Kategori: Okategoriserade

Hej.

Saknade rosens sadel, alltså.

Men laddade skallen full med POM POM-ljud och studsande blixtar och log och det funkade för en snäll tant har en gång berättat för mig att om man ler så blir man automatiskt gladare även om man är lite ledsen pga. att man kanske inte ens kan prata för det gör så ont i halsen.

Huset som vårt gäng hade hyrt låg förbaskat pittoreskt till. Har ni någonsin hört talas om Gruvbyn uppe i Norberg? Just ja. Precis i en sådan där gammal gruvarbetarstuga bodde vi.

Anna hade kommit ikapp oss bilburna uppe i Norberg, hej hej! Hon hade cyklat från Fagersta i platsbesparingssyften. Och för att lapa lite kvällssol. Och så. Jag, avis, nej nej inte alls.

Under tiden de tre fungerande cyklisterna samt den Kongelige Norske Sykkelmekanikere mös med sina cyklar tog jag tag i käket omsorgsfullt utvalt och recepterat av idégivarn Anna. 

Det blev satans gott kan jag lova!

((Grannen – använde havregrädde ändå, höhö. Du klagade minsann inte fast det inte var Alpro! *tungan ut*))

Efter maten var alla rätt så trötta på att lägga upp loppstrategier. Vi kunde liksom inte riktigt komma överens om vem vi skulle köra för – var och en, Anna, Valle eller Grannen. Det koms fram till i alla fall att gänget skulle hjälpas åt. Sällskapsspelet åkte fram!

Jimmy Fasad vann.

Sedan hettade det till mellan mig och Jimmy Fasad men denna blogg är varken göteborsk eller barnförbjuden så…

Usch REMIIIIXX!

Inga fler interna buskisskämt.

Nu hoppar vi till morgonen efter. Laguppställningen klar! Anna, Grannen och Valle, redo att ta sig an de fasansfulla cols de bergslagen! (här börjar ni lyssna på Hall of the Mountain King)

Det fullkomligen kryllade av Västerås CK-färger i den glada skaran cyklister som tog sig an tvåtusentrettonårs upplaga av Engelbrektsrundan. Kul! Passade på att fota de snabbhjulade rackarna. Kör hårt liksom!

Under tiden begav sig den skadade delen av gänget in i djupet av sagoskogarna för att spana in den norbergska torvdoftande gruvmiljön. Och magiskt var det.

Vi såg ett hål med kyla i. Helt seriöst, det var kanske svettiga tjugo plus ute, och sen så kom det kyla någon meter närmast hålet. Men flyttade man sig bak kanske en centimeter så försvann kylan helt! Så stod jag och flyttades, en cm fram, en cm bak. Svalkande!

Vi såg även en gammal azurvattenindränkt gruva. Sånt vatten jag bara vill hoppa i och dricka och dricka ur tills jag aldrig mer behöver dricka, om ni förstår längtan. Avråddes dock från att hoppa i och dricka, dels lite för djupt, trehundra meter sisådär, dels lite för kallt. Fan ta azurblått vatten, rena rama fusket!

Jag bejakade som vanligt min mogna sida och klättrade prompt upp på någon gammal kalkstensstump (?) med en bit av räls och pryls på. Antar att de körde malm upp på denna stumpen de, de flitiga gruvarbetarna från Harry Martinsons tid. Älskar gruvor <3 (och ja, jag vet att det var tufft och drygt och jobbigt etc men låt mig romantisera lite ibland)

Sedan såg jag skogens lena varelser, de första trevande blommorna sträcka upp sina tunna gröna händer mot den luriga försommarsolen. Ville pussa dem alla. Nöjde mig med att ta bild. Se, sommaren kom ju hit till oss ändå. 

Och sedan så blev det dags för målgång för mina favoritcyklister. Och som de hade kört. Både hårt, snabbt och snyggt. Tänk va härligt när jag inte behövde langa överdragskläderna till dem.

Anna firade med att krossa kol på sina adidassolbrillor. Skål! (krossa saker = lycka, om man inte heter Thåström och är deppig dårå)

Och sedan hjälptes vi åt och dukade upp en sjujäkla somrig buffé med potätsallad och fetaost och hembakt bröd och allt och och satt och njöt och hade oss. 

När stämningen blivit så pass seriös att Günther och Modern Talking åkte fram i spellistan så blev det dags för lite nightlife nere på byn. 

Och sedan däckade jag vid elvasnåret.

Idag gäller seghet och Giro och drömmar om att återigen kunna cykla kanske redan om ett par dagar eller så.

Härlig helg, tack alla vänner! Tack Norberg.

Nästa år ska jag försöka se till att prioritera bort halsflussen till förmån för Engelbrektsrundan, jag lovar.

Som denna med älskade Söderberg (ni vet Doktor Glas-författarn) som nu blivit poppis pga. sitt retroomslag men som egentligen borde blitt poppis pga. grymt modert innehåll. Jag menar hallå, vem har inte varit kär otrogen kluven och sådär urbant vilsen nån gång?

Eftersom det är sol och sånt ute så passar det extra bra med berättelser där kvällar är ljumna och gräshopporna sjunger i kör med grodorna och nakenbad och sånt är ingen big deal liksom.

Och sedan så kan jag alltid blunda och för en stund glömma att det gör ont och se ett plötsligt flygplan resa sig upp bakifrån trädkronorna, på väg mot berg

cykelberg

som jag drömde om inatt.

så dagen efter tog jag sovmorgon, stoppade in ledarvästen i bakfickan och begav mig till Bondtorget för att köra mina tre mil. Tur att Tony var där villig att bilda en rehabgrupp. nu i efterhand så borde vi ju hetat Radsportgruppe Rehab. Ja, så får inlägget heta i alla fall! med oss på köpet fick vi ett par herrar – varav en med knasigt knä, precis som Tony – så rehabgruppen var komplett!

fram till första (och enda stoppet). vi körde ju rehabstilen fullt ut och stannade alltså duktigt efter de två milen till Skultuna Kyrka. väl där lät vi oss matas med kanelbullar kaffe samt bananhalvor. pedagogiskt nog punkade Tony ett par hundra meter efter depån. vi lät våra sällskapsgubbs fortsätta och bytte demonstrativt slang i bästa klubbanda.

hej.

Jag kan inte förklara det fenomenet
det bara knäpper till i rymden
och så plötsligt ligger hela världen inlindad i körsbärsblommor

nästan så att Kungsan får backa!

för det är vackrast på min cykelparkering just nu.

Fan.

Hej.

Visst fasiken är det äntligen maj! Vår. Grönbete. Kosläpp. Cyklister i kortkort <3

Varför inte fira detta med lite getost nyttiga snacks och så kanske den goaste mjölkchokladen som finns i “vanlig” mataffär just nu – smaka den så kommer ni liksom att dö godhetsdöden kan jag lova.

Men vadå nöja sig med lite nyttigheter?

En är inte den som är den och firar lite extra. Med en ny fartpryl som förstås gör mig typ tio gånger snabbare, eller hur?

Hej.

Ibland kan man få för sig att jag inte cyklar, eller hur..?

Men jorå.

Jag cyklar. Igår ledde jag en introgrupp och blev inte ens svettig (även om det var underbart trevlig cykling). Men efter lördagens Cereslopps elva backiga mil ballade min ländrygg ut helt och hållet. Det gjorde nåt så förbaskat ont i både ländryggen, vänstra stjärthalvan och så halva benet förstås dårå. Jag blev tvungen att vila både söndag och måndag.

Igår träffade jag min “nya” sjukgymnast för första gången. “inte riktigt diskbråck men i alla fall en diskutbuktning som trycker mot nerven” var hans första bedömning. Ingen djävulsk prognos med andra ord, men luktar rehab, trist “ta-det-lugnt-stämning” och så.

JAG STÅR INTE UT MED ATT TA DET LUGNT.

Jag skyller det på mina föräldrar. Alltså helt seriöst, det är de som bankat in i min skalle att ingenting är omöjligt bara man vill det tillräckligt mycket. Att jag kan bli bäst på allt bara jag vill bli bäst på allt. Tack mamma och pappa! Tack vare denna positiva inställning ni har gett mig har jag aldrig klarat av att se mina egna begränsningar

som att det kanske inte är nån bra idé att cykla lika långt och lika snabbt på tredje turen som de som har cyklat i femton år

eller som att det kanske inte är nån bra idé att köra tre mil och göra det fort, tredje gången man åker längdskidor på kanske tio år

osv.

INTE FAN ERE KONSTIGT DÅ ATT JAG GÅR OCH SKADAR MIG 🙁

En som cyklat i ett år är inte lika uthållig och vig som en som cyklat i tio år. Så är det bara.

Imorgon stundar glada Västeråscykeln. Som jag peppat för loppet! Men enligt sjukgymnasten så ska jag ju helst undvika hårdare motion överhuvudtaget. I alla fall så länge.

Jag tänker känna av ryggen och anpassa distansen efter det. Vill ju helst köra med mina kompisar Grannen, Anna, Valle, Blyckis m fl men de ska köra 130 och göra det rätt fort så jag vill ju liksom inte sinka om ryggjäveln protesterar. Fick dock bra smärtlindringstips av Lucia, kanske kör på det.

Kom och kör med oss! och afterbikea med oss på Bondtorget efteråt, supertrevligt! och det vanliga gäller – säg hej om ni känner igen mig, blir alltid lika glad att träffa er läsare!

Titta förresten, min Tuss är med på affischen. I sin tjusiga blå Rapha-vindis. På sin tjusiga marinblå Canyon. Ligger och gosar i vinden och njuter av sommaren <3

I dessa kärva tisdagstider är det ju nog så passande med ett gott skratt. En klubbkompis la upp denna pärla från 1898 (!) på Facebook och jag är hänförd.

Nä men se själva.

Att det är onödigt att röka som cyklist visste vi ju förstås – men att det är direkt farligt hade vi inte en aning om! En cyklande affärsman fick ju faktiskt glöd från sin pipa i ögonen, törnade mot ett åkdon och bröt armen. Hör du det Öijer? Inga pipor under Dalacupen!

Och sanna var mina ord om det ondskefulla med giktbrutna och alla halta . Dessa äro ju cyklistens största ovänner eftersom det förefaller alltid dessa, som om velocipedisten skrattade åt dem.

The Rulesen är ingen ny påhitt. Faktum är att redan år 1898 så var det allmänt känt att monokel var the big no-no på cykel.

Vill man bli med en ny racer går det alltid att pantsätta sitt träben.

Förresten, underbar sanning om hårfrisörskan, eller hur? En superanledning till att börja cykla! <3

Tja!

Igår vaknade jag upp i ottan och hann knappt trycka i mig en bit otäckt flottig tacopaj (mums mums) innan Grannen och Valle dök upp utanför dörren, med pulsbälten och prylar på. Hej hopp här ska det köras motionslopp!

Men stopp nu. Inga klämkäcka bilder och skoj här. Hårt ska det vara.

Vi kör svartvitt istället.

REEEMIIIX!

Efter en brutal kolhydratuppladdning kvällen före vaknade jag av att tävlingsfordonet med två medryttare stod utanför väntandes på mig och min cykel.

Motionsloppsnerverna gav vika och jag fick lugnas ner med en banan eller två.

Är egentligen urless på att köra trekvartsbrallor men måste erkänna att det är jäkligt smidigt nu i dessa interseasonal-tider. Slipper hålla på med benvärmare; gillar att behöva pilla med så lite som möjligt. Rumphänget beror förresten på att jag gått ner i vikt sedan jag köpt bibsen. Yey!

Nu till loppet.

Eftersom jag höll på att komma försent till starten som den proffs med känsla för fart och miltal jag är så hann jag inte sket jag i att slå på GPS:en på vare sig mobilen eller min Forerunner. Lite surt sådär i efterhand måste jag erkänna, men detta kommer inte att upprepas när jag fått hem min nya Edge.

Ceresloppets bansträckning är väldigt kuperad. Den totala höjdstigningen hamnar på runt 1072 höjdmeter och visst, det är inte Mallis men det är ändå gott om relativt branta backar på en så kort sträcka som elvaochenhalv mil. Och grejen med min rygg är ju den att den (ryggen alltså) börjar göra ont om jag tar i för hårt i backarna. Stannade fyra gånger – två depåstopp för mjölkchoklad och saft och ryggmassage, två separata “ryggstopp” som innebär att jag försöker stretcha, gnugga triggerpunkten och vinka hejdå till klungan jag kört med och vara väldigt, väldigt ledsen. Efter cirka åtta mil började jag känna av rejäla domningar i det vänstra benet (samma sida som smärtan i ländryggen) – jävligt otäckt men äsch, då hade det högra kommit igång ordentligt… Kom till slut i mål med nästintill känselbortfall i vänstra benet, men ändock rätt så nöjd. Då var klockan tjugofem över två. De elvaochenhalvmilen hade alltså tagit mig fyra timmar tjugofem minuter och med tanke på de fyra stoppen och den bistra smärtan (som resulterade i att jag hamnade mittemellan snabbmedel och medel och körde alltså cirka sextio procent av loppet själv) var jag ändå rätt så nöjd.

 de tankarna plågade mig något oerhört.

Usch, det vart ju ett svartvitt inlägg ändå känner jag. Men som sagt, var ändå nöjd över att jag hade lyckats ta mig i mål på en medelmåttigt okej tid, glad för att de hade gått bra för mina klubbkompisar, glad åt solen, glad åt rosen som hade hållit fint och mjukt, glad åt mina ben som till skillnad från ryggen höll finfint tryck.

Släppte de onda tankarna om diskbråck, ischias (för nåt liknande har jag, nu är jag nästan helt hundra på det) på vägen hem.

Djävulskt kul att köra lopp ändå 😀

På torsdag kör vi en favorit i repris, då går Västeråscykeln av stapeln. Men då har jag varit hos en sjukgymnast och kanske inte behöver stanna fyra gånger på tio mil?

//er brutalt självkritiska huskatt

Vi började med att korka upp lite cava.

Och inspektera Uffes cyklar som stod ute på den fina balkongen som vette ut mot Mälaren.

Här är den lilla skaran som dricker cava och lapar lite kvällssol.

Efter fördrinken och lite gos med Uffes enorma tungviktarkatter gled vi ner till Bistro du Lac för att smaka några av den franske kockens rekommenderade specialiteter. Maten var dyr men rätt så utsökt och efterrättskoma var ett faktum. Vilken tur att jag hade tagit på mig en kjol i stretchmaterial!

Och vilken tur att Anna (som tyvärr inte var med på middagen) hörde av sig till mig och sa att nejfasiken, klockan nio imorgon bitti är för tidigt för distans, vi kör vid elva istället! (den planerade klubbrundan skulle avgå klockan nio – en ledig dag, herregud säger jag bara!)

Så jag sov ut, Anna sov ut, och så fick vi med oss Uffe på en cykeltur till Enköping istället. Och vilken tur också! Solen sken som på film, vägarna var små och tjusiga (tack Uffe för din lokalkännedom!) och vinden var faktiskt helt ok. Så småningom landade vi på det klassiska cykelfiket Konditori Drott (den som ligger vid Enköpings station) och tryckte i oss lite kaffe och mazariner och Annas cykelkakor (recept kommer snart uppe på bloggen, typ godaste cykelmaten ever..?). Och så satt vi där och lapade sol.

Hemvägen var av förståeliga skäl något trögare. Kan bero på den smått jobbiga motvinden som samtidigt som den sänkte farten höjde pulsen. Kom förresten att tänka på, finns det någon cykelrapport som inte tar upp motvind? Efter cirka nio mil började ryggen ge sig tillkänna. Så vi mellanlandade vid Skultuna Kyrka där det kördes första deltävlingen i klubbtempot. Jag hade från början tänkt att körde men vågade inte utmana ryggjäveln för mycket. Så stretchade och spanade in massa slicka fina cyklar och deras ryttare istället. Och hejade förstås!

Och så åkte jag hem och låg i sängen och drack filmjölk och smaskade i mig det sista av Annas cykelkakor och var glad över de jobbiga elva milen och så var den fina valborgshelgen över för i år.