Månad: juli 2018

Hej kväll. Jag är glad, överraskad och stolt. För idag har jag äntligen knäckt backkoden. På MTB alltså, och vi snackar bra branta och bra stökiga satar. De jag inte riktigt varit någon hejare på under min korta karriär som amatörstigcyklist här efter graviditeten.

Kolla ikväll alltså:

Glider ut på en kortisrunda (tyvärr är det kortis som har gällt nu efter eländesviruset, vill i n t e äventyra fjällcyklingen) här uppe på Häsen-åsen. Är lite trött, lite hungrig, tar tid på mig att värma upp. Kör några kå stök och bök (rötter, stenisar och sådant) och är snart klar med den stigen men så kommer ”femman” med sina ettriga backar och jag ba äsch, jag kan väl köra den med då, får väl gå upp då om det blir för jobbigt. Grejen med femmans backar är att en del är branta, rätt långa (med MTB-mått mätt alltså) och bjuder inte direkt på någon superfartmöjlighet innan (rötter och svampigt typ). Nåväl, jag lägger in någon låg växel, flyttar vikten som jag har lärt mig på papperet och plötsligt så cyklar jag uppför. Säkert. Nötigt men ändå lätt. Utan att känna att cykeln stegrar sig (brr) eller att fega till när det blir som brantast och hoppa av på grund av rena hjärnspöken.

Jag kör första branta backen. Andra. Tredje. Jag kör tillbaka på Häsen-åsen, cyklar uppför en rejäl rullstensbacke som bjuder på ett par smådrop (läs terrasser, eftersom jag kör uppför då) och en bra rejäl lutning.

Jag kaxar till mig och cyklar för första gången nedför backen som skrämt mig förut. Utan att ta till sänkstolpen. Det känns fint.

*studs studs*

På vägen hem undrar jag hur det kommer sig att det har släppt så plötsligt. Tänker på magin, på religionen och om Darwins teori även går att tillämpa på träningspass. Åminns tredje gången på Mallis då jag efter att de första två åren som hopplöst efter i varje klättring plötsligt började komma upp först. Men så kommer jag på att det är förstås inte är någon tillfällighet och sorry Darwin.

Det är:

– cykelinställningen. Jag har dropat ner mig så långt det går och är närmare framhjulet men med en längre styrstam som ger mig mer space framåt i uppförlägen

– min avslappnade mojo, typ semestermode? Mindre stress är lika med mindre analys är lika med lägre harighet

– det är träning, förstås i kombination med studier.

Om jag är en backdrottning nu? Hah absolut inte. Mycket tekniskt och fysiskt arbete återstår innan jag verkligen kan påstå att jag kan climb them all och är tillräckligt lätt, stark och listig för det.

Men dagens ”förlösning” var en bra bit på vägen. Backfrön är sådd. Bara att bita ihop och lita på kroppen och cykelen. Nu kan det bara gå uppför (hehe).

Glad puss på er. Gillar ni backar förresten? Uppför? Nedför?

(låten tillhör förstås den heta queerkrabban i Moana)

Nya mälarpärlan – gångstråket vid Stadsträdgården/Fågelvik
Knäböjer inför Cykelgudarna en sväng.

Hej.

Igår kväll tog jag mig äntligen ut till skogs och bryggs efter vad som kändes som ett Hundraårskrig* fast det egentligen var ett ~fyra veckors krig mot viruset.

Jag kände både en lycka över att äntligen få cykla och en lätt nedstämdhet över insikten att vägen ur sjukdomens dvala inte blir särskilt snabb, så mustursugen är jag nu.

Here comes the summer’s son
He burns my skin
I ache again
I’m over you

Jag hade tänkt mig distans men insåg rätt snabbt att det vore dumdristigt så det blev en liten filosofikortis på 1,5 timme. Mest lillkaka, några tekniska partier men inga som krävde alltför mycket flås. Tordes inte utsätta kroppen för alltför stora påfrestningar helt enkelt.

Hjälm är praktiskt när man skäms

Var dock dum mot psyket och cyklade vilse igen på samma jävla ställe jag alltid cyklar vilse på. Guldfisken är mitt andranamn.

…och inte utan en vurpa, förstås (noterat knäet på första kortet?)

I övrigt gjorde jag en intressant iakttagelse – trots (eller kanske tack vare?) att jag cyklade fullständigt ambitionslöst ikväll så tog jag ett gäng tekniska hinder jag hade tvekat inför förut. Möjligen var det de låga växlarnas förtjänst. Äsch, det kändes lite kul efteråt i alla fall.

Många tror att man missar utsikten när man kör fort.
Det stämmer inte. Upplevelsen blir bara på ett annat sätt
och så har vi ju uppvärmning och nedrull till extra intensivt sådant.

Ärligt talat är jag lite trött på allt det lugna cyklandet. Jag är ingen lugn cykling-tjej. Jag är en lugn cykling-någon-gång-ibland-mellan de hårda träningsvarven-tjej. Men ödmjukheten och medvetenheten är ens bästa träningskompisar och jag kommer inte i Katjaform 2.0 fortare om jag stressar kroppen och huvudet istället för att bli bättre i omständigheternas takt.

När jag väl kom tillbaka till staden var det rätt tomt på folk – de flesta tittade väl på fotboll eller något. Oss gjorde det inget, maskinen, Mälaren och mig.

Puss.

* Hundraårskriget var alltså en över hundra år lång repa av diverse slagsmål mellan England och Frankrike och som till slut ledde till att britterna gav upp idén om att även Frankrike skulle tillhöra dem. Ungefär som viruset verkar tack och lov gett upp sin idé om min hals får man ju hoppas. 

Persikofejs i skultunavägens evinnerliga motvind

Morgon måndag!

Vet ni vet ni vad vi gjorde igår kväll?

Tack chef’n A. för byssorna

Något jag längtat efter ungefär lika länge som jag varit mamma –

till den här solskensmojängen

#foreverbuttfathers

Kvällen till ära iklädd sin nya gröna Abus Smiley och placerad i sin smaragdgröna Thule Lite

Jajjemen – vår alldeles första familjeutflykt på två… sex hjul!

Eftersom jag inte är klar med mitt brukscykelbygge *visslar* ännu så fick Jonas (den i motvinden något tveksamma) äran att dra aerovagnen. Bakom/framför/bredvid cyklade er undertecknade hönsmamma på MTB. Den lilla baktanken hade väl varit att göra några avstickare i skogen men då jag utan överdrifter varit väldigt sjuk och dränerad på livet så kändes det ändå okej och kanske till och med klokt att mest ligga och trampa fint. Okej, någon pyttisstig hann jag med kanske.

Turen gick klassiskt till närbruket Skultuna där vi körde en mellanlandning och bebisjympa. Hur uppspelt är inte Tuss? (fick sota för det under nattningen sedan…)

Ajaj sockorna på sniskan

Jag passade på att kvällssola de nyrakade och njöt av livet litegrann, glad åt att bebisen vår trivdes så under färden. Och drömde om alla cykeläventyren som väntar bakom hörnet och längre, längre bort.

På vägen hem hade vi tack och lov lite mer kantvind än motvind. Cyklade mest bredvid kärran, lyssnade på pluttens glada åh crii åh ghee üüüh och beundrade hans stora ögon lyckliga av att se Vägen med nya ögon.

Strax under tre mil vart det, cirkus enochenhalv timme. Helt lagom för första gången. Strava här förstås.

Nu tänker jag bli frisk och stark(are) inför semesterns fjäll- och bergslagscykling. Puss.

English: Yesterday evening, me and my boys did our first ever ride together. It was pure magic. I’m so looking forward to explore the world together this way.