Obs obs den svarta irriterande pricken på hakan är smuts och inte en död fluga obs obs
Häromdagen körde jag ett pass då precis allting sket sig.
Förutom vädret kanske. Det var perfekt. Kvällssoligt på det mjukaste augustiviset och törstsläckande friskt. Hade det gått att dricka kvällar så hade jag spenderat natten full.
Min plan var att cykla grus/asfalt till Skultuna, köra ett gäng varv på deras utomordentliga mtb-spår (ni har väl sett Johans swlogg från Västmanlands Cup där i onsdags?) och rulla sedan gracefullt hem i solnedgången. Knäppa ett gäng läckra kort och kanske något avstickar-QOM (QOM är pinsamt lätt att knäppa these sensommardays när en mest hamnar på skumma (o)vägar knappt någon annan cyklar på).
Det sket sig! Fast jag hade ändå lite kul i början. Råkade cykla förbi Orientalen på vägen ut. Orientalen är stället varifrån många mtb-turer utgår här i stan. Det ligger nära både Rocklunda och Rönnby-spåren. Startar man vid Orientalen så bådar det oftast för teknisk cykling; de lättare turerna startar liksom sällan där. Hur som, där stod Grannen och typ trettio friluftsfrämjare och skulle köra sin onsdagsträning. Vart ska ni frågade jag, ut mot Lajvarnas fick jag som svar. För er som inte vet så är Västerås värsta lajvstaden. Det är så pass att lajvarna har fått ett eget skogsparti uppkallat lite halvt officiellt efter sig. De har det fint förspänt de, det är härligt sköna skogsbitar där.
Ny på MTB i Västerås och vill cykla ihop med andra sköna?
För Friluftsfrämjandet MTB:s samlingstider & regler, kolla här.
För Västerås CK MTB:s samlingstider & regler, kolla där.
Ah men då fick jag för mig att hänga på FF:are ut till Lajvarnas för att sedan hejdåa dem och köra min repa till Skultis. Jag joinade en mellansvår (eller mellanlätt?) grupp, den blåa. Som vanligt kändes det som att det gick för sakta för min “teknik” (min “teknik” är att köra fort över det mesta förutom de partierna där jag fegar ut helt, då hoppar jag av/kör i skogen bredvid. Ingen jättekanoners teknik med andra ord, men det är så det känns bäst för mig. Allt eller inget, lite typiskt mig ändå). Men man måste ju kunna köra bra även när det går lugnare än heta intervaller. Eftersom det som vanligt denna sommar hade varit hundra år sedan sista tekniska passet så hade jag svårt att få in flowet, snubblade lite väl mycket, bromsade på dumma ställen osv levererade allmänt taskig stigcykling. Det var förstås väntat – teknik är en färskvara. Men blev ändå ledsen som blev påmind om hur lite kvalitativ träning jag hade fått mig de senaste månaderna. Tur det var så bra folk i gänget så man kunde få lite glädje av det umgänget i alla fall <3
Nåväl, det var väl bara att bita ihop och köra men så började den elaka Crankbrothers-sänkstolpen krångla igen. Egentligen hade den behövt ersättas med en vanlig hederlig light-sadelstople redan före CV men magsjukan stoppade även den lilla planen. Stenströms efterjustering hade tydligen inte hjälpt heller. Mitt på någon av stigarna åkte eländet ner och vägrade att hålla sig uppe i högsta läget. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet. Ställde mig på någon random grusväg och gjorde allt jag kunde för att få stolpfan att hålla sig kvar.
Den vackra kvällen började övergå i kyligare förnatt, och stolpen fortsatte att åka ner. Det var ingen idé att ens försöka åka till Skultuna. Av en slump råkade AK cykla förbi och även han försökte skruva men det sket sig för han också. Jag skickade iväg ett par frustrationsmess till min stackars Jonas (inte lätt, inte lätt) och påbörjade färden hemåt, sittandes Ali G-style. Runt omkring mig utförde rullskidåkarna sina intervaller. Mina ben skrek efter mer kvalitativ träning. Mitt själ skrek efter mindre stress och huvudbry.
När jag kom hem så grät jag. Men herregud Katja, det är väl inte hela världen om cykeln krånglar någon gång, du om någon borde vara van vid det, som cyklar året om etc.?
Men det brast för mig litegrann där och då. Nattade plutt och grät. Stod i duschen och grät. Kände plötsligt en avundsjuka mot “alla andra mammor” som “får avlastning av snälla släktingar varje dag” och “är alltid friska” och “kommer ut när de vill” och “tränar hundra gånger i veckan”. Grät en skvätt extra över hur skämmig jag var som tillät mig att känna avundsjuka, typ hemskaste känslan av de alla. Skärpte mig sedan och skrattade en bit åt “alla andra mammor”-tanken. Somnade ändå gott efteråt. Med Jonas bästa lugnande fras Du hinner, Katja som ett lent täcke runt om mig. Kom på att jag hade klarat några partier jag bara hade drömt om förut trots taskig teknik.
Drömde Castle Rock-ish drömmar om konstiga människor och om min nya Trek Boone som kommer snart. Typiskt mammadrömmar.
Resten av veckan blev superbra, men det är en annan historia.
Idag blir det solocykling och imorgon cykelkärreäventyr för hela familjen. Puss och ha en underbar helg.
P.S. Glöm inte att följa Rapha #13hills-eventet på allas vår fåfängans marknad Instagram idag. Mycket cykelsnyggt förhoppningsvis, och då menar jag förstås inte bara naturen.