Här har jag precis DNF:at landsvägs-SM i Västerås.
Min ursäkt – värmen. Still hurts ofc.
Tjaba!
Så här i Cykelvasan och sensommarlopptider är mitt cykelflöde lika peppt som ängsligt. En vet hur det är – man är lika förhoppningsfull som livrädd för att det ska skita sig. Särskilt om man är ny. Men hörni, var inte rädda oki?
Minns ni mit muntra inlägg om inskriptioner på min framtida gravsten? Bland “Hon kom, hon vurpade, hon vann för hon var enda dam” och “Recycled” så fanns en lika kort som slutgiltig: “DF”.
DF. Did finish. Kom i mål. Ett självklart och önskvärt delmål när man kör ett lopp, eller en träning för den delen med. I landet lagom är “Jag hoppas att jag i alla fall kommer i mål” det vanligaste försnacket inför ett motionslopp eller ett race.
Likväl DNF:ar vi för glatta livet. Ibland är det på grund av teknikstrul, att cykeln pajar helt enkelt så pass att det inte går att fortsätta. Ibland är det för att vi blir avplockade från banan, inget ovanligt på kortare varvlopp typ GP på landsväg. Ibland kraschar vi, också ett slags teknikstrul fast med kroppsliga inslag. Och ibland pallar vi helt enkelt inte gamet och måste bryta på grund av underträning, sjukdom eller annat [infoga valfri ursäkt orsak].
Ingen gillar att DNF:a. Enda gången jag fixar att se mig själv i ögonen dagarna efter ett DNF är om det har berott på något heroiskt (som när jag någon gång offrade sönder mig för laget, tog helt slut och blev sedan varvad av typ Sara Mustonen eller likvärdig) eller om jag kraschar så himla hårt att jag är för bäng i skallen för att ens fatta att jag borde vara ledsen (som efter min hemska Hässlö GP-krasch, brrr). Men hur man än vrider och vänder på saken så är DNF skit.
Eller..?
Ett GP är ett klockers tillfälle att träna på DNF
Jag ligger trea i bilden, och just på det loppet (ATTR) gjorde jag faktiskt bra ifrån mig.
Lika lite momentan glädje som det finns i ett DNF, lika mycket lärdom och förhoppning bor det i ett sådant. Och hey, som den queen av avhängningar jag är så har jag ett gäng beprövade tips. Här är min guide, klipp ut och spar.
DNF – en överlevnadsguide
Fast först, upp med volymen:
🔥 Vifta bort alla “Det kunde ha gått mycket sämre!”-människor. Alltså vadå sämre? Klart att det kan alltid gå sämre. Men nu har du failat ditt mål och det är din rättighet att sura över just det. Punkt slut.
🔥 Väl klar med självömkan, ryck upp dig. Girl/man – you’re a cyclist. Vi är det coolaste idrottssläktet på jorden. Och som jag alltid säger inse en enkel sanning. De flesta bryr sig ändå mest om sitt eget. Ditt fail är snart glömt.
🔥 Klappa dig själv på axeln ändå. Du ställde ändå upp! Fatta alla som inte ställde upp. DNF per definition! (fast det heter iofs DNS men du fattar)
🔥 Tänk på alla träningspassen där du kommit sist uppför backen, eller blivit avhängd under en intervall. Tråkigt för stunden, men ger bra träning i längden. Samma här – det finns hur många lopp som helst att träna på.
🔥 Med lite distans till det hela, lägg lite tankearbete på att reflektera över ditt DNF. Varför gick det som det gick? Vad kunde du ha gjort bättre, eller helt enkelt annorlunda? Använd ditt DNF till något positivt, till att bli en bättre cyklist, en visare person.
🔥 Även om ett DNF kan svida ordentligt, särskilt i ett kanske lite viktigare lopp, så måste du tänka att det är bara ett tillfälle av de ziljontals tillfällen i ditt liv. Ja du har DNF:at men du är inte ditt DNF. Det definierar varken dig eller ditt liv. Du är så mycket mer. Så gör någonting helt annat vid tillfälle. Något som har 0 med lopp och cykel att göra.
🔥 Väl tillbaka i träningssadeln – kom ihåg varför du faktiskt cyklar. Varför du kör lopp. Varför du eventuellt tävlar. Det stavas c y k e l g l ä d j e eller hur?
Dåså.
Puss och må DF-gudarna vara med er alltid.