Hoppetuss är mjuk överallt. Mjuka fötter, mjuka lår, mjuka fingrar triangelformade som kattungesvansar, mjuka ljusa bomullskläder och rödlätt silkeslent hår lite ojämnt fördelat på det barnsligt stora huvudet. Hoppetuss är så mjuk, så varm, så härlig att mamma har svårt att låta bli honom ens när han somnar till på dagen och mamma borde vila själv. Nä, då tar mamma tag i Hoppetuss, lyfter upp den avslappnade småtunga kroppen och lägger babyn tätt tätt intill sig i sängen och så ligger de där, under filten, Hoppetuss värmefuktig i håret och så mamma, vaken och med näsan i drömmen bakom örat på Hoppetuss. Så liten Hoppetuss är i dessa stunder, så oerhört kär. Mamma kan inte, vill inte somna in ordentligt – så värdefullt det är att bara ligga, småblunda och småpussa på sin ljuva klimp. Tänka är han på riktigt, är han min, tänka på allt i världen man vill ge honom, och allt i världen man vill honom bespara, tänka på hur det blir och hur det kanske inte blir, tänka och pussa och bli inte än mindre klok men än mer kär i den lille Hoppetuss.
Mamma är ingen stark person, det har hon inte varit på länge. Lika obeskrivligt lycklig som hon är för Hoppetuss, lika ledsen är hon för det där andra som Hoppetuss är för liten för för att förstå sig på. Men för Hoppetuss är mamma starkast i världen. Så stark att han vill åka runt i mammas famn med halsen utsträckt och uppsynen nyfiken mest hela dagarna. För så stor och full av intryck är Hoppetuss lägenhetsvärld, så full av gnistrande lampor, surrande fläktar, plingande elektronik, babblande människor, prasslande papper! Spännande men ändå tryggt är det hemma med kända syner, dofter och ljud. Desto mer är det utanför hemvärlden. Prompt ska mamma ut och dra runt Hoppetuss i vagnen och peka och visa och förklara på flera språk. Alldeles rund om de gråa ögonen blir lille Tuss, skelar lite och blundar snart om. För åh så härligt är det att sova i vagnens åkpåse, timme efter timme, medan mammas långa ben bär henne och Hoppetuss på släta asfaltsbanor och gungiga grussvägar och hon sjunger på låtar som Hoppetuss kommer själv att upptäcka och bli golvad av om några år. Mamma är lite avis på Hoppetuss på det sättet. För hon minns första gången hon hörde Bohemian Rhapsody. Och första gången hon läste En världsomsegling under havet. Och första gången hon hoppade från bastuns tak ner i snöhögen under för så mycket snö var det den vintern! Tänk så mycket som mamma redan gjort som Hoppetuss kommer att få testa för första gången. Smaken av kiwi. Doften av solvarmt trä. Synen av ett mäktigt valskelett på ett naturhistoriskt museum. Känslan av att bli kär för första gången. Och tänk så mycket som mamma inte har en aning om men som hon kommer att prova och uppleva tack vare sin Hoppetuss.
Men den här tiden måste upplevelserna och äventyren portioneras ut försiktigt. Trött är mamma, så trött att hon en gång somnade till på bussen efter bara en hållplats. Mamma ammar och vyssjar, matar och smeker, pratar och leker… dygnet runt är det fullt liv i den lilla lägenheten. På kvällen kommer pappa hem. Så festligt det känns, aldrig är han så efterlängtad som då! På kvällen är också Hopetuss mage i obalans sedan så länge mamma och pappa minns. Festligt är det förvisso – men även bra skrikfestligt. Livet är så annorlunda nu, tänker mamma och försöker hinna växla några ord med pappa mellan vyssje- och matningsvarven. Kommer det att bli lugnare? Jadå, säger han. Kommer vi att klara detta, klara oss? Jadå, säger han och mamma vet att han talar sanning. Sedan minns mamma sällan mycket… oftast somnar hon samtidigt som Hoppetuss, utmattad, uttorkad, med den eleganta amningsklänningen på, så tjusigt med kräks på axeln.
Nattetid är Hoppetuss ett säreget platskrävande nappdjur. Egentligen borde han alltid sova i sin egen säng – hundrafyrtio centimeter är ändå i det trängsta laget för två vuxna och en snabbt växande spädis. Men så gott Hoppetuss somnar inkilad mellan mamma och pappa som snällt får balansera på var sin sida sängen för att deras tuss ska få ha sin trygga zon. Så fint han ligger på sidan och för ihop sina korta böjda babyarmar mot bröstet. Tyst sover Hoppetuss, knappt hörs hans andetag. Börjar det puffas så vet mamma – då är det dags för mat och blöjbyte. Upp i sittläge, fram med bröstet, upp med hungrig bebis. Många tankar snurrar i huvudet på mamma. Nattetankar, märkliga tankar. Mamma sörjer, mamma älskar, mamma längtar, mamma genomlever, försöker hålla den värkande ryggen rak, analyserar om och om igen. Tryggt håller hon i sin Hoppetuss som grymtar på. Väx du Ivar min, väx dig stark och fri och god!
Snart gryr dagen, snart är det ljust och dags för nya påhitt för lille Hoppetuss och hans mamma. Men först – lite sömn… liiite till sömn… snälla söta Hoppetuss…
