me: hello darkness my old friend
darkness: i’m not your friend
Jag är hemma förkyld. Blev det på måndagen, troligtvis smittad av Jonas som hade legat däckad i feber sedan i lördags. Det gör han fortfarande förresten :'(
Snoret rinner ner i en strid ström. Eller kanske rinner den upp också, rakt in i hjärnan. Den är i ett töcken. Världen utanför är också omtöcknat. Det är dimmigt. Har inte hela november varit dimmigt? Det känns som det i alla fall. När såg vi solen sist, annat än under en försvinnande kort stund häromdagen?
Har ni förresten tänkt hur otacksamt det måste vara att vara november? Här förbereder man naturen för vinterns vila, här ställer man om och vaggar in, och så får man likväl höra en massa skit och blir kallad taskiga ord som värsta och dystraste. När man är egentligen mest en praktisk stackare som gör det bästa man kan av sin plats i månadssyskonskaran.
Jag känner mig lite som november just nu. Inte att jag blir kallad taskiga ord (hoppas jag i alla fall) – utan att jag i det tysta förbereder, ställer om och vaggar in.
Jag förbereder för en förändring. Praktiskt och mentalt. Ställer om min hjärna och mitt hjärta på att det inte kommer att bli som förr, att ingenting kommer att bli som förr. Jag vet att förändringen kommer att göra oss gott – mig, Ivar och Jonas. Två vuxna och ett enormt älskat barn. Långa, starka och självständiga utåt. Bräckliga och beroende på insidan. Jag vaggar in mig själv i tron på att jag klarar även den här rundan som har smugit sig in i livets träningsschema.
Förutom all inombordsröra i samband med den kommande förändringen så har november bjudit på många fina minnen: en underbar höstlovsvecka med spahäng med bästis Nadja och äventyr med lillebrorsan och Ivar, roliga möten (varav ett extra roligt, det kommer att bli så bra detta, bästa Emma!), gott om mysiga stunder med mina wikingar hemmavid och ett fint flow både inom konsultandet och i cykelskrivandet.
Imorgon drar jag till Krakow för affärsmöten och stadsströveri.
Puss.