Månad: oktober 2017

God kväll från mobilbloggande morsan här. Fortfarande har jag inte lyckats med ett endaste datorinlägg… men vad gör väl det? Lite svårare att korrläsa och länka bara men men.

Inatt hade vi sovit hela 3 x 3 timmar (3 timmar sömn – 30 min amning & blöjbyte & nattning – 3 timmar sömn – etc.) vilket får räknas som godkänt. Därför blev det åter en långpromenad för mig och Ivar. Japp, blir en del promenadier här på bloggen i dessa tider men det för att jag inte får cykla ens på Monarken ännu. No bikes no likes jag vet, men stå ut oki.

Hösten, hjärtskärande fiiin.

Så även min Ivar som dagen till ära sportade sina nya vantar i varianten blårandigt (vi har ett par i ceriserandigt också men blårandigt är finare till höstfärgerna).

Jag var helt okay jag med om jag får säga det själv (och då bryr vi oss inte om de rödsprängda ögonen). Säg vad man vill om att vara gravid – men jäklars vilken tjock och fin kalufs man får! Synd man kommer att tappa typ hälften av den under amningen om man ska tro de som vet.

(och jag hoppas att ni fattar att jag egentligen promenixar med håret i svans och tjockmössa på, hade väl blåst av vägen som en annan maskros annars… men vad gör man inte för ett foto)

Den vindtäta ”gundan” på!

Och flarren med kolsyrat vatten med. Jag skäms nästan att berätta det men under graviditeten aka den alkoholfria tiden så har jag blivit som tokig i smaksatt kolsyrat vatten. Kanske för att det är någorlunda roligare att dricka det till maten än typ vanligt tråkkranvatten. Med det sagt betyder det inte att jag förköper mig på flaskvatten – men ibland så måste jag bara. Som idag. Så. Gott.

Vi började med att klämma i oss en kaffe och en gobit på shellmacken i närheten av där vi bor och fortsatte sedan på motionsspåren i Rocklunda upp till Villa Utsikten. Det blåste satan, blev alldeles svettig och genomblåst i ett.

Sedan blev vi… ok jag då, smått uttråkade av att gå på de snälla raka spåren och härjade till det något genom att gå och köra upp och ner på lite tuffare stigar och spår! Ångrar inte ett dugg att vi satsade på en liten offroadtraktor till barnvagn.

Det ökända SM-dropet ju! Fast okay, vi tog the cowards way ner faktiskt.

Sedan gick vi till kyrkogården och jag la fem rosor på Peters grav. Idag är det fem år sedan han togs ifrån mig och de andra. Jag är sällan dit, till kyrkogården. Det är svårt att förklara liksom men… Jag förknippar inte det stället med Peter. Känner inte att det är där han är, för vi möts på andra platser jag inte kan förutse i förväg, det bara sker, hans ande är lika fri och egensinnig nu som när han levde, den har alltid tid för ett snack, väcker ofta minnen som får det att knipa till djupt inne i bröstet, men det sker inte på kyrkogården.

Men idag kände jag för att gå dit, lägga de rosorna på den där stenen och stå och glo lite.

Kanske för att oktober inte längre är lika med svärta.

Kanske för att oktober idag är lika med den största kärleksnåd av dem alla.

Tuff-tuff-tuff… Whäää! lät det ut vagnen så det var bäst att lämna minnenas stiltje.

Ute hade det blåst upp till en rejäl nästan-storm! Vi passade på att åter smyga in i skogen, gick (något avsiktligt) smått vilse men hittade sedan hem igen. Pust!

Te till mor och mjölk till son. En rask och varierande mil vart det, är nöjd med dagens insats. 

Puss och hoppas ni har en bra måndag.

Egentligen vart vi ju en familj långt innan Hoppetuss behagade göra entré. Hade vi inte undermedvetet känt att vi, Katja och Jonas, hängde ihop som en konstellation så hade det inte blivit till någon liten bebis liksom. Men det blev ju lite mer tydligt när jag blev gravid – och mycket mycket mer tydligt efter förlossningen då vi inte bara titulerar oss en familj utan måste ta och fungera som en mer eller mindre funktionell (vilket är lätt när man är utsövd och mindre lätt efter en tuff natt) sådan. Jag kommer ihåg tanken från tiden då lillebror (20 år yngre än mig) var liten – man satt där hålögd, helt slutkörd och ba att en sådan liten sak kan få tre vuxna personer och en katt helt utslagna.

Igår lördag var vi dock högst funktionella om än utan katt. Ivar hade bjussat på en kanoners natt (sömn 23.30-ish till 5, sen amning någon halvtimma, sen sömn till 9.30) så vi var sådär märkligt utvilade.

och herre min –

vår älskade hoppetuss Ivar och med det hela vi fyllde två veckor! ♥️

Ute sken den låga höstsolen, än fanns det färgglada löv att glädja sig åt så vi klädde oss friluftigt och drog ut på en lång promenad till, genom och förbi Rönnby (ett bostadsområde man från vårt håll når genom fina motionsspår och mountainbikestigar).

Åh så härligt det var att gå tillsammans, och gå långt och känna att det funkade – även om jag förstås blev amningshungrig (tänk sådär bonka-hungrig som på cykel när man missat frullen och gått på för hårt den första timmen) mitt i skogen så vi fick leta efter första bästa mathaket och hetsäta falafel för att inte bekymra vår son som minst sagt ogillar stå still i vagnen. Men efter det så blev det perfa stämning. Det var lagom svalt, lagom soligt, lagom lerigt och det hela avslutades med ett inköp av fikabröd och annat gott på Ica Grytan.

Snacka om att jag ramlade ihop i amningsfåtöljen – plötsligt gjorde det inget att ha en mästersnuttare fastklistrad vid brösten precis hela kvällen. Fanken som jag älskar den där sköna fysiska tröttnadskänslan. Jag tror Ivar uppskattade sin glada trötta mor han också – han fortsatte nämligen bo vid sin mammas barm även under mesta av den kommande natten, med ett gäng blöjbyten som förströelse mellan varven… moahaha. Vet ni sjuk grej? Jag må tro att nä, nu brister ryggen och tårkanalerna när han är som härjigast – men det är också då han är som mest bäbis, söt, arg, skör och så sjukt älskad i ett.

Men igår – nästan 1,5 mil i blandad terräng med min pojkvän och vår gulliga Hoppetuss. Inte illa pinkat om jag får säga det själv som knappt kunde gå någon kilometer i början av förra veckan.

Idag blir det eh… vila och sova och gå lite kortare tror jag. Nu har mästersnuttaren behagat däcka igen så bäst jag hoppar in i sängen och snor åt mig lite sömn jag också.

Puss och glad söndag på er!

Hej lördag.

Igår gjorde jag min första föräldralediga dag som solo mammaartist ihop med min lilla Hoppetuss!

Gissa om jag varit något nervös innan. Jag och Jonas hade ju hjälpts åt dag och natt under hans inledande pappadagar. Fått in något slags rutin om man nu kan ens tillämpa det ordet efter knappa två veckor.

Men inte behövde jag bekymra mig. Igår bestämde sig Ivar nämligen för att vara pigg och på hugget – bildligt och bokstavligt – under så gott som hela dagen. Vilket innebar att jag helt enkelt inte hade någon tid över till att sitta och reflektera över nästa tutt- eller blöjdrag. Ba köra!

Dagen blev ändå produktiv. Först låg vi och mös i sängen (en egen aktivitet man gör med bäbis). Sedan åt vi varsin frulle i soffan framför den danska dokumentären Att vinna till varje pris (se och förundras/förfasas). Sedan mös vi igen, och sedan kom vi äntligen ut!

Påklädningsmomentet alltså. Päron till sommarbäbisar slipper nog den…

Ute var det skönt, första milda dagen på ett tag. Det skulle gås rätt långt men inte för långt. Jag hade tyvärr överklätt mig något för mitt eget tempo (Katja – kan inte gå sakta när hon går själv) så det blev ett par strippningar mitt ute på ljusa dagen. Alltid lika roligt att inför publik ta av ”gundan” – min vindtäta kalsong jag har ovanpå strumpbyxorna under klänningen för att slippa kyla ner de vitala nedre regionerna under de kalla årstiderna (klänningtjejtipset nummer ett alltså!).

Promenaden tog oss ner mot Mälarstranden. Den hungriga modern lyckades till och med trycka i sig en burgare plus några klunkar Ramlösa inne på det timmen till ära folktomma Max innan det började protesteras hejvilt inne i emmaljungan.

Till slut blev det nästan en mil och rejält med frisk luft för mig och Hoppis. Väl hemma tänkte jag se Redbull Rampage men råkade däcka ihop med Ivar efter blöjbytet. Så kan det gå!

Idag är Jonas hemma och vi är på väg ut på en rejälare utflykt. Lycka till alla som tävlar i Malmöcrossen idag förresten. När jag blundar så är jag inne och matar på i ”kanelbullarna”. Visualiserar. Nästa gång så.

Puss.

Hej.

Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…

För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.

Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.

Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.

Så. Omoget.

Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?

Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.

När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.

Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.

Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.

Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.

Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.

Fin på foto i alla fall.

Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.

Puss

från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg

 

Jag har upptäckt precis, att jag sedan lite över en vecka tillbaka kan

🔗 sitta lite längre på toa och klippa naglarna samtidigt

🔗 duscha, raka benen och borsta tänderna samtidigt

🔗 må mig störtlycklig och skrattig och ruskigt melankolisk och dyster som en grå blåsig novemberdag – samtidigt

🔗 torka barnabak och sjunga de mest påhittiga sångerna rakt ur fantasin – samtidigt!

🔗 amma och

läsa/skriva (fult, för det blir ofast med vänstra handen… men ändå)/äta/skypa/fika/typ allting som går att göra från en fåtölj – samtidigt

🔗 känna mig jättenaturlig liksom tryggt intuitiv och ganska barnerfaren och… utom mig av oro för min egen oerfarenhet och klumpighet – samtidigt

🔗 chatta med kompisar, pussa på en trind vadis på en däckad bebis och betala räkningar – samtidigt

🔗 blunda och minnas gårdagens äventyr, längta och planera för morgondagens episka påhitt och trivas alldeles perfa i justnuet. Samtidigt.

Och god morgon på er förresten.

God morgon världen!

Igår fyllde vår lördagsbaby Hoppetuss en hel vecka – en hel vecka har gått och det så fort!

Veckan har bjudit på sjukt med glädje – ja hur beskriva det man känner som fått ett efterlängtat kärleksbarn att hålla i famnen? Men även många nya lärdomar – även efter den första mycket omtumlande BB-tiden där det var lika delar härligt hotelligt (maten, tillgången till personalen) som smärtsamt och slitigt (amningsstarten, när bedövningen började släppa).

Den mesta utmaningen här hemma är ju förstås att hantera Ivars sömnrutiner (eller icke-rutiner) och att se till att han ökar som han ska och mår så fint som möjligt samtidigt som man själv inte går under. Hur chill och flexibel man än anser sig så är det lätt att frustrationens tårar sipprar fram när ingenting annat än frenetiskt snuttande med korta vilo- och skrikpauser duger mellan åtta på kvällen och två på natten. Man googlar spädbarn + sömn, man läser om att det är på exakt samma vis för typ de flesta andra och det är bara att bita ihop och go with the (milk) flow men man känner sig så otillräcklig när han är där upplagd på den enorma kudden, förbaskat skör och mycket arg och knyter sina små späda armsisar, sparkar av sig sockorna och gör en mycket ynklig min.

Tuff tuff tuff låter det först ur näsan, accelererar sedan till tufftufftufftuff och så kommer skriket AAAH!

Hoppetuss Hoppetuss mammas lilla beeebis! och en ny omgång amning och bärande. Och sedan rätt som det är så däckar han och sover gott i många timmar. På morgonen är han en solstråle. Vi är mörbultade men har också fått sova och på dagen är vårt lilla barn en mild sömntuta som knappt gör något väsen utav sig.

Dagarna är speciella. Mycket värdefulla är de, trots att det knappt sker något anmärkningsvärt egentligen. Men alla momenten – amning, blöjbyte, klädombyte, promenad, tröstande – tar sin lilla tid och så vill man vi ju också hinna bara ligga ner med Hoppetuss utslagen och leende på något av våra bröst (vi tävlar lite om vem som får hålla i honom) och bara njuta av tillvaron och varandras värme. Snart är denna tiden förbi i och med att Jonas tio dagar är slut och jag blir själv hemma med Ivar på vardagarna ett tag.

Den här helgen vigs åt familjebesöken (min sida igår, Jonas sida idag) och sedan har vi ett gäng lugnare dagar vigda åt gos, skötsel och promenader.

Idag tänker jag börja smyga in lite arm- och ryggövningar (ergonomin är inte alltid på topp i ett litet hushåll och när man är ny som förälder). Promenaderna får bli lite längre för varje dag. Monarken får jag nog avvakta med någon vecka till. Jag måste vara försiktig. Trots att jag läker fint så vill jag inte störa läkningsprocessen genom att hetsa fram.  Dessutom är jag fortfarande allmänt sliten efter förlossningen. Så pö ån pö, med allting – det får ta den tiden det tar.

Nu blir det frukost ”på fåtöljen” – en nybliven klassiker då jag både ammar och äter själv samtidigt, en rätt cool kretsloppsliknande grej när man tänker efter. Sedan ska jag sova mera. Och drömma om fantastiska bergsvägar, torra men med små bäckar glaciärvatten som rinner ned från berget, så man kan stanna till och fylla på flaskan nästan hur ofta man vill.

Är konstant törstig, konstant sömnig och konstant leende. Åh Hoppetuss vårt lilla tuff-tuff-tåg!

Puss från lya ciclistas tre invånare.

Det är mitt i tävlingssäsongen för min bästa cykelgren cyclocross. Vart jag än ser, ute som i de sociala medierna, kokar det av cyklistliv. Det tävlas i cross, körs gruslopp och sena mountainbiketurer, velodromcyklas och kittas upp delar till nästa säsongs maskinbyggen.

Jag sluter den fluffiga morgonrocken tätare om mig och Ivar, baxar barnets mun till bröst nummer två (den vänstra), sträcker på de äntligen slätrakade bleka benen och skänker ett par tankar åt min cyklistkropp –

cyklistkroppen 2.0.

Eller är det cyklistkroppen 3.0? 4.0? Helt ärligt så känns det som att det tidigare har hänt ”värre” grejer min kropp än att ha burit på ett barn.

Innan jag började sportcykla och så småningom bättra på hälsan (för prestationens skull) var jag inte direkt nå hälsosam mot kroppen. Jag levde ett lika delar manodeppigt som dekadent liv där ovanorna avlöste varandra som festerna jag flydde till för att slippa bearbeta och reflektera (läs: exakt samma hon gör som cyklist, eskapism som eskapism om än med bilavgaser istället för tjära i lungorna).

Utan överdrift var min kropp i rätt taskigt skick där back in 2011. Småmullig (på ett icke-fint utan mer snabbmat-missbrukish sätt), hostig, nervig, ängslig och med omfattande psoriasisutslag. Längtandes efter en förändring. Efter att gräva fram den Riktiga Katja. Hon den där uppvuxen i den finaste naturen, hon den unga lovande simmerskan, hon den orädda gruscyklisten som kunnat stå på pakethållaren och cykla, trädklättrerskan, hon med de outtröttliga långa benen.

Och förändringen kom <3

Graviditeten har förstås inneburit en stor påfrestning på kroppen, inget att säga om den saken. Jag har gått upp i vikt, förlorat en del core, blivit lös om fogarna, blivit sydd kors och tvärs där nere inte minst i mellangården, tappat i mileage med mera.

Men jag inbillar mig att jag har också återhämtat mig, sett till att inte varit förkyld en endaste gång. Ätit (nästan) bara bra och nyttigt käk, rädisor fisk och grejs. Utvecklat mina mountainbikeskills. Vilat skallen från att bara köra på, en mycket läglig paus. Tänkt igenom mina mål, mina tidigare misstag och läst på en del.

Min plan kvarstår förresten. Den är ju att jag ska vara som starkast och på topp som tävlingsåkare när jag är runt fyrtio-fyrtio fem. Jag är kvinna (vi är ju ena ”late bloomers” inom cykel), har bra förutsättningar men började tävliggsatsa rätt sent i livet så det känns rimligt med det tidsperspektivet. Sedan får vi se om det blir race eller myscykling liksom.

Nu sitter jag alltså här med min cyklistkropp 2.0. Min mammakropp! Centralköket dagbädden suttennutten. Så stark så cool och äntligen är naveln inåt igen (har navelfobi så den där gravidgrejen med utbuktande naveln har scared the shit outta me).

Vägen till att bli mitt bästa jag på cykel kommer inte längre att vara som förr. Jag kommer att behöva träna klokare, mer effektivt och mindre mellanmjölkigt. Det blir om än viktigare att behålla glädjen och fokusen eftersom tidsmarginalerna inte kommer att finnas där som förr.

Det känns redan nu tufft och utmanande – men också skitkul! Att träna mållöst har aldrig varit min grej. Njutfrilufta, på eller utan cykel gör jag gärna planlöst. Men träna dag efter dag ”bara för att”? Det får andra göra så dricker jag Cola och tittar på.

Alltså ser jag utvecklingen av min cyklistkropp 2.0:s racepotential som en rolig utmaning. Jag vet att det blir jobbigt och stundtals svårt, det kan till och med skita sig helt –

men i det spännande okända ligger mystiken, eller hur?

Jag kommer alltid, alltid sätta min son, vår tid tillsammans och hans bästa i första hand.

Men han får nog finna sig i att det blir ett och ett annat katjaknä omplåstrat även i framtiden

– för

#morsanärcyklist ✌🏽

(och hoppas förstås att det inte kommer att ta alltför lång tid innan rumpan är monarkvänlig igen…)

Puss!

Igår fyllde vår Hoppetuss hela fem dagar och det måste ju förstås firas lite – vi gillar siffran fem i den här familjen.

Vår yngsta familjemedlem började dagen med att ha sovit ordentligt i sin egen säng och för andra natten i rad.

och även om ”sova en natt” inte riktigt är samma för en nyfödd som för en vuxen så är det mer än okej för mig. Hellre några timmar effektiv däckning än noll timmar djup sömn whatsoever som under graviditeten.

Mindfullnesskingen som jag är passade jag på att ta igen lite antecknande – Ivars lilla privata dagbok – och nyhetsläsande under den första av dagens hundratio amningsstunder

för resten av tiden beundrades det mest, en himla ömsesidig aktning får en ju hoppas!

Jonas tog också igen lite kvalitetsskärmtid mellan blöjbyten och kockandet. Säkert hela sex minuter eller något.

Utanför vårt hus pågick som vanligt markarbeten… men maskinljuden verkade inte störa Ivar så då bet vi ihop vi också. Det kommer nog att bli fint tids nog, lagom till vi ska sälja ungefär

Så blev det dags för det jag både längtat till och bävat inför – Ivars första skeppssättning… barnvagnspromenad ute i Den Stora Världen

(eller bostadsområden Kristiansborg och Vega)

Ärligt talat så tror jag inte att Ivar riktigt var med på det Stora – inte medvetet i alla fall. Nyammad och stinn hade han slocknat strax innan vi gick ut och sov under hela den timmeslånga promenaden i den mest strålande solsken en höstdag kunde bjuda på.

Desto mer medveten var jag. Om hur nytt och annorlunda allting såg ut, lät och förnimmades ute. Husen, löven, byggarbeten, människorna, luften mot läpparna, möten, trafiken. Sakta fick jag gå, mycket sakta för det gjorde ont men också för att hinna titta ner in i vagnen och rätta till hättan.

Så fick Jonas vara den som mest drog vagnen, så höll jag i honom och så gick vi, gata efter gata, Jonas, Ivar och jag.

Hemma väntade fika och så kom bäste grannen next door på besök och grattis och lite musik- och livetsnack.

Puss! 🐣

Förlåt, jag får inte fram många vettiga blogginlägg just nu… Jag har försökt. Men det går inte. Jag vaknar fortfarande upp ur förlossningens och BB-tidens dimslöjor, jag processar fortfarande och känslotårarna, de rinner bokstavligen ner i mobilen jag skriver från och dränker orden. Allt är i alla fall bra, allt är fint och den stora vågen av kärlek som stavas Ivar bär oss tryggt på sin kam genom de pyssliga dagarna och de sömnlösa spädnätterna.

Och ingenting är normalt vilket jag antar är fullkomligt normalt när två har blivit tre varav en är en liten bebis att rå om samtidigt som man själv läker och lär sig.

Låt oss låta nuet diktera skrivandet. Vi hörs snart.

Rock’n’blues.

Puss.

Här är han vår nya familjemedlem, vår leende bäbis, här är vår lilla skruttenöt i mjölkchokladtäcke, här är han – Per Ivar Alexander. Per som i sin fars barn. Alexander som i sin mors barn. Ivar som i tilltal.

Här är han sedan kvart över ett på natten lördagen den fjortonde oktober –

ler

skriker

snuttar

tittar

sover

bubblar

är stilig i landstingsmössa

och storlek femtio-kläder

och jag kan inte sluta förundras –

här är ju vår Hoppetuss!

(och bloggisen är av förståeliga skäl rätt försummad just nu. Häng med oss på backstage på insta och FB så länge, där har ju Hoppetuss redan haft en liten premiär – tack för alla grattis kära ni! 🐣)