Typiskt benen att behöva gigamycket motion för att hålla sig någorlunda lugna.
Åh ve! (från vargtimmen därav så _pepp_)
Efter gudomliga fem veckor med knappa domningar, myrkrypningar och panikkänningar och med god, god, GOD om än icke-sammanhängande* sömn så är de tillbaka.
Mina förbenade rastlösa ben.
Jag säger då som Hoppetuss
puff puff puff
AAAHH!
och grinar lite.
Än så länge får jag sova för benen. Förmodligen är det för jag sover så djupt att de har sig glatt utan att jag märker av det. Men när jag sitter ner och ammar speciellt kvällstid då lillmagen är orolig och amningsstunderna många och långa… då kommer de igen. Känningarna som gör det fullkomligt omöjligt att sitta kvar en endaste sekund till.
Stackars min bebis. Får leva med en mor som titt som tätt reser sig mitt i myset och gör tåhävningar och vankar av och an med dig i rummet.
Nåväl. Det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade till exempel kunnat spelat dansband under amningen. Eller elittränat barnet till att bli en hockeyspelare redan från BB-tiden. Eller tatuerat Ivar med Mamma bäst 4ever.
Ja ni ser.
We shall overcome!
Puss från tåhävarn
* men fortfarande mer sammanhängande än förr – två timmars djup mammasömn i taget är fan tusen gånger bättre än noll timmars sömn flera nätter i streck/vecka under nio+ månaders tid.
P.S. Om ni vill veta mer om hur det är att leva/träna/må med WED/RLS – sök på WED RLS här på bloggen.