När du väl läser detta är du troligtvis så pass stor och påläst att du vet vad coronaviruset handlar om… har handlat om. Tänker jag efter så vet du med störst sannolikhet bra mycket mer om det än jag gör 2020. Bespar dig och internet ännu en visa om epidemins historia, frammarsch och vad det inneburit för oss i lilla stora landet Sverige. I efterhand så kommer jag nog att främst minnas tre saker. Ett att våra medmänniskor blev arbetslösa och våra städer livlösa. Två att det fanns de med tillräckligt med meningslös energi att gnälla på oss som sa corona istället för cåvinitton trots att alla vet att det är same shit som avses.
Sak tre kommer här.
I tisdags hamnade jag på coronaakuten på Västmanlands sjukhus i Västerås. Då hade jag haft svårt att andas och nästan drunknat i panikångestattackerna som hade börjat i söndags och gjorde att jag fick hålla i barnvagnen som en rollator för att inte tappa fotfästet.
Dessa ben är nu garanterat coronafria. Antikroppstest nästa.
På sjukhuset gjorde de det enda rätta. De tog mig och symtomen på allvar. De lät mig dra mina dåliga överlevnadsskämt medan de tog hundrafemtio prover på allt det väsentliga, hjärtat, lungorna, blodet, skallen. De stack och kände och tryckte och räknade och tvingade mig till både situps och avslappning. De agerade som empatiska drottningar och kungar av modern vård.
Och de nickade tyst när jag gång på gång försökte få fram att jag var mamma. Varannan vecka på papperet men varje sekund i hjärtat. Och att jag hade varit så rädd att dö ifrån min lilla son när han behövde mig som mest. När ansvaret var som störst.
Efter utskrivningen och en uppriktig undran hur det kom sig att jag kände mig sjuk trots att alla kända hälsovärden tedde sig värdiga en OS-redo triathlet trampade jag ut i natten med en ny sorts förtröstan i sinnet. Jag andades in den aldrig så söta novemberluften. Vinkade, trots att jag visste att han inte kunde se mig ute i mörkret, till en cykelkompis som satt och läste vid sitt köksbord i radhuset jag passerade på vägen hem till Haga. Log mot några smågangsters som hade ockuperat hela gångbanan. Och gjorde mig själv förvånad genom att nynna på en radiohit, något som annars händer bara när jag är salongs eller cyklar riktigt långt. Meddelanden från Jonas hade försäkrat mig om att du, Bimby och Lilla Bamse sov gott alla tre och ångesten hade släppt och ersatts med en känsla av fullt rimlig utmattning.
Ja du min lilla kärlek.
Sak tre jag kommer att minnas från pesttiden är dygnen då jag tillät rädslan för att dö ifrån dig att ta över och hamnade på coronaakuten.
Men det gick ju bra det också.
mamma Katja