Vad är det med oss alla i år egentligen?
Inget konstigt, det är bara det att vi lever, tränar, tråkar, trånar i en dimma. En dimma som varken upprör eller tröstar. En dimma som bara är
Som en lagom värmande gråmelerad yllebuff
Som ett frostat fönster på ett anonymt hus på vägen till jobbet
Som en årstidslös tur genom Malmös strandsnår
Som saaben på något av sina äventyr genom sverigelandet
Som mjukaste färgen i bw.
Som en oktobergränd i Krakow
Som ryttaren jag möter på julparundan
Som Themsen några timmar före Gilmour på Albert Hall
Som ett grynigt foto på en mittiveckanträning
Som Samarkanda när hon inte kommer
Som det halvsovande vidundret du tyckte var både roligt och lite läskigt mamma under en av våra små vandringar
Som en syntlåt om a lonely world
Som Lögarängen mot ett osynligt mälarhav.
Sådan är dimman. En grynig dagdröm som inte går att vaccineras mot. Jag längtar till att cykla ut i solen.