Det är för lite ljus och glädje i den här bloggen just nu. Jag vet om det. Innehållet matchar inte riktigt leendet hos den färgglada akvarell-Katja som möter er på bloggens omslagsbild. Mörkt är det och spretigt och inte riktigt hoppfullt heller.
Den största anledningen stavas träningsbristen, med bristen på cykling i synnerhet.
För komplex personlighet eller inte, får jag bara träna så tacklar jag livets svårigheter med ett bra större leende och en positiv inre stiff upper lipness än om jag inte får göra det. Träningen hjälper mig att sortera rätt bland intrycken och tankarna, att få distans till sakerna som tar alltför stort känslomässigt utrymme och att ge själen vila under tiden kroppen arbetar. Jag tar ofta tillfället i akt att tacka cyklingen och träningen för de stora positiva händelserna och förändringarna i mitt liv. Men det är när jag lider cykling- och träningsbrist i vardagen som det blir som mest påtagligt att jag på gott och ont inte klarar att leva ett liv med enbart nödvändig ta sig till föris eller jobbet-motion som “träningsform”.
Men jag har ju varit så sjuk och mellan sjukdomsvarven så trött att jag har knappt fått till någon träning denna hösten. Det är verkligen inte någon överdrift, inte något offertänk. Jag kan räkna de friska veckorna sedan sommaren på färre än handens fem fingrar.
Mitt i den onda cirkeln står jag med en trist kroppskänsla och en mental skörhet så påtaglig att den känns som en stickig kofta som sitter fast på kroppen både dag och natt.
Och som förvandlar mig till en person jag varken vill vara eller framstå som. Och som nog påverkar mina relationer, både gamla som nya. Till er alla gamla – förlåt. Till er alla nya – ge mig en chans, och gör ni inte det så dömer jag er inte.
Jag kämpar på så gott jag kan. Jag släpper inte facklan. För ljuset finns där, bakom isoleringens mur i syntetull. Det finns så mycket roligt, spännande och underbart som pågår och som bör tas tag i och som ska tas tag i så fort den stickiga koftans grepp släpper. Så jag försöker att spendera så mycket tid med det fysiska och reella. Att inte låta nackdelarna med det digitala, syntetiska och kvasiäkta rispa det sköra ytterligare. Försöker att stärka det som går, att ty mig till de som tar fram mitt inre ljus.
För cykelbloggis del kan dessa två saker kanske bringa lite ljus:
Ett. Har lyssnat på mina vänner som i åratals har tjatat på mig att göra någonting vettigt av alla mina levnadstimmar med pennan i högsta hugget. Att jag har en unik nisch att fylla. Jag som har cirkus noll entreprenörsgener i mig har till slut sagt okej, och researchat och tagit hjälp och jobbat på i bakgrunden. Jag har sagt åt min chef att jag behöver mina fria fredagar – med eller utan sonen min. Och snart så kommer ni att kunna ta en del av det kreativa. För visst hittar ni till Köp cykelkonst-knappen däruppe ovan akvarell-Katja?
Två. Har gått klart Bike in Bergslagens proffsiga cykelguideutbildning, en present jag hade unnat mig mitt i allt sjukdomselände. Fortfarande vet jag inte när jag har orken att leda egna guidade äventyr, men med utbildningen och min cykelledarerfarenhet i bagaget är jag övertygad om att det kan inte bli annat än succé – efter si sådär några jungfrurundor förstås 😉 Under tiden har jag startat en vänskaps- och erfarenhetsgrupp för Svenska Cykelguider. Också en nisch alla fylla, med alla duktiga guider out there som behöver nå ut till varandra. Gå gärna med ni som antingen är verksamma eller planerar att bli det.
Har också ansökt om en ny, geografiskt mycket närmare förskoleplats till pluttis, i syfte att spara tiden och trafiknerverna. Och det finns mer, mer, mer så mycket mer på både privat och utåtplan att glädja sig åt. Bara jag lyckas bli kvitt koftan och klättra över muren.
Borde ju nästan köpa en skinande svart målarfärg och klottra med stora bokstäver på väggen bakom teven framför sjuksoffan
HA IS I MAGEN SNÄLLA DU ÄVEN FAST DET BRINNER
I PROMISE, YOU WILL RIDE AND LAUGH AGAIN
CAUSE THE LIGHT WILL WIPE OUT ALL THE SCARS
Puss.