det trettio pers för att hålla borta bilarna, så ställ ut trettio pers, annars låt bli arrangera tävling. All eloge till bilisten som valde offra bilen framför cyklisterna. Men han borde inte ha kört samtidigt som klungan överhuvudtaget. Och framför allt inte i den hastigheten som han gjorde. Alltså sorry dude, don’t feel sorry for ya car.
    Och hur tänkte Falken CK när ni lät junior- och elitdamerna starta samtidigt som de massiva H40-herrarna? Nu vet jag inte exakt hur den omtalade vurpan gick till men något säger mig att det kan ha gjort med att åkarna vart för många och för ojämna. Vilket ju bidragit till kraschen. Jag hoppas att vi så småningom får veta C:s version av vad som har hänt. Om inte annat så för att sprida budskapet och kanske på sikt bidra till säkrare tävlingsklimat.
    Ja som ni ser, mycket kan sägas och jag vet tyvärr för lite om evenemanget och dem som stått bakom det för att kunna uttala mig alltför dömande om de enskilda. (Förutom de enskilda bilisterna då, empatilösa idioter med rejäl penisavund eller något i den stilen.)
    Jag är egentligen mest mänsklig.
    Jag vill att finaste Tony, som förresten kom fyra och vann klungspurten i i Falkenloppets H30-klass (stoltstoltstolt), kommer hem med den mjukaste nacken i behåll. Jag vill se mina glada tävlande klubbkamrater på två cykelhjul, inte med sittsår på arslet sittandes på en kudde mellan två rullstolshjul. Jag vill att de få, modiga tjejerna som Ingrid som vågar ställa upp och tävla i de i sig riskabla snabba klungloppen fortsätter ställa upp och inte drar sig mot MTB (som självklart är en rolig cykelgren men ändå, ni fattar, vi måste ha fler lvg-tävlande tjejer!). Jag vill fan själv våga ställa upp när det är dags för mig. Jag vill våga peppa mina framtida barn (som självklart ska heta Fausto och Greg och sånt i mellannamn, om det blir pojkar alltså, sidospår jaja) till framgångar i cykelsporten (vilken sport annars?) och det går ju inte om tävlingarna innebär sån extrem fara.
    Var och en bär ansvar för sin egen säkerhet, men vi människor måste hjälpas åt. Jag hoppas verkligen att Falkenloppets arrangörer och de andra tävlingsarrangerande klubbarna tar åt sig de goda råden som Öijer och de andra tävlingskunniga kommer med.

  • Jaså dags för Halvvättern idag!

    God arla morgon!

    Utsäkta bloggtorkan. Som vanligt är jag sämst på att blogga när jag cyklar som mest 😉 Har ett gäng inlägg på hyllan till er! Och snart är Vättern-hysterin över i cykelsverige och vi kan börja cykla på riktigt 😉 Har förresten riktigt roliga loppnyheter på gång… Men det tar vi efter dagens utmaning.

    Tanken i min lilla cykeltjejskalle är just nu “is i magen – hetta i benen” samt “jag är ju en kvinnlig Cancellara och endagslopp är ju sååå jag” (ödmjuk självpepp). Sitter i bilen med två klubbkompisar på väg ner till Motala för att prestera i Halvvättern. Vi räknar med ett snabbt depåstopp. Med mig har jag en stilla bön om att ryggen håller i de knixiga småbackarna (och den där “stå uppe och ha lillklingan i-backen som ingjuter respekt) samt ett gäng mums mums-cykelkakor som jag och Tony åstadkom igår kväll. 
    Med mig har jag också en känsla av att det kommer att gå bra. Sub 5 är målet men jag har ställt in mig på att njuta av cyklingen oavsett. 

    Racemode på garminet, nu kör vi. Vinka hej till Cykelkatten om vi råkar samcykla idag.
    Heja heja!