Hela morgonen har jag känt den smeka mitt ansikte ansikte och locka mig ut. Den friskaste krispelikrispigaste av alla solar där ute –
vintersolen ❆
Gammal som skogen är den, och lika kär – pålycringsproceduren. Gammal är också den av förra lägenhetsägaren ärvda tapeten om än inte lika kär…
Tar sikte mot Mycklinge & beyound (för er som inte bor i västeråstrakten så är det i alla fall en hel uppsjö sköna grusvägar runt Mycklinge & beyound) men _råkar_ som vanligt göra ett gäng avstickare i skogen
Det är ju så himla härligt att mosa frostnupen stig!
Och så träna lite lerskills på köpet för nej, under den tunna isytan är det precis lika gyttjigt som tidigare.
Än har inte november kapitulerat helt i vår del av landet.
Men den där härliga vintercyklingkänslan är ändå inte sen att infinna sig. Även stålis min förbenat tunga traktor är på piggt humör och leverar om inte fart så i alla fall sjysst wattage, eller är det benen som mår helt okej trots gårdagens löpning?
Tänk så mycket ett par dagars helt okej sömn gör för humöret. Det måste förstås firas med en dans.
till den här
Hejdå black friday, hej hej green friday. Och hej så hjärtligt älskade vintercyklingen.
Puss och hoppas att ni också snott åt er lite vinterljus idag!
Jämn och ständig självkärlek, that’s not my thing. Har i ärlighetens namn i smyg alltid undrat hur det är fatt med de som faktiskt älskar sig själva konstant och hela himla tiden. Är de psyko eller lever i en livslögn? Hey vi är alla defekta på något sätt, är inte däri härligheten ligger? Det är inte för inte vi är skapta så pass komplexa att vi är ömsom överens ömsom osams med oss själva, så att man inte stagnerar och blir förnöjd och egal. Sedan är det ju förstås obra när vågen tippar över på den negativa sidan. Dit vill vi inte och dit bör vi inte.
Och så den där kroppskärleken. Varje gång jag får för mig att offerkofta ner mig totalt när jag plötsligt finner [infoga valfri kroppsdel] ful och ond så tänker jag på farfars ord – enda gången man är fullständigt salig och smärtfri är i graven, och dit vill vi inte.
Ja dit vill vi verkligen inte.
Vart vill jag komma?
Till duschen, schampot och sockerskrubben så klart.
Älskar ligga här, svettig och dan, och må mig och känna harmonin.
Självkärlek de luxe, tacka fan träningsendorfinerna för det.
Känner mig för ett ögonblick som en sådan där modern kvinna på språng™ som äter, dricker, mailar, ligger och sköter pensionen och aktierna samtidigt som halvspringer med de höga klackarna smattrandes mot asfalten. På väg mot ett tydligt definierat mål, som sig bör för kvinnorna som mäter sitt värde i antal kontrollstationer på vägen mot Framgång AB.
För ett mycket kort ögonblick, alltså. Bara under tiden jag trycker i mig en fralla från April som jag sköljer ner med äppelmust medan jag rör mig de tvåhundra metrarna gata ner och sedan fem hissmeter upp till gymmet.
Jag äter fort för att jag är svinhungrig, har bommat mellanmålet vid fyrasnåret. Mitt enda mål är att styrketräna mig trött men inte så trött att jag blir sjuk igen. Mitt tidsmål är att hinna göra det innan klockan blir för mycket och jag blir för låg och övertrött.
Klinkergolvet i omklädningsrummet är svinkallt och halt trots avsaknaden av de hundratals fötter som solkar ner det i pandemifria tider. Förutom mig är det en ensam äldre dam som byter om några skåpraddor längre bort.
I trappan upp till gymmet krockar jag nästan med en man. Hej, hör jag mig själv säga. Hej, svarar mannen.
Det är för lite ljus och glädje i den här bloggen just nu. Jag vet om det. Innehållet matchar inte riktigt leendet hos den färgglada akvarell-Katja som möter er på bloggens omslagsbild. Mörkt är det och spretigt och inte riktigt hoppfullt heller.
Den största anledningen stavas träningsbristen, med bristen på cykling i synnerhet.
För komplex personlighet eller inte, får jag bara träna så tacklar jag livets svårigheter med ett bra större leende och en positiv inre stiff upper lipness än om jag inte får göra det. Träningen hjälper mig att sortera rätt bland intrycken och tankarna, att få distans till sakerna som tar alltför stort känslomässigt utrymme och att ge själen vila under tiden kroppen arbetar. Jag tar ofta tillfället i akt att tacka cyklingen och träningen för de stora positiva händelserna och förändringarna i mitt liv. Men det är när jag lider cykling- och träningsbrist i vardagen som det blir som mest påtagligt att jag på gott och ont inte klarar att leva ett liv med enbart nödvändig ta sig till föris eller jobbet-motion som “träningsform”.
Men jag har ju varit så sjuk och mellan sjukdomsvarven så trött att jag har knappt fått till någon träning denna hösten. Det är verkligen inte någon överdrift, inte något offertänk. Jag kan räkna de friska veckorna sedan sommaren på färre än handens fem fingrar.
Mitt i den onda cirkeln står jag med en trist kroppskänsla och en mental skörhet så påtaglig att den känns som en stickig kofta som sitter fast på kroppen både dag och natt.
Och som förvandlar mig till en person jag varken vill vara eller framstå som. Och som nog påverkar mina relationer, både gamla som nya. Till er alla gamla – förlåt. Till er alla nya – ge mig en chans, och gör ni inte det så dömer jag er inte.
Jag kämpar på så gott jag kan. Jag släpper inte facklan. För ljuset finns där, bakom isoleringens mur i syntetull. Det finns så mycket roligt, spännande och underbart som pågår och som bör tas tag i och som ska tas tag i så fort den stickiga koftans grepp släpper. Så jag försöker att spendera så mycket tid med det fysiska och reella. Att inte låta nackdelarna med det digitala, syntetiska och kvasiäkta rispa det sköra ytterligare. Försöker att stärka det som går, att ty mig till de som tar fram mitt inre ljus.
För cykelbloggis del kan dessa två saker kanske bringa lite ljus:
Ett. Har lyssnat på mina vänner som i åratals har tjatat på mig att göra någonting vettigt av alla mina levnadstimmar med pennan i högsta hugget. Att jag har en unik nisch att fylla. Jag som har cirkus noll entreprenörsgener i mig har till slut sagt okej, och researchat och tagit hjälp och jobbat på i bakgrunden. Jag har sagt åt min chef att jag behöver mina fria fredagar – med eller utan sonen min. Och snart så kommer ni att kunna ta en del av det kreativa. För visst hittar ni till Köp cykelkonst-knappen däruppe ovan akvarell-Katja?
Två. Har gått klart Bike in Bergslagens proffsiga cykelguideutbildning, en present jag hade unnat mig mitt i allt sjukdomselände. Fortfarande vet jag inte när jag har orken att leda egna guidade äventyr, men med utbildningen och min cykelledarerfarenhet i bagaget är jag övertygad om att det kan inte bli annat än succé – efter si sådär några jungfrurundor förstås 😉 Under tiden har jag startat en vänskaps- och erfarenhetsgrupp för Svenska Cykelguider. Också en nisch alla fylla, med alla duktiga guider out there som behöver nå ut till varandra. Gå gärna med ni som antingen är verksamma eller planerar att bli det.
Har också ansökt om en ny, geografiskt mycket närmare förskoleplats till pluttis, i syfte att spara tiden och trafiknerverna. Och det finns mer, mer, mer så mycket mer på både privat och utåtplan att glädja sig åt. Bara jag lyckas bli kvitt koftan och klättra över muren.
Borde ju nästan köpa en skinande svart målarfärg och klottra med stora bokstäver på väggen bakom teven framför sjuksoffan
När du väl läser detta är du troligtvis så pass stor och påläst att du vet vad coronaviruset handlar om… har handlat om. Tänker jag efter så vet du med störst sannolikhet bra mycket mer om det än jag gör 2020. Bespar dig och internet ännu en visa om epidemins historia, frammarsch och vad det inneburit för oss i lilla stora landet Sverige. I efterhand så kommer jag nog att främst minnas tre saker. Ett att våra medmänniskor blev arbetslösa och våra städer livlösa. Två att det fanns de med tillräckligt med meningslös energi att gnälla på oss som sa corona istället för cåvinitton trots att alla vet att det är same shit som avses.
Sak tre kommer här.
I tisdags hamnade jag på coronaakuten på Västmanlands sjukhus i Västerås. Då hade jag haft svårt att andas och nästan drunknat i panikångestattackerna som hade börjat i söndags och gjorde att jag fick hålla i barnvagnen som en rollator för att inte tappa fotfästet.
Dessa ben är nu garanterat coronafria. Antikroppstest nästa.
På sjukhuset gjorde de det enda rätta. De tog mig och symtomen på allvar. De lät mig dra mina dåliga överlevnadsskämt medan de tog hundrafemtio prover på allt det väsentliga, hjärtat, lungorna, blodet, skallen. De stack och kände och tryckte och räknade och tvingade mig till både situps och avslappning. De agerade som empatiska drottningar och kungar av modern vård.
Och de nickade tyst när jag gång på gång försökte få fram att jag var mamma. Varannan vecka på papperet men varje sekund i hjärtat. Och att jag hade varit så rädd att dö ifrån min lilla son när han behövde mig som mest. När ansvaret var som störst.
Efter utskrivningen och en uppriktig undran hur det kom sig att jag kände mig sjuk trots att alla kända hälsovärden tedde sig värdiga en OS-redo triathlet trampade jag ut i natten med en ny sorts förtröstan i sinnet. Jag andades in den aldrig så söta novemberluften. Vinkade, trots att jag visste att han inte kunde se mig ute i mörkret, till en cykelkompis som satt och läste vid sitt köksbord i radhuset jag passerade på vägen hem till Haga. Log mot några smågangsters som hade ockuperat hela gångbanan. Och gjorde mig själv förvånad genom att nynna på en radiohit, något som annars händer bara när jag är salongs eller cyklar riktigt långt. Meddelanden från Jonas hade försäkrat mig om att du, Bimby och Lilla Bamse sov gott alla tre och ångesten hade släppt och ersatts med en känsla av fullt rimlig utmattning.
Ja du min lilla kärlek.
Sak tre jag kommer att minnas från pesttiden är dygnen då jag tillät rädslan för att dö ifrån dig att ta över och hamnade på coronaakuten.
Jag är inte fullt frisk denna november. Orken räcker till att vardagsfungera och till att drömma emellanåt. Det märks inte på dig att du är trött, säger de. Sprallig och glad är du.
Men jag lever på hoppet och jag har en unge att älska, försörja och lära om världens finaste sidor och om människornas likaså.
Tänk om även jag var frisk så pass länge att jag skulle glömma hur det är att ständigt oroa sig för minsta lilla förkylning utan gå runt och säga att det där med träning, det handlar bara om ens inställning höhö.
En liten vandring upp till Landsberget i Fagersta i söndags.
Min gulletott är också sjuk 70% av tiden denna höst :'(
Nä skojar, skulle förstås aldrig säga det. Hade pannbenet varit det som gäller hade jag vunnit alla mästerskap i världen. Denna höst vill jag dock mest bli och kvarstå fullt frisk.
Hej du som precis som jag älskar att leva och ofc även cykla i kjol eller för den delen i kilt 👋
Hej jag fryser när jag cyklar i kjol till jobbet, vad ska jag göra? är en lika vanlig fråga i de kvinnliga cykelforum som Hej jag får ont i fiffin av min sadel, vad gör jag åt det?
Mitt (mentala, orkar förstås inte alltid gå in och kommentera saken) svar är alltid –
– VÄRMEKALLING!
Kortbent vid mindre kallt väder, knälångt vid kallare väder, långlångt vid svinkallt väder.
En bra värmekalling kostar en slang om man inte har turen att hitta en begagnad. Helst ska den vara gjord i ull eller i fleece. Den får inte vara för kort i midjan, och inte för tight om låren. Den ska helt enkelt sitta tight och mysigt – precis som ett bra riktigt sköna cykelbyxor. Och självklart ska den vara vindtät fram.
Ett kärt barn har många namn. Så här års bär jag oftast Aclima Warmwool Shorts, herrvarianten för den har bredare resår och högre midja än damvarianten märkligt nog.
Googla på kalsong + vindskydd, underställ + vindskydd eller ulltrosa. De flesta störra friluftsbutiker har någon vettig variant.
Prova innan du köper, så klart. Böj dig fram, precis som när du provar ut cykeljerseys eller hängsellösa cykelbyxor.
Men sedan så. Sedan är det skönt, snyggt och någorlunda UVI-säkert att cykla i kjol även om det är kallt. Hela tre lager blir det ju: strumpbyxorna. Värmekallingen. Och kjolen.
Glad söndag från morgonsoffan! Här sitter vi nära nära och stirrar på varsin skärm. Ivar kollar på Mästerflygarna på TV och jag läser på om Stockholms blodbad. Femhundraårsjublieum i helgen hörni, ändå spännande. Det är visst något val i ett land på andra sidan Atlanten också… 💙
Här kommer ett urval av saker jag gör just nu:
– Njuter av november. En av årets lätt finaste månader? Fotogeniskt. Smakfullt. Svalt. Ömsande. Högtidsfritt (pust). Äventyrscykelmässigt (ja tack). Enda som suger med november är väl mörkret men det löser sig med böcker, lumen och choklad. Men inte ens mörkret får mitt inre att sluta lysa. Höst = bästbästbäst
– Njuter av min Ivar. Så lång, så mjuk, så gullig och klok, trots trotsen och allt.
– Sörjer men inte sörjer vårt inställda Cykelcross-SM. Ironiskt nog var det samma dag som jag hade tänkt att skriva ett maffigt PR-inlägg om vårt lilla stora race som jag fick komma ut med ett SM är inställt-meddelande i tävlingens sociala medier. Det är skittråkigt. Inte minst med tanke på allt arbete som vårt arrangörsgäng har lagt ner. Och mitt eget arbete med PR, inbjudan, kommunikation osv. Men. Hur mycket jag än andas cykel så kan jag inte uppbringa någon större sorg över inställda idrottsevenemang. Vi är snart uppe i 1,5 millioner covid-19-relaterade dödsfall i världen. De som överlever får hallisar och säker andra men vars vidd vi inte har förstått än. Mina farmor och mormor i en flygtimme bort har fortfarande inte fått träffa Ivar utan gömmer sig i sina små ettor med TV som enda sällskap. Människor blir av med sina jobb. Mörka krafter utnyttjar världsläget för sin egen fula vinnings skull. Personligen är jag nog mest glad över att vi här hemma får fortsätta cykla – eller överhuvudtaget röra oss – fritt ute. Det är inte en självklarhet. Det är en lokal förmån för att vi har myndigheter som tror på vårt vett och vår empatiförmåga. Något alla ni som skrivit BU! om inställt SM och andra race får gärna reflektera över.
– Är pepp på CX-SM nästa gång! Dels som arrangör – vi kommer som jag nämnt på SM:s Insta få fortsätta vilja stå som värd. Men också som cyklist. För tänk om jag är i så pass god form nästa säsong att jag törs vara med och leka med de stora flickorna? Shit va kul det vore.
– Jagar den perfekta kappan. Hu så svårt det är. Det mesta som säljs just nu är boxy eller saknar knappar. Vill varken se ut som ett tält eller frysa om bröstet. Trodde jag hade hittat den perfekta, i kashmir samt en underbar snorgrön (olive martini) nyans men den hade för få knappar upptill. Får lämna tillbaka och leta vidare. Älskade ytligheter.
– Jagar kontinuiteten. Den diamanten förtjänar ett eget inlägg. Man tycker ju att allt inställt jobb- och fritidsresande, umgänge över gränserna och annat smittsamt borde hålla en kry som en redig bondmora. Men fan så heller. Fröken klenast immunförsvar är fortsatt förkyld, förkyld, förkyld jämt, jämt, jämt. De friska veckorna vabbar hon sin förkylda Ivar.
– Är trött. Det är inte alltid så enkelt att vara en heltidsarbetande mamma med kronisk sömnlöshet och ett gäng andra issues som sätter käppar i återhämtningmaskineriet. Har dessutom åkt på söndagsjobb de senaste månaderna. Behåller dock fortfarande planen med de lediga fredagarna; nytt försök nästa år. Måste ju skriva klart den där boooken
– Glor på Fauda. Pang pang, bästa skiten på TV på år och dagar! Är störtkär i Mickey Moreno och Abu Maher. Kan gifta mig med båda habibi
– Har fortfarande inte bestämt mig för vilken crossmässig gravelbike (just så) jag vill slå till på
– och inte på vilken fulldämpad mtb heller. Jepp, det sket sig helt med YT som jag hade på g ett tag. Både PRO och COMP var slut i min storlek och det fick jag veta först när jag hade köpt och sedan fått pengarna återinsatta på mitt konto. Bajs
– reflexar på min unge. Mest min unge. Är obra på att reflexa på mig själv. Skärpning Katja.
– ser fram emot den för tillfället sista delen av Bike in Bergslagens proffsguideutbildning. En typisk sak jag gör för hjärtat. Kommer att suga åt mig kunskapen som en liten svamp.
– är sugen på att vara ute precis hela tiden. Som en drog är den, min friluftskärlek. Speciellt så här års.
Så. Ni har fått lite status, jag har fått motionera fingertopparna och Ivar har lärt sig tack och hej på ett par språk. Nu drar vi till Björnö och ska klättra backe med ett gäng kompisar. Full fräs! Hoppas på en del träning veckan som kommer. Och vi hörs. Puss.
Hej cykelbabes och hunks! Idag åkte jag på mig ett stycke förjäkla höstligt cykeläventyr. Häng med or be square:
Jag hade tagit mig upp mot Skerike via min mysiga magiska lillstig. Eller min och min, körde nästan på en ekorre som fick för sig att springa över stigen just när mina WTB Riddlers kämpade med att inte slinta av den lövdränkta och leriga backen. WTB Riddler = obra lerdäck
Men jag hade i alla fall justerat däcktrycket efter förhållanden som den tryckperfektionist jag är. Justera däcktryck ett par-tre gånger under en tur är så jag.
I skogen var det ljummut och rart, som ville naturen be om ursäkt för älgjakten, skogsmaskinerna som hade fuckat upp de flesta av mina favvovägar samt det faktum att november är nära förestående med sitt blask.
Helt perfa förhållanden för en comebacktur efter ännu en veckas höstförkylning.
Min plan var surahammarturochretur, en kär klassiker på strax under sju skogsvägsmil. Det började dra ihop sig till något mycket, mycket blött och planavvikande men jag hade tankarna på annat håll och hade så klart inte med mig någon regnjacka. Har ni märkt att enda gången man tar med sig en regnjacka är de gångerna det aldrig börjar regna?
Stålis brummade på och hittade till och med en gul kompis att leka med medan jag körde teknisk paus.
Klättrade upp på kompisen (har det tvångsbeteendet, att klättra upp på stora maskiner i skogen) och spanade ut över kalhyggen. Din mamma vad det avverkas skog mellan Västerås och Sura :'(
Sedan började det regna. Jättehastigt. Ihållande. Sådär slöjigt, som sveptes man in i ett otrevligt blött täcke, det var det söndagsmyset.
Egentligen bangar jag sällan ett fint stycke regn men nu blev jag ändå tagen på sängen. Vad skulle jag ta mig till? Hem i regnet och motvinden? Nä tråkigt cykla samma väg hem, aldrig gillat det. Testa kolla om TonyFannyEskil ville ta emot mig i Skultuna? Bra idé, vi börjar med att cykla till Skultuna…
Åh noes de har förstört även den lilla söta snälla grusvägen mot Skultuna med sin helt orimligt vassa och trista beläggningsåtgärd.
Jag hade med andra ord inget val än att fortsätta mot Sura och hoppas att det skulle a) finnas ett tåg inom rimlig tid och b) att det skulle finnas plats för mig och Stålis på det tåget.
Klimatångestens Sverige 2020 alltså, att en inte ens kan vara säker på om man får en cykelplats på tåget…
Tanken på att värma min vid det laget mäkta genomvåta lekamen i en ångande varm (vad annars!) kupé i hela tjugosex minuter fick mig på bättre humör. Jag njutåt min medtagna energikaka och köpte tågbiljetten.
Det enda var väl att jag inte riktigt hade sådär gott om tid om jag skulle hinna med till fyra-tåget och jag inte vill spendera två timmar extra i Surahammar.
Med andra ord var det bara att slå på den här peppa rackaren till melodi i skallen (jag hade glömt earpodsen hemma) och få them låren att svida lite 💨
Lårsvedan gav resultat!
En halvtimme senare – och tio minuter före min antagna ankomsttid – så kunde jag dra denna vackra spegelselfie, med den tjusiga hormonfinnen och allt, på Suras Pizzerias eminenta besökstoalett.
Åh Suras Pizzeria, låt mig besjunga er. På bara några få fixade ni mig ett glas (ett glas! Precis som i barndomens Karelen) ångande hett te så jag kunde få upp kroppsvärmen under tiden ni mekade fram en enkel, god kebab
Sedan tappade jag förvisso kroppsvärmen igen. Tågis var ett gäng minuter försenat…
Men jag fick åka med och det fick Stålis också (och kebaben då uppenbarligen). Och så fick jag en snäll mamma med sin gulliga babytjej som sällskap. Heaven
Och rätt som det var stod jag hemma på Haga och kunde stoppa in den blöta lycran i tvättmaskinen och mig själv i duschen.
