krig åt
gå rikt
krig tå
gikt år
gikt rå
gir åkt
tig kår
råg tik
går tik
grå tik
tåg rik
tråkig
Morgon mina äventyrare.
Jag har insett en sak. Sådär lagom när jag är trettiotvå vintrar gammal. Jag är rätt usel på mycket – huvudräkning, kallprat och att hoppa på crossen från vänstra sidan bland annat. Men uslast av allt är jag ändå på att ha tråkigt.
Jag känner en del som liksom finner sig i att ha tråkigt och som nästan gör det till en del av sin livsstil. Som ba jahäpp nu händer det inget och det är tråkigt men så är det ba för att det är så ibland. Som ba jahäpp nu är det tio minuter kvar till bussen, då står jag väl stilla och väntar, med lite Kent i lurarna då. Som ba jahäpp nu kunde inte kompisen gå ut ikväll, jag blir väl hemma och ser på TV då. Som ba jahäpp, den här vägen är inte så rolig men den är smidig så då cyklar jag väl den och så ett ryck med axlarna på det.
Jag förgås av att ha tråkigt. Begåvad (eller straffad?) med korttidsminnet som en guldfisk, noll respekt för pengar (har aldrig haft nå många ändå så orka samla på sig) och en fantasi som… eh glömde just vad det var som… i alla fall – så fort jag får det lite tråkigt så sätts liksom någon försvarsmekanism in och så gör jag allt i min makt för att få i alla fall liiite kul under tiden. Även om ”tiden” är de tre minuterna jag måste vänta på bussen en regnig dag. Eller de fem minuterna det tar att läsa ett viktigt stycke i en lärobok fast det är mycket roligare att titta ut genom fönstret och drömma bort sig.
Ah men grattis då tänker ni. Hashtag #carpeminute på dig då tänker ni.
Fast det är inte riktigt så nyttigt och käckt som man kan tro. Det är faktiskt ofta rätt så förvirrande.
Det är till exempel ganska kostsamt (och inte alltid så hälsosamt) att alltid ha en chokladbit nära för tråååkigt att dricka kaffe blankt. Då kan man lika gärna avstå?
Samma när det kommer till fritiden. Fatta vad rik jag hade kunnat vara nu om inte så gott som typ 80-90 % av min inkomst gått och går åt de evinnerliga påhitten som kort- och långresorna, diverse utflykterna, cykeläventyren etc. ”vardagskonsumtion”? Men fatta så brutalt understimulerad och uttråkad jag hade varit. Och inte ens en promille så kunnig på kulturgeografi hehe.
Och fatta vad ännu rikare jag hade kunnat vara om jag istället för att (strö)handla efter principen Åh jäklars va sugen på finska piroger jag vart nu! (stor)handlade efter veckomatsedel och förnuft? Men det är ju så tråååkigt att äta bara för att bli mätt?
Hade jag inte börjat rita häftiga saker i snön med en pinne under tråktiden jag väntar på bussen så hade jag nog inte missat den.
Hade jag inte börjat tänka dreglande tankar på en mastig smörgåstårta under en begravning för att ha något att se fram emot efter det tråkiga mässandet i kyrkan så hade jag kanske sörjt ordentligt då och inte två år senare och när alla andra hade gått vidare.
Hade jag inte käkat Turmat och lekt tempostyre med gåstolen mellan värkarna under det annars rätt så monotont smärtsamma förlossningsarbetet så hade värkmonitorn suttit kvar och de hade satt in ryggbedövningen och värkstimuleringen tidigare och födandet hade kanske inte gjort så fruktansvärt ont så länge. Men man kan väl inte ha tråkigt under tiden man föder barn? Barn handlar väl om roligt?
Och hade jag inte lekt radioprogram med mig själv (antitråkighetstricket sedan barndomen, man är både programledare, intervjuobjektet och framför låtarna) under tiden jag cyklade på Hallstavägen – en väg så platt och ibland så outhärdligt tråkig att den förtjänar ett eget inlägg – så hade jag kanske noterat den mötande klungan, vinkat hej tillbaka och därmed undvikit att bli klassad som en dryg tosing som dessutom pratar med sig själv.
Ja hörni. Egentligen vore det säkert bra att kanske bättra på sin tråkighetsuthållighet. Att inte dra igång fantasin och hamna i andra världar så fort den riktiga världen inte stimulerar. Att inte hela tiden se ett kungarike av färg med små bevingade andar som bebor det där andra knappt noterar den dammiga blomsterrabatten bredvid stationens papperskorg. Och sedan inte kunna somna på morgontåget för att sagan byggs upp i huvudet.
Att utan ansträngning se det fina och spännande i det lilla är absolut en gåva. Men den har sitt pris. För det är verklighetsfrånvänt. Det är allt annat än jordnära. Det gör fallet ner mot verklighetens djävulskap mycket hårdare. Det är flummigt och oresonabelt och det gör att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att finna ro för världen är just tråkig ibland, det är liksom halva poängen…
Fast vänta nu, vilken av världarna? 🎨