Dag: 17 mars 2021

Skulle premiära landsväg förra tisdagen. Som i på racer. Som ut till något slott, eller varför inte runt någon av alla fågelsjöarna i krokarna. Blev sen, och seg. Men ändå smått uppspelt och ceremoniell trots att jag skulle ut bara någon timme och det solo, utan klungans betessläppssorl och tassel. Minuterna före avfärden insåg jag att racern saknade trampor. Just fan jag hade tagit av dem i höstas, av någon anledning.

Det fick bli Gruscharlie med både skärm och dubb.

Och när jag väl kom ut ur porten så hade solen gått i moln, troligtvis för dagen.

Landsvägspremiären hade kommit av sig något, men visst skulle jag cykla.

Jag hade inte “sportcyklat” sedan i julas. Jo det stämmer. Anledningen är enkel – Ivars dagar på förskolan 2021 går att räkna på två händer, kanske till och med en hand.  Både jag och hans pappa hade varit för sjuka, eller för pre- eller postsjuka, och de få gångerna jag hade försökt mig på lite intensivare träning än promenad och vandring resulterade i ännu djupare förkylningar (och coronatester ofc).

Självklart hade jag varit ute och rört mig och friluftat så gott som varje dag i alla fall, men det är skillnad på att traska och på att cykelträna, det vet ju ni.

I ärlighetens namn hade pausen gjort mig gott. Kanske inte fysiskt – jag är nog i sämst cykelform på väldigt många år. Men nog mentalt. Ibland är det bra att göra något helt annat än tänka cykelträning 24/7.

Men som jag hade längtat! Förstås.

Körde en sväng i skogen. Kom hem lagom till himlen hade färgats cerise. Två dagar senare kom Anna och bodde hos mig och vi körde en landsvägspremiär. Puss.

Som du ser Ivar duger ditt skrivbord till stordåd
bortom napp- och småfordonsförvaring.

Förra onsdagen fick jag finbesök från mänskobyn av hon den där Grön Cyklist! Skojar. Det var ju förstås kvinnan bakom Grön Cyklist som kom – min underbara vän Anna! Som precis som jag trotsar modet att skylta med förnamn efternamn på bloggen utan fortsätter köra stenhårt på detta med nick.

Men vi skulle förstås inte bara jobba, älta relationer, dricka procent och spela in cykelpodd (host host). Nä här skulle det premiärcyklas landsväg.

Katja på racern, smalare däck, skärmlöst och allt

och Anna på Katjas gruscykel (palla omaket med att kånka med sig racern på SJ-tåg från Stockholm). Med skärmar, mönstrade däck och en något för lång styrsam.

Poängen: jag fick en bra easier ride än Anna. Vilket jag blev varse om när vi fick för oss att byta maskin med varandra på vägen hem.

Vi började med styrlindetugg och prologhyosteri ute på slättan i den västmanländska motvinden™. Ja ni ser ju den vackra snorloskefläcken på jackan.

Måste klippa mig jag vet.

Kulisserna var egalt gråbruna, vilken tur att i alla fall ens gyllene hår och Annas turkosa jacka livade upp naturens marsstämning (som bara två timmar senare skulle övergå i julstämning med tillhörande snöstorm och allt).

Tro’t eller ej men stämningen blev som förbytt – till det gladare – efter att vinden mirakulöst vände samtidigt som vi också gjorde det där strax efter Irsta.

Anna lekte road rage och gjorde maffiga brölljud à la spurt, eller kanske avhängning i backe.

Jag och snorloskan fortsatte med det metodiska trampandet och kunde inte låta bli att le. Marsgrått, blåsigt eller inte – åh så flott att få göra det man älskar med en god vän! Inte alltid en självklarhet i pandemitider, särskilt när ens goda vänner är utspridda över halva landet.

Vi kunde förstås inte låta bli pärlan Gäddeholm

och beslutade lite som vanligt att vi skulle ta grusvägen hem. Jag var lite nojig över att paja racergearsen med gruset men underlaget höll sig slätt och fint.

Anna tog täten!

Jag tog foreverbuttkorten.

Oansenligt eller inte så ger fruktträdet i bildens mitt helt otroligt goda äpplen. Pallningstips fellow västeråsare!

Framme i mälarstaden som kurade storm.

Premiären avklarad – eller som Anna uttryckte i sitt inlägg, “överkommen”.

Glatt sursöt som en tugga blodapelsin.

Puss!