Vad göra de köriga dagarna då det känns som att tiden inte räcker till
till träningen, nöjen, varandet?
Yes you know my answer – och det är att ta sig tiden förstås. Skitläskigt minuterna innan (stresshjärnan ba men hinner jag, jag tappar ju en timme bla bla) –
– men plötsligt ack så lugnande efteråt.
Har förresten märkt att just löpningen har en enkel och lugnande effekt på mig. Har faktiskt funderat på denna skillnaden mellan cykling och löpning. Ett cykelpass kan jag aldrig veta utgången av. Bortsett från det obligatoriska endorfinpåslaget någon gång under passet så kan jag komma hem på olika humör beroende på passets längd, intensitet, cykelsällskapet eller någon annan faktor. Löpningen däremot, den är alltid lika med råpepp och kolugn efteråt. Kanske för att jag springer kort och nästan alltid solo.
Äsch orka filosofera. Så glad jag är att kroppen fixar löpningen bra denna hösten! Och färgerna och luften, ojoj.
Om ni undrar över bristen på möblemang på vår balle
så är det för att vi ska ha plats för all dans och allt järnvägsbygge.
Så klart. Var dansar ni och bygger järnväg?
Puss från mig & de möra sköningar till benen mina
er Katja straight outta hemmakontoret