Hej. Låt oss prata klungkommunikation. Och nej, detta är inte ännu ett av föreläsningsinläggen om hur viktigt det är att kommunicera för att undvika faror. Detta är bara min kortfattade förklaring till varför jag ibland tycker att det är skönt att
HÅLLA KÄFTEN och GÅ INÅT och VARA TILLSAMMANS MED ER ÄNDÅ ENSAM MED MIN BIKE
när jag cyklar.
Ibland känner jag själv
Fan va asocial jag måste framstå i klungan!
Och nog är det så att kontrasten kan te sig stor mellan stillastående Katja & rullandes Katja. De som känner mig vet nämligen att jag pratar gärna, mycket, högt och (ve och fasa!) lite gällt till och med. Inget drömläge för de lättirriterade, helt ok för de andra sociala.
Men.
När jag cyklar så pratar jag mycket mindre, mer sällan, tystare och ibland inte alls. Oftast räcker det med att jag på ett sjysst sätt säger kom igen, jag är flåsig och måste därför hålla käften. Låt mig vara så kanske vi kan prata mer i slutet av passet. Men ibland känns det som att folks blir lite stötta. Snälla, bli inte det.
Och vet ni mina orsaker, innan ni tror att jag är en bister otrevlig sak?
- Jag har sportcyklat sen april. Alltså inte ens ett halvår! Jag tycker att det ibland kan vara lite tufft att både cykla och prata samtidigt. Speciellt om farten överstiger 30 km/h och jag ligger och drar. Jag måste koncentrera mig på att andas rätt. Så att jag får bra hjälp från kroppen.
- Jag tycker om att småprata om dittan och dattan men jag tycker likväl om att koncentrera mig på min cykling, mina ben och inte minst vyer. Misstänker starkt att de flesta känner likadant.
Och… Jag gillar pepp men jag gillar inte att bli skjutsad, speciellt på stjären. Tänk på det manliga medcyklister och respektera detta. Basta.
