Under morgonens pendling in till Västerås centrum hände så det jag hade varit orolig för sedan något år tillbaka. Utan att på något sätt signalera bromsade den elsparkcyklande mannen kraftigt framför mig vilket resulterade i att jag nästan cyklade på honom trots att jag höll ett bra avstånd. Jag skrek till. Mannen bad kort om ursäkt och svängde sedan av återigen utan att se sig omkring eller signalera åt vilket håll han hade tänkt att svänga. Det var ren tur att cykelbanan för det ögonblicket var tom på trafikanter.
Hur trendiga och anpassningsbara vi än är så här i slutet på 2010-talet, så har vi blivit tagna på sängen.
En dag stod de där, de slimmade kickbikesen Voi, Tier, Lime, Glyde med flera, strategiskt utplacerade på synliga platser i våra större städer. Sedan dess har det varit att “bara” ta för sig. Pröjsa och kör, lämna där det finns en ledig yta.
Knappt att dess medlemmar själva hunnit inse detta har en egen trafikantgrupp bildats. En grupp som förvisso är mer platsbesparande än både bilister och cyklister men som är betydligt snabbare än fotgängare trots att den rör sig främst bland dessa.
Att vara en elsparkcyklist kräver kunskap om hur man framför en elsparkcykel. En förutsättning som jag hoppas att varenda en av er som kör en elsparkcykel har i (det förhoppningsvis hjälmprydda) bakhuvudet.
Det räcker dock inte med att veta hur man kör en elsparkcykel. Deltagande i trafiken kräver även hänsyn till sina medtrafikanter. Det har skrivits spaltmeter om elsparkcyklisternas “nonchalans”. Och visst, tyvärr finns det en del individer – inom samtliga trafikantgrupper så klart! – som beter sig som regelrätta svin och struntar i andra än sig själva. Det är jag så varse om som deltar i trafiken dagligen som fotgängare med/utan barnvagn, som cyklist, som bilist och som kollektivresenär. Lägger vi den omedelbara ilskan åt sidan så vet vi att de flesta som gör fel gör inte det av nonchalans eller ondska.
När det gäller ett för oss svenskar så pass nymodigt trafikslag som elsparkcyklar – eller elscootrar eller kickbikes, så pass nytt är ändå fenomenet att namnet inte har satt sig än – så handlar det oftast om okunskap. Även om hyrföretagen anger hjälm och 18 år som ett krav är det få som faktiskt kollar att det efterföljs. Det krävs varken förkunskaper eller legitimation. Det är bara det att farten förpliktigar. Och det gör jävligt ont att krascha. Och kanske ännu mer ont att orsaka någon annans olycka.
Så vad sägs om att börja använda sig av de inarbetade och faktiskt fungerande sätten att kommunicera i trafiken? Markera med höger respektive vänster arm åt vilket håll ni tänker svänga (precis som cyklisterna, eller som bilisterna som ju gör samma sak fast med blinkers). Upp med handen om ni tänker stanna till. Iaktta väjningsplikt som gäller för den körbanan på vilken ni framför era sparkcyklar. Håll samma fart som de gående om ni elsparkcyklar jämte dessa. Läs på om vilka trafikregler som gäller för era respektive typer av elsparkcykel och håll er till dessa.
För så är det, med facit i handen, ett (för) stort antal elsparkcykelrelaterade olyckor senare. Mobilitetsfriheten och kravlösheten i all ära. Om elsparkcyklarna är här för att stanna måste även den officiella lagstiftningen tydliggöras, kommuniceras ut och efterföljas, både av uthyrarna och av brukarna. Även infrastrukturen måste förstås anpassas efter fler oskyddade snabbgående fordon.
Redan idag vill dock ingen av oss skadas eller skada i trafiken. Att acceptera att man inte framför en leksak utan ett fordon och agera som den fordonsförare man är är ett steg i rätt riktning mot nollvisionen.
Så vad sägs om att värja om hälsa och liv genom börja ta ert trafikansvar?
Puss.
P.S. Artikeln finns även på DN.