Månad: september 2018

Round round baby

Hej från en mycket trött cykelbloggare! Har precis lyckats natta min plutt ordentligt efter en lååång dag till-i-från-Stockholm. Häng på Lidingö, fruktlösa skohoppingförsök i Fältöversten, lek i Tessinparken etc. Så: hade velat bloggat ut det här inlägget i söndags (!) men det är först nu som jag har bloggtid. Mammalivet i nötskal…

Hur som!

Måste ju berätta om min senaste cykelpremiär (det har ju blivit ett par sådana i och med post-graviditets-stallpåfyllningen). Första gången jag var ute med min Trek Boone 5 disc, ifall någon är googlesugen.

Det är något särskilt med att cykla på en ny velociped för första gången, eller hur? Speciellt om man mest cyklat på en helt annan typ av hoj innan – den bredstyrade typen. Man har längtat till cykeln. Den är precis så perfekt som man har förväntat sig. Bara genom att se på den förstår man att en ny vänskap är född. Det är en dyrgrip. En sak man har läst på om och valt ut bland flera kandidater. Men innan man har börjat cykla på den är den just bara – en sak. Ett stilleben. Ett stycke kolfiber, gummi och metall. Det är först när man börjat trampa som föreningen mellan människa och maskin uppstår och saken får en själ. Blir dynamiskt. Braap! Och det är då vänskapsfrön börjar utvecklas till en inte alltid så dansant (herregud, när behöver man inte fixa saker på en cykel? Jämt är det något) men likväl spännande och fantastisk relation.

Ifall – ifall – någon undrar så är gileten lånad av mig.

Igår la jag grunden till vänskap mellan mig och min purfärska Trek Boone 5 genom att dra ut på en lagom repa på fina grusvägar, ut mot Tortuna, Sevalla, Haraker. Med mig hade jag den alltid så skarpa coach-Tony som skulle rasta sina rakade inför ett sörmländskt grusrace.

De första kilometrarna var trevande. Oj så smal boonens bock (hah) kändes plötsligt! Ändå hade jag beställt en bredare bock än standardstyret. Så blir det när man har cyklat hyperstyre-MTB och gravel-stålis med jättebock den senaste tiden.  Det var förstås även annorlunda att vänja benen vid utväxlingen. Och det kommer att ta ett tag, cykeln är ju singelklingad. Precis som min allra första cross, fast med lite snällare utväxling.

Alltid lika spännande att cykla en typiskt vintercyklingväg sommartid
typ Jaha är det så här det ser ut här när det är snöfritt?

Men det tog inte många kilometer förrän det kändes helt rätt. Som att jag inte hade gjort något annat än suttit på boonisen (rumpan gnällde i och för sig, standardsadeln var fin men lite för smal, får bli till att beställa en ny i alla fall). Och när jag väl tagit av mig de långfingrade handskarna och fick ett rejält grepp om styret så kände jag mig ostoppbar. Lite som den gången jag satt på en kolfiberracer – min gamla goda Rose – för första gången. Jag kände mig säker. Lätt. Cykeln lydde mig perfekt, precis som min älskade stulna Ridley, fast kanske till och med bättre?

Och jag ville aldrig sluta cykla.

Eller jo, till slut ville jag det. Sadeln hade visat sig vara ett mått för smalt för min brestjärt. Men sådant får man nästan alltid räkna med som inte beställt en egen sadel till cykeln. Så det får jag lösa asap.

Vill ni läsa en ännu mer tech recension av cykeln? Här finns en mina små nördar <3

Men annars? Ojoj. All smiles. Dagen efter körde jag crossintervaller i Gropen och då fick boonisen bekänna färg även skarpt crosstekniskt. Hur gick det då? Det får ni veta i nästa crossinlägg.

Tro’t eller ej så är det är en fornborg – en Bäjby Borg (hur gulligt?)

Näfan nu är jag för trött fan. Ska gå titta till stillebenet, sedan blir det gosas ner. Puss.

P.S. Ändå lite kul att just denna min boonis är utvecklad ihop med självaste Katie Compton och Sven Nys. The crosslegenderna alltså. 

Hey ho min statementhoj!

Hej lördag. Bloggen strular fortfarande men den största anledningen till den här omgången av bloggfrånvaro är ändå punkt sex. Men måste ändå höra av mig så här kommer ett vykort från lifvet:

ett. Jag har äntligen fått hem crossen med stort C, nä stort B ju! Den är så fantastisk att jag inte riktigt vet vad göra av mig. Den är styv, den är lätt – min första lätta cykel sedan förlossningen och crosstölden! – den gör precis som jag vill och så är den förbenat snygg också. Jag kan ba inte sluta titta på den. Till och med Plutten är överförtjust! Speglar sig i lackglansen och skrattar förtjust. Jag har precis provcyklat den, är smått darrig av rå cykellycka och öm i stjärten av den för smala sadeln. Det sista löser vi förstås asap – det första är så underbart. Inlägg kommer!

två. Jag vann Cykeltjejer.se:s Rosa Bandet-designtävlingen. Känns skitfint att kunna bidra till cancerforskningen på det viset. Lovar berätta mer om slutdesignen, var man kan köpa kläderna osv när jag vet mer och får berätta. Tack alla ni som delade och röstade. Vi är bäst, cancer är sämst.

tre. Jag har nyligen konverterat till menskopp. Ingen big deal för de flesta moderna folks antar jag men ett stort steg för en annan konservativ och fobisk stackare (ni skulle ba veta hur lång tid det tog för mig att lära mig att stoppa in kontaktlinser i ögonen). Först köpte jag en förvisso snygg, men ruskigt hård Lunette. Den satt som berget på gott och ont. Mest på ont – den tryckte på konstiga ställen och var ett elände att få ut. Efter massa googlande köpte jag en OrganiCup och plötsligt försvann alla problemen. Igår levde jag med min nya OrganiCup en hel dag och se där – jag kände mig fri på ett helt nytt sätt. Tyvärr är mensen över för denna gången, lite synd för det hade varit häftigt att provcykla med mojängen i. Nåväl nu vet ni hehe.

fyra. Jag njuter äntligen åter av livet. Jag försöker att se tillbaka på sommaren med positivt nostalgiska ögon. Och visst fanken har alla sjukdomarna och dödshettan bidragit till att vi tre i lillfamiljen blivit sammansvetsade till en enhet i överlevnadskampen. Vi mot hettan! Vi mot virusen! Vi mot apokalypsen! Vi™. Anknytning så det står mycket härliga till. Mest i bilen då, enda stället med AC. På desperat jakt efter svala badställen. Men alltså tyvärr sommaren 2018. Jag tänker inte sakna dig för fem öre. Och Hoppetuss – tack och lov är du för liten för att minnas någonting av kalaset. Eller kalaset som uteblivit, kan man kanske uttrycka det. Du kommer nog att mest titta på foton och tycka att hallå, det såg ju kul ut detta? Och vi ba nej Hoppetuss, det var inte alls kul Hoppetuss! Ungefär så kommer det att bli. Nä, det var först när hettan avtog och augustis vindar började blåsa som vi™ började både sova och andas och skratta gott. Och det tänker vi fortsätta med.

sex. Det förtjänar egentligen ett eget inlägg för det är… fan, det är speciellt alltså. Den stora anledningen till att jag inte haft bråttom med att återgå till bloggen är att jag håller på och kippar efter luft här, i en nästan överivrig önskan att ta vara på varenda lilla sekund som sammanhängande mammaledig med min Ivar. Om en vecka är det nämligen Jonas tur att gå pappa på heltid. Jag är fruktansvärt tacksam över att vår familj har möjligheten att ge Ivar tiden med båda föräldrarna – det vore för mig otänkbart att försöka neka Jonas den allra stoltaste titeln, föräldraledig. Men jag är också öppet avundsjuk på honom och självklart, sorgsen över tanken på att vara borta från mitt barn flera timmar under dagen fem dagar i veckan. Jag är både supertaggad på att börja jobba igen (nygammal arbetsplats jag har saknat! kollegor! hjärnjympa! feta projekt! möten! snygga kläder! etc.) och smått nedslagen av separationsångesten. Och saken blir ju förstås inte bättre av alla “välmenande” Grattis, men vem blir hemma med lilla Ivar? frågor av de som livnär sig på att strö salt i andras sår. Nåväl. Strö på ni. Jag vet att jag är ett tacksamt offer då jag vågar uttrycka känslor som man som modern kvinna förväntas trycka undan och le förbi. Men jag vet också – jag kommer att fortsätta vara världens bästa mamma till Ivar. Bara lite mer stimulerad, smart och uppe i varv av allt det roliga som kommer att hända mig i arbetslivet. Och skulle upplägget inte kännas bra så kommer jag att göra allt i min makt för att fixa det. Fast nu känns det bra. #lunchträning here I come!

Nä nu är det faktiskt äntligen höst. Den glada, pigga, syrerika september är här, mer välkommen än någonsin. Jag är nycyklad, nyduschad, nyäten. Min älskade bebis snarkar inne i sovrummet. Jonas är ute och letar efter mina leg och körkort som jag måste tappat någonstans på the roads less traveled i förmiddags. Fönsterlampan lyser gult och det är mysigt här hemma. Det är väl mest det som händer just nu. Puss och vi hörs snart!