God morgon världen!
Igår fyllde vår lördagsbaby Hoppetuss en hel vecka – en hel vecka har gått och det så fort!
Veckan har bjudit på sjukt med glädje – ja hur beskriva det man känner som fått ett efterlängtat kärleksbarn att hålla i famnen? Men även många nya lärdomar – även efter den första mycket omtumlande BB-tiden där det var lika delar härligt hotelligt (maten, tillgången till personalen) som smärtsamt och slitigt (amningsstarten, när bedövningen började släppa).
Den mesta utmaningen här hemma är ju förstås att hantera Ivars sömnrutiner (eller icke-rutiner) och att se till att han ökar som han ska och mår så fint som möjligt samtidigt som man själv inte går under. Hur chill och flexibel man än anser sig så är det lätt att frustrationens tårar sipprar fram när ingenting annat än frenetiskt snuttande med korta vilo- och skrikpauser duger mellan åtta på kvällen och två på natten. Man googlar spädbarn + sömn, man läser om att det är på exakt samma vis för typ de flesta andra och det är bara att bita ihop och go with the (milk) flow men man känner sig så otillräcklig när han är där upplagd på den enorma kudden, förbaskat skör och mycket arg och knyter sina små späda armsisar, sparkar av sig sockorna och gör en mycket ynklig min.
Tuff tuff tuff låter det först ur näsan, accelererar sedan till tufftufftufftuff och så kommer skriket AAAH!
Hoppetuss Hoppetuss mammas lilla beeebis! och en ny omgång amning och bärande. Och sedan rätt som det är så däckar han och sover gott i många timmar. På morgonen är han en solstråle. Vi är mörbultade men har också fått sova och på dagen är vårt lilla barn en mild sömntuta som knappt gör något väsen utav sig.
Dagarna är speciella. Mycket värdefulla är de, trots att det knappt sker något anmärkningsvärt egentligen. Men alla momenten – amning, blöjbyte, klädombyte, promenad, tröstande – tar sin lilla tid och så vill man vi ju också hinna bara ligga ner med Hoppetuss utslagen och leende på något av våra bröst (vi tävlar lite om vem som får hålla i honom) och bara njuta av tillvaron och varandras värme. Snart är denna tiden förbi i och med att Jonas tio dagar är slut och jag blir själv hemma med Ivar på vardagarna ett tag.
Den här helgen vigs åt familjebesöken (min sida igår, Jonas sida idag) och sedan har vi ett gäng lugnare dagar vigda åt gos, skötsel och promenader.
Idag tänker jag börja smyga in lite arm- och ryggövningar (ergonomin är inte alltid på topp i ett litet hushåll och när man är ny som förälder). Promenaderna får bli lite längre för varje dag. Monarken får jag nog avvakta med någon vecka till. Jag måste vara försiktig. Trots att jag läker fint så vill jag inte störa läkningsprocessen genom att hetsa fram. Dessutom är jag fortfarande allmänt sliten efter förlossningen. Så pö ån pö, med allting – det får ta den tiden det tar.
Nu blir det frukost ”på fåtöljen” – en nybliven klassiker då jag både ammar och äter själv samtidigt, en rätt cool kretsloppsliknande grej när man tänker efter. Sedan ska jag sova mera. Och drömma om fantastiska bergsvägar, torra men med små bäckar glaciärvatten som rinner ned från berget, så man kan stanna till och fylla på flaskan nästan hur ofta man vill.
Är konstant törstig, konstant sömnig och konstant leende. Åh Hoppetuss vårt lilla tuff-tuff-tåg!
Puss från lya ciclistas tre invånare.
