Hej.
Jag är så dagsformsberoende.
Visst, det beror säkert till en stor del på att jag fortfarande är en glad nybörjare i sammanhanget, men ändå. Med tanke på att jag tränar ofta och ihärdigt borde jag bli lite mer jämn. Men nej då. Fast så är det oavsett vilken sport jag än utövar. Formtopp ena dan, formflopp andra dan.
Gårdagens körning till Linda i Eskilstuna var ett skolexempel i dålig dagsform. Jag var pepp. Hade sovit ut. Ätit ordentligt. Smörjt kedjan och spänt blicken. Men likt förbannat så gjorde varje tramptag ont, ont, ont. Benen kändes som gelé, eller ska jag säga bomull? Visserligen sänktes mojon rejält av den konstanta, lekande motvinden hela vägen in i mål. Men ändå, fem ynka mil brukar en sån ensamcyklingsälskare som jag fixa galant och till och med njuta av? Inte igår. Igår gjorde det ont. Det gjorde ont i backar, det gjorde ont på slätan, det gjorde ont i nedförsbackar. Det gjorde bara ont, ont, ont i mina stackars ben som jag nästan hatade igår. Vrålade till och med ut min frustration inne i nån mörkare glänta på vägen mellan Kvicksund och Hällbybrunn.
På köpet började GPS:en strula och pausades automatiskt hela tiden. Det gjorde inte precis dagsformen bättre…
Allt sitter i huvudet, säger de. Men nej, en liten del sitter i huvudet, resten sitter i benen. Vill de inte svara spelar det ingen roll vilka mantror som än bor i min rödhåriga skalle.
Jag förstår ju rent intuitivt och av andras erfarenheter att döma att det förstås går att träna bort en del del av dagsformsberoende. Så att ens dippar ändå håller en anständig nivå. Men annars, är det helt enkelt att olika människor är olika dagsformsberoende?
Hur tänker ni om det här med dagsformen? Är era kroppar också “lynniga” eller är ni mer jämna, och vad tror ni det beror på?
4 kommentarer
Balans mellan träning, föda och vila är vad som krävs. Plus att jag inte riktigt håller med om att det bara är en liten del som sitter i huvudet. För att nå framgång krävs att man kliver ur sin bekvämlighetszon och den förmågan är helt och hållet “i huvudet”.. kör hårt katten ;-)
Pannbenet påverkar mycket och alltid ska man lyssna på när kroppen signalerar vila.
Lynnig!
Ibland svarar inte kroppen trots perfekt uppladdning. ibland leker den sig fram över vägarna dagen efter en tuff resvecka, hotellnätter med dålig sömn, försenare flyg, irritation, missade middagar och hemkomst mitt i natten. Exakt HUR funkar kroppen eg?!?
Några gånger per år vill mina ben absolut inte vara med. Spelar ingen roll hur mycket huvudet vill och hur laddad jag är, de VILL inte. Då är det bara att vända hem trots att cykelbrorsorna protesterar och vill ha mig med.