Blogg

Hej.

Usch vad mycket jobb de senaste dagarna. Knappt så jag hinner pusta ut hemma efter jobb och träning, så är det dags att jobba igen! Fick ett mindre nervsammanbrott igår, gnällde mig till sömns. Imorgon kväll ska jag tvinga mig till globalt hemmasittande. Kanske till och med slår på teven. Fast just ja, måste tvätta och städa också…

Ni ser! Jag gnäller här med. Hopplöst.

Skärpning.

Låt oss peppa istället!

Ikväll är vi inga färre än fyra (eller, kanske, förhoppningsvis, fem till och med?) tjejer som ska köra klubbens torsdagstävling Tunby GP. Tänk, hela fyra! (låter kanske lite men för oss är det grymt bra, som Hanna uttryckt det: Antalet har ju fyrdubblats…) Förhoppningen är ju som vanligt att hänga med herrklungan så länge det går men även om när vi släpper (ok, inte alla vi, men några av oss i alla fall) så finns det i alla fall en egen klunga för oss att köra ihop och “tävla” inom. Min målsättning är främst att:

– överleva

– bli bättre på att ta kurvor

– ha superkul

– kanske vinna en spurt eller två? Fast det vågar jag knappt hoppas på. Men vi får se.

Och på lördag är det ju dags för Tour de Chat. Som vi har hoppats och peppat för det! Tyvärr är väderprognosen skrämmande negativ. Både YR och SMHI hotar med regn i början på dagen, usch. Hur kul är det att starta i hällregn och kyla? Inte alls… Men. Inget avbokas ännu utan vi håller tummarna för att vädergudarna förbarmar sig över oss. Lite regn någon gång mitt på dagen skadar inte, men bara hela resan inte behöver genomföras i regn… Skvallret säger förresten att vi kommer att ha en egen följebil. Hur fint är inte det? För er som har tänkt att köra det fantastiska distanspasset med oss – håll utkik på era respektive berörda klubbars hemsidor, på Cykelkattens Facebooksida, min Twitter samt här på bloggen.

Håll tummarna för mig och Tour de Chat nu!

Puss!

Hej.

Jag har blivit en sån där glad idiot som gillar att köra långt, länge och så fort det bara går. Det har alltså lett mig till den djupa insikten om att det är dags för en ny sadel. Min mjuka gulliga Selle Italia damsadel är helt enkelt just för mjuk för att hålla mina mjukare delar utanför trycket. Usch på trycket. Efter lördagens tjugomilakörning (ok, nitton dårå från dörr till dörr) så har en viss kroppsdel inte riktigt känt sig på topp, speciellt inte en viss mindre del av denna kroppsdelen. Sedan dess har jag panikerat, upplevt dödsångest, tankar som Shit tänk om jag utvecklar värsta sår som inte låter mig cykla på evigheter bla bla och ja, stämningen har inte riktigt varit på topp, och knappast mojon heller.

Så igårkittade jag upp mig på en Specialized Ruby med titanfäste och kolfiberförstärkning. Tyvärr fanns den inte i vitt på Cykloteket här i stan men jag hade inget val så jag tog en svart med vita detaljer, lagom monokrom och matchande min tysk-italienare. Kanske fular mig och utnyttjar bytesrätten lite senare, om de får in vitt inom en månad. Fast det berättar vi inte om för Cykloteket, oki?

Jag lurade över Anna på lite mekstuga. Här ser ni Anna, lugnt klurandes på konstruktionen medan jag panikgooglar på “install bike saddle racer Specialized heeelp”.

Hade jag varit smartare så hade jag kanske tagit bild på hur konstruktionen (alltså plattor och skruvar och diverse smådetaljer) såg ut innan jag hade skruvat isär systemet. Men vadå, superlätt tänker ni nu, men säg inte det, massa små hål och grejer.

Fast jag fattar ändå inte, varför bifogas det ingen manual till sadeln? Ska nog dra iväg ett mail och skälla ut Mike Sinyard. Jag är en manualperson. När jag köper en ny grej är manualen nästan lite mysigare att läsa än att randompilla på själva grejen. Erkänn att ni är likadana! (lite OT men kommer aldrig komma över besvikelsen Apple bjöd på när de istället för att skicka med en glansig, vit booklet med massa mystext om iPhonens diverse funktioner, förvisade en själlös digital guide inne i själva apparaten)

En halvtimme… ok, fyrtio minuter senare var sadeln på plats och vi kunde nöjt konstatera att visst, nu kan vi montera sadel också. Oss emellan är jag ändå inte helt säker på om den blivit monterad rätt, får rådgöra med Tony eller Grannen eller egentligen vem som helst med gyllene mekhänder. Men den sitter fast och lutar sådär lagom liiite för mycket framåt (höhö! //rebellen)

Och satan vilken skillnad! Att cykla på denna var som att cykla på min gamla Specialized-sadel (hade ju en Specialized-hoj förut), fast ännu skönare! Ännu mindre tryck mot underlivet, hejdå sittbena mina! Vreds och viktes och krängdes och studsades och provade hit och dit och kände mig som gubben i den där söta Fatboy Slim-videon när jag testade min sadel på den lilla fyramilarundan vi företog oss igår innan vi smög in till vårt absoluta favorithus här i stan för att äta lite mogna, smarriga bigarråer på tomten.

Det nalkas fler tester i vecka. Imorgon kör jag Tunby GP och på lördag kommer sadeln att utsättas för rumppressen i strax under trettio mil. Då är det ju Tour de Chat!

Vi var ju ändå bästa klungan. Tack Andreas för bilderna. Hojta till i kommentarsfältet om du känner igen dig, hej hej!

Inspirerad av Elnas finfina färgmatchning mot solnedgången passar jag på och matchar lite här på bloggen också. Fast i mitt fall är det håret till min nya klubbdress…

Har länge varit sugen på klubbkläder men bommade förra beställningen pga. hål i plånkan (som vanligt dårå). Men är så trött på att behöva förklara för utomstående (som sist, folks i Ride of Hope-klungan) att jo, jag är visst med i Västerås CK, bara det att jag gillar att köra i Rapha och annat eget… Märkeslojalitet i all ära, men tävla och exemplifiera gör man bäst i klubbdressen. Att våra färger är väldigt snygga gör ju inte saken sämre, eller hur? Och självklart finns randen* med.

*randen – den vackra klassiska detaljen på cykeltröjor, fint exempel här och här

Här kommer i så fall ett!

Ni kanske minns mitt första inlägg som gästbloggare, där jag charmade Katja med cykelkakor. Dessa cykelkakor var fulla av jordnötssmör, rabarber och nötter och allt annat som gör livet värt att cykla för. “Komprimerad näring för ett aktivt liv”, liksom. De har hjälpt mig på många långpass (antingen som föda till mig själv eller någon annan i klungan vars blodsocker befinner sig i fritt fall).

Cykelkakorna funkar dock sämre om man är tröttast i klungan och knappt kan prata för att man flåsar så mycket, och inte minst om man är jättetörstig men inte hinner dricka. Då blir man väldigt torr i munnen och vill ha nåt som är mer lättsmält.

Dessutom är de DÖDA, dvs. de har gräddats i ugnen. Döda i den meningen att en del näring har försvunnit vid upphettningen, enligt levande föda-konceptet. Ni vet levande föda, där man dricker gröna smoothies med mystiska alger och blir så där oförskämt pigg så att man aldrig blir sugen på vare sig bröd, ost eller alkohol igen. Yeah right… men det känns ändå fräscht att maten är ren och rå!

Så jag googlade fram cykelkakor som både är levande och lättsmälta. De är översatta av mig till svenska måttenheter och kommer ursprungligen från Wild Health. Ni kanske behöver justera mängderna nedan, testa några gånger så kommer ni fram till rätt proportioner! Det som fick mig att testa dessa cykelkakor var den inledande recensionen (här på svenska, vill ju att alla ska förstå storheten i dessa cykelkakor!):

Jag gjorde dina levande föda-cykelkakor förra veckan till mina cykelturer (jag cyklar landsväg). Jag ville ha någonting nyttigt och naturligt istället för de geler jag vanligtvis drar i mig (de får mig att känna mig helt slut). De här cykelkakorna var fantastiska – jag åt fyra eller fem under 10 mila-turen Grape Ride förra helgen. Jag mådde toppen under och efter loppet.
De här cykelkakorna var mycket bättre än de tidigare som jag har gjort eftersom de ofta känns svårsmälta och svåra att trycka i sig medan man kör, eller helt enkelt bara faller sönder”

Alana

Levande cykelkakor

• 3 msk linfrön
• 1,25 dl sesamfrön
• 0,75 dl mandlar, blötlagda över natten och avrunna
• 0,75 dl solrosfrön, blötlagda över natten och avrunna
• 9 stora torkade fikon, skivade 
• 0,75 dl hackade dadlar
• 1 dl kokosflingor
• 1,25 dl havregryn 
• 1,5 msk tahini
• 1 msk honung
• en halv pressad apelsin
• 0,5 dl russin
• 2 msk vatten

Mixa sesamfrön och linfrön fint i en hyfsat stor mixer.

Lägg i den torkade frukten och resten av ingredienserna utom russin, mixa på hög hastighet tills blandningen
har en grynig konsistens. Russinen blandar du i precis på slutet, de ska vara ungefär så som de är.

Ta lite i handen och se om du kan forma en boll. Blandningen ska vara grynig och precis tillräckligt fuktig för att du ska kunna forma en boll. Om den är för blöt, lägg till mer havregryn, mixade sesamfrön eller kokosflingor. Om den är för torr, lägg i lite mer vatten. 

Sen kan du antingen fördela hela blandningen i en fyrkantig form med smörpapper, eller forma cykelkakor direkt i handen. Förvara i kylen tills du ska ut på tur. Då sveper du in dem i smörgåspapper och sen i en plastpåse så håller de sig. De kommer inte att smälta eller falla ihop.

Dessa cykelkakor är mjuka och lättsmälta och funkar mycket bra på korta och långa turer!

Det blir ca 20 stycken godbitar av det här receptet och de smakar tydligt av fikon, så det är bäst att du gillar denna gudfruktiga frukt.

Andra dagen på min Gotlandsrandonné får jag en insikt om vad det kan innebära att vara nyttig. 

Jag är på solotur med lätt packning medan Katja jobbar klart det sista innan semestern. Natthärbärge hittar jag hos bekanta ö-bor och dagarna spenderas i sadeln – i stekande sol och mördande motvind.

Denna dag vevar jag ut till det mycket rustika stenugnsbageriet i Rute på norra Gotland. Det här bageriet med kafé är ett av mina måsten på ön. Jag har slickat mig om munnen i flera dagar. Här ska fikas! De har en jätterostig gammal herrtralla med skylt vid vägen, bara en sån sak. Jag svänger av och klickar ur och drar in doften av Riktigt Bröd. 

Jag stiger in i bageriet; varje randonnörs våta dröm. Mitt tränade öga spanar genast in nyttigheter som ska fylla mina depåer och ge mig lite surdegsnjutning: surdegsbröd med valnötter, surdegsbröd med vetemjöl, surdegsbröd på rågsurdeg, surdegspizza. Tranbärsbars. Äppeljuice från Österlen tappat på estetiska flaskor. 

Och så finns där också min värsta fiende. Drypande av socker och smör, ljuvligt ringlad runt sin egen axel, precis tagen ur ugnen.

Den fruktade kanelbullen. 

Jag tar aldrig bullar eller kakor när vi fikar med klubben. Hallå det är ju ONYTTIGT. Under dödshot tar jag en chokladboll; annars blir det oftast en präktig smörgås med ost (på stenugnsbageriet i Köping) eller en menlös fralla med banan (på det lite mer svenniga Markan i Strömsholm). 

En kanelbulle, aldrig i livet. 

Men nu står jag alltså här vid disken på stenugnsbageriet i Rute på min andra dag av Gotlandsturen och stirrar på den där kanelbullen. Jag måste ta tag i huvudet med båda händerna och vrida det med våld för att blicken ska riktas mot tranbärsbarsen med pumpafrön på fatet längre bort. 

Slutligen ber jag om två släta surdegsfrallor, en till nu och en till imorgon frukost, och från kyldisken väljer jag en iskall lättöl att skölja ned degbiten med. Jag sätter mig i solen och slukar mitt fika. Drömmer mig tillbaka till målgången i Vätternrundan, där en sådan här lättöl kan få mig att gå över lik. Så mjuk och bubblande mot tungan, så fulländad, så nödvändig efter 30 jävliga mil. 

Jag knäpper ett somrigt kort på mina korslagda cyklistben och skickar till en kompis. Vinkeln uppifrån gör att jag ser oproportionerlig ut med killer lår och minifötter.

Det är dags att cykla iväg, men jag kan inte resa mig. Jag är inte tillfredsställd, det finns tvekan i kroppen. Jag skälver när det går upp för mig vad jag måste göra, även om det är läskigt och ovant. Tur att ingen här känner mig.

Jag går in i bageriet igen och pekar på kanelbullen. 

“En sån där att ta med”, säger jag. 

Värmen av kanelbullen i min hand är obeskrivlig. Det bildas små fettfläckar där smöret tränger igenom den bruna papperspåsen. Jag går nedför grusgången till min cykel, monterar på sadelväskan och bereder plats för bullen. Fast först tar jag en liten minitugga för att smaka, medan den fortfarande är varm. En liten tugga, ja den var varm – undrar om den verkligen är genomvarm överallt. Jag tar en liten extra minitugga till, och en till. Den exploderar i min mun. Kanel och socker smeker mitt gomsegel och letar sig ut tillsammans med mjöl och smör i varje vrå av min kropp. 

Bullen tar vägen via hjärtat, och vips är den slut. Den bruna påsen prasslar i min hand och fikarasten är över. Kroppen är redo för cykling igen.

Jag blir stående med den tomma bullpåsen och inser att kanelbullen var min vän. Det var bullen jag ville ha, hela tiden.

För om jag är sugen på en macka, då är mackan nyttigast. Men om min kropp skriker efter bulle, då duger bara bulle. 

Nåt att tänka på nästa gång ni ska fika.

Hej.

Det var länge sedan sist vi körde ett gulligt samlingsinlägg. Dags nu. Speciellt med tanke på hur många finfina cykelrelaterade saker det finns nu jag hjärtar med hela mitt #ckkonsumtion-hjärta. Men också vanliga hjärtat förstås.

Nu kör vi, Cykelkatten <3 just nu:

Raphas kommande cityguides för mina älskade städer Berlin, Amsterdam, Paris m fl. som utlovas vara alldeles retrokonstnärliga och få plats i cykelfickan. Perfekt för en cykelväskvägrare…

…som förresten undrar om Kaptajns sadelväska ändå inte är helt helt ok om man någonsin, mot förmodan, skulle få för sig att våldföra sig på rosen med praktiska påhäng (det slog mig precis att Tour de Chat med sina tjugofem mil är ju precis ett sådant tillfälle!)

Det har inte undgått många att jag skaffat mig en ny carbon crush, denna gången på en Argonaut (bara namnet, dör lite!). Trots vissas antydan om att hans styhuvud är lite för stort långt för mig så är jag prompt nykär och galen. Tänk matcha den hojen med…

…min nya (eller varför inte Johans) superfina Team Sky-dress? Grr grr, säger jag bara. Men argonauten är lite för dyr för min konsultplånka just nu så jag funderar på att blåa upp min tysk istället genom att köpa på mig en Team Sky-blå sadelstolpsklämma. Är det förresten någon av er som vet var man kan få tag på en sådan? Har hjärnsläpp och kommer inte på nån affär som säljer färgglada klämmor. Nu har jag även fått twittertips av Thomas att det faktiskt går att köpa hobbyspray och spraya klämman blå. Inte dumt faktiskt, kanske får bli en lösning?

Ride of Hope. Efter att ha tvekat mellan Mälaren Runt (av lokalpatriotiska distansskäl) och Ride of Hope nu på lördag så har jag ändå fått ge vika för Ride of Hope. Det är ju liksom självklart, av skäl jag inte behöver förklara. Bonus: sovmorgon (etappen vi ska köra, den till Uppsala (och sen hem) går inte förrän typ tio på morgonen, woop woop elvisfrulle here I come!) Tjugo mil och sjysst syfte – det kommer att bli ett episkt lördagspass. Ska ni också köra någon etapp?

What fuel crisis? och andra gulliga cykelposters i mitt Pinterest-flöde. Måste börja jaga pappersformatade sådana att smycka min lya ciclista med. Jag och Tony såg en del fräna posters i Berlin men inga cykelrelaterade (kanske för att vi var sjuka och inte riktigt orkade leta alltför ihärdigt).

Det faktum att det är snart höst – vilket innebär mer än bara svalkande vindar och hjärtskärande vackra omgivningar att cykla i! Nä, för oss i Västerås (och kanske för någon icke-västeråsande cyklist som är alldeles, alldeles sugen på att komma och fira av sommarsäsongen med oss? Maila till cykelkatten@gmail.com) innebär det även Cykelfest och i år så har jag (tillsammans med CK Distans) lyckats få till ett alldeles speciellt tema och en alldeles speciell gästspelare… Tja, detaljerna avslöjas senare.