Jag tar en tugga burgare, jag säger, rösten darrar, jag
men när det väl händer. När det verkligen sjunker in. När det inte längre går att dölja
Du säger vad
jag säger jo, men att jag inte är speciellt normal
Du säger men alltså, det märker man ju ganska snabbt
jag säger men alltså, menar du allvar?
Är det så synligt? Jag är ju just mig själv. Inget förställt, allt annat vore äckligt.
Du sörplar i dig dipp, du säger just så. Just därför. Det går inte att undgå
dina ord, dina gester, dina uttryck
du är inte normal.
Jag säger häpp.
Jag accepterar.
Idag igen, som alla andra dagar.
Imorgon har jag glömt och tror att jag är precis som de som inte förstår mig
Jag torkar munnen, jag har glömt att insistera på att få svar på fråga nummer ett.
Låt ske