Ba för att den är fin den.
Hej måndag.
Jag är hopplöst, brutalt superdupersjuk igen. Jäklars så här däckad har jag inte varit på ett par år känns det som. Det är samma skit som efter Göteborg som verkar tagit god tid på sig att blomma ut, blä. Jag är segare än kola och slöare än en sengångare och halsen… som en tjog kinesiska operasångare* som löper amok därinne.
Självklart råkar det sammanträffa med Ivars fortsatta tandsprickning så det är bara att glömma att vila bort sjukan effektivt. Men jag försöker! Lillebror är här och gästar oss i veckan wii och jag blir friskare bara av att se hur han – som ju är en morbror vid sina tolv år, hah! – och plutten leker så fint ihop. Jag är lycklig.
Med andra ord blir det inte mycket träning tränat på ett par dagar här. Men cykligt blir det – cykelrummet fortsätter inredas, kanske kanske kommer min nya bockstyriga vardagskompis hem till oss och ni får se lite sweet cykelfoton plus annat som det heter.
Nu ska jag dricka kaffe och äta minst tre bitar choklad för det får man som sjuk.
Puss.
* kinesisk opera är en egen konstform. En mycket högljudd konstform.