Kategori: Okategoriserade

Peter Sagan. Inget direkt namn på allas läppar nu under cx-säsongen men likt förbannad superaktuell då han förmodligen kommer att käka upp de flesta big names under kommande sommarsäsongen. Jag kan inte annat än att älskhata Peppe, han är ett härligt jäkla manssvin men otroligt duktig cyklist.

Häromdagen undrade jag – vad gör Peppe under lågsäsongen egentligen?

Cyclismas förde mig närmare svaret.

Är med i Toblerone-annonser.

Ser till att det är rätt vinkel på styret.

Karlstadscrossens andra dag började för mig med ett antal toabesök på Karlstads förnämt svinkalla vandrarhem Kasernhöjden som befolkades av oss cyklister samt The God, en kedjerökande personlighet i otäckt fläckiga mjukisbrallor och t-shirt med orden The God på. Natten hade nämligen ägnats åt att måla fan på väggen – av mig själv, med mig själv, inne i min stackars fega skalle. Jag var både pepp och nervös. Kanske tur att vi hade The God till granne.

Ty ute var det väldigt kallt, halt, snabbt och fullt med pro-looking-folks som hade cyklat i många herrans år – antingen cross eller mtb eller något annat tekniskt.

Tyvärr hade jag redan bloggat och twittrat och facebookat och gudvetvadat om att jag minsann skulle tävla med min nya Canyon så då var det bara att bita ihop. Min skogscyklings-oskuld skulle bli tagen på cx-cupens regntyngsta bana.

Följ med mig på en svindlande tur på en mtb genom crossbanan!

Bandel 1: Grus och pölarna

Helt ok del. Gruset var inte speciellt halt med mina tjocka däck och pölarna var grunda. Hade jag varit mindre trög på att få in klossarna i skorna så hade jag till och med kunnat hävda mig lite där. Istället hamnade jag behind. Moralkaka: träna på snabbstart!

Bandel 2: Skogslera och pölarna

Banans både mest helvetiska och mysigaste del. Skogsdelen bestod av smala kurviga stigar befolkade av löv, pinnar, stenar och rötter täcka med hala lager lera. Halvmeterdjupa pölar med otäckt okänt botteninnehåll avlöste varandra. Fegandet under första försöket gjorde att jag cyklade på skrået istället för rakt igenom pölarna, vilket orsakade en dryg vurpa. Skrattade muntert och speedade upp under andra varvet, mycket säkrare då! Moralkaka: skit i kanterna, kör ba genom pölarna. Håll farten uppe.

Bandel 3: Pölarna

Bandelen mellan skogspölarna och gräset-pölarna bestod av enkla, uppfriskande isande pölar. Simplaste och snabbaste bandelen, bara att mosa på. Moralkaka: Never ride without overshoes.

Bandel 4: Gräset och pölarna

Trögaste delen, för mig. Cykeln var tung av all lera och löv och sånt, och så gick det trögt, trögt på gärdets “risodlingar”. Dock enda partiet där jag hann bli riktigt varm av ansträngning snarare än adrenalin. Slirade lite lätt i kurvorna och var allmänt sakta i dem. Moralkaka: träna mer kurvteknik, träna mer styrka.

Bandel 5: Bridge over troubled water

Moralkaka: Håll rumpan upp och bakåt om du inte vill slå in det heligaste när cykeln dunkar in i marken efter den branta nedförsbacken

Bandel 6: Sandfest

Nog hade jag kunnat mosat igenom sandhindret med mina feta däck, men jag tog tillfället i akt att träna på att snabbt komma av och på cykeln. Sanden orsakade dock knaster och tröghet då den letade sig in i cykelns samtliga skrymslen. Moralkaka: Mosa på här med. Ren styrka, inget annat.

Så, hur gick det egentligen?

Både åt helvete och bra. Rent krasst kom jag sist av de sex startande. Körde alltså för jävla sakta. Till mitt försvar har jag dock att jag dels satt på en nyköpt mtb och kände mig allmänt ny, dels att jag kört varken cross, mtb eller något annat än landsväg (och möjligen lite grusväg förut). Jag tog mig runt och jag vurpade enbart en gång. Övervann min rädsla med varje ny pöl och “velodromkurva”.

Så, vad händer nu?

Tja, att spara till riktigt cross, att utnyttja min mtb till vinter- och teknikträning. Och aldrig, aldrig glömma låsa dämpningen ute på risfälten. Ser ju störtlöjligt ut!

/cyklisten som blivit skogsartist

God måndagsmorgon!

Världen är vitare idag än igår – när jag cyklade till jobbet imorse passade jag på att köra över de små pölarna som blivit till knastrande kristallskärvor av fruset vatten. Vilken skillnad mot helgens plaskfest!

Jag kommer att skriva om Karlstadscrossens andra dag lite senare idag.

Nu är jag mest i mental harmoni. Med min kropp och mitt sinne. Ni ser, när jag är utan cykel och möjlighet till cykling ett tag så blir jag grinig, irriterad, osams med min kropp och med en känsla av meningslöshet ständigt närvarande i skallen.

Nu har äntligen fått sitta på cykel igen. Kört, smekt, vurpat, kört mer. Jag är hemma igen. Jag är vacker, elegant*, livets mening är återfunnen och vintern är räddad.

Pust.

Jag är nervös. Vad fan har jag gett mig in på? Det regnar igen. Svinhal crossbana, andra dagen jag cyklar annat än racer. God save the cat!

Måste skryta lite! Johan och Tonys crossatsning har uppmärksammats i Västerås Tidning. En halvsida till och med (tryck på bilden för att kunna läsa ordentligt). Tycker det är proffsigt med faktaruta och det märks att reportern verkligen ansträngt sig för att ta reda på fakta om grenen. Gillar också det faktum att Tony hypas så brutalt. För det är han banne mig värd. I helgen cyklar vi i Karlstad – Tony och Johan kör i superklassen medan jag testar min mtb i den öppna blandklassen.

Extrakul att Micke Iremos bilder (den längst till vänster och den längs till höger, den i mitten är tagen av mig) är med i tidningen. Kan inte påpeka nog hur duktig han är – se bara på denna bilden från sommarens Tour de Chat. Hoppas Micke fortsätter vara Västerås cykelvärlds “hovfotograf” och får den uppmärksamhet och cred han förtjänar <3

Med förhoppningar övertygelse om lerskoj och fina placeringar för våra färger i helgen

Puss!

Gimme a C! Gimme an A!

…hihi mer info än så får ni inte förrän ikväll *sträcker ut tungan som förresten är insmetad i päronchoklad*

Igår kväll hade jag pms samt en mental breakdown.

Dels så kände jag mig tjock. No comments. Gick över sen!

Dels så kände jag mig ynkligt fattig. Fick författa ett mail till säljaren av Ridley-crossen och förklara att ekonomin inte tillät hans cykel.

(Fräschar upp ert minne – jag söker alltså en prisvärd (!) begagnad cykel att grus- och vinterträna på, antingen MTB eller cross. Till nästa officiella crosssäsong tänker jag investera i en bildskön, liquidly smooth och snabb grusracer men nu vill jag ha nåt billigt att slita, leka med, köra vintriga distanspass med och så. Som komplement till inomhus- och löp- och skidträning.)

Men nu – av en slump – har det dykt upp en chans! En gammal kollega var nyss på besök här på kontoret och jag åmindes att han ju sitter på en knappt använd väldigt snygg CA… för riktigt vettigt pris.

Äsch. Vi tar det ikväll när cykeln förhoppningsvis är i min ägo.

Någon som har ett par begagnade eggbeaters att sälja till mig? Maila cykelkatten@gmail.com.

Om ett par timmar ska jag förresten möta upp Linda, Tony och Physio-Patrik för att gå och lyssna på coola Johan Plate som ska föreläsa om prestationspsykologi – något som verkligen angår oss som idrottar seriöst (fast ibland väljer att krydda bloggen med oseriösa bilder som denna ovan). Ser fram emot så!

Ibland, när jag cyklar och det går fort och är skitjobbigt och jag tror jag ska svimma eller bli avhängd eller nåt i den stilen så brukar jag trösta mig med att händerna känns bra i alla fall, psoriasis är under kontroll. Så passa på och njut istället!

En sak ni inte vet om mig är att jag lider av den dryga kroniska sjukdomen psoriasis. Den psoriasisformen jag har förkortas PPP och sätter sig på händer och fötter i form av blåsor som sedan torkar ut till hudflagor som gör att huden på de ställen ser ut som fnöskig ökenmark alternativt öppet sår, beroende på stadiet. PPP kan varken botas eller läkas av solstrålning (som den “vanliga” psoriasis kan). PPP är sällsynt och drabbar nästan enbart kvinnor.

Jag innerligt hatar min psoriasis. När jag fick det, för några år sedan, slog sjukdomen till med sådan kraft att jag var tvungen att ha hela händerna och fötterna inlindade i s k “second skin” för att överhuvudtaget kunna använda dem. Mina naglar försvann nästan helt och jag hade konstant kli och ont. Jag skämdes så för mina händer! Jag glömmer aldrig blickarna från de i klassen populära tjejerna på Östra Real. Och när en av dem sa Men ihuu vad har du där? Fy så äckligt! (att hennes eget mobbingbeteende var äckligt var nog inget hönshjärnan tänkte på) Men framför allt så gjorde allting ont. Att hålla i en varm kaffekopp var otänkbart. Att smeka en len kind var otänkbart. Ibland tog jag av mig mina förband i ren klaustrofobisk panikkänsla. Då torkade huden upp och sprack ännu mera.

Nu, några år senare efter sjukdomens “debut” är läget lite lugnare. Jag får ha mina naglar ifred (peppar peppar) och idag är det enbart vänstra handflatan samt vänstra hålfoten (en visst symmetritänk, konstnärligt måste jag medge!) som är drabbade. Handflatan är värst – det är ju den som utsätts för mest väta, svettas, har känsligast hy och används mest. Det gör fortfarande ont att hålla i en varm kopp, att smeka en len kind, att göra armhävningar.

Samt att hålla i ett cykelstyre. Och att trycka på allt man kan i en tajt cykelsko.

Det är nog det som är den största anledningen till att jag hatar min psoriasis – den gör ju att cykling gör mer ont än vad den borde! Om jag inte har handskar så gnids handhuden mot styrlindan så att det gör ont. Och har jag handskar när det är varmt så svettas jag mer om handen vilket ju förvärrar utslagen ytterligare. Med vadå. Det är bara ytlig påverkan. Jag har en kompis med artros som både tävlar och gör bra ifrån sig. Och för att inte tala om de som har ännu värre åkommor!

Idag skäms jag inte speciellt mycket för mina eksem. Faktum är att de är inte speciellt äckliga. Torra hudfläckar med lite rodnad, det är vad de är. Googla så ser ni. Jag kör omplåstring då och då – när det är som drygast väder och för att låta huden vila efter de värsta utslagen. Glömmer inte att plåstra om hälarna inför längre skid- och löppass – men det gör väl de flesta ändå?

Jag använder enbart naturmaterial på mina styrlindor. Dels så är det snyggare med kork/skinn än syntet men framför allt så har jag märkt att huden blir mindre irriterad av dessa material än syntet.

Jag låter bli att duscha överdrivet ofta. Det är svårt – jag måste ju duscha efter varje träningspass! Tycker det är rätt elakt av psoriasis att slå till på en som tränar i princip varje dag. Men enda sättet är då att ha tålamod att hela tiden hålla hand- och fothuden mjuk med hjälp av kortison- och mjuksalva. Träligt, drygt, dyrt och tröttsamt. Men det är bara att bita ihop.

Sedan tror jag ändå lite på sol, även om det teoretiskt sett inte hjälper med solbad. Men jag märker att jag mår så mycket bättre i varma länder med mycket sol! Och hav. Faktiskt så hjälper det att bada i saltvatten. Eller så är det så att jag mår så pass mycket bättre när jag befinner mig i mina älskade medelhavsländer att sjukdomen lägger sig lite, som är ju så pass kopplad till stress och mående.

Överhuvudtaget så gäller det att försöka må bra och vara glad. Vilket jag ju är för det mesta – glad. Får jag vara med dem jag tycker om, cykla, träna (om än med duschande och omständigt smörjande efteråt) samt äta min choklad ifred så är psoriasis bara ett spott i medelhavet.