Igår fyllde vår Hoppetuss hela fem dagar och det måste ju förstås firas lite – vi gillar siffran fem i den här familjen.
Vår yngsta familjemedlem började dagen med att ha sovit ordentligt i sin egen säng och för andra natten i rad.
och även om ”sova en natt” inte riktigt är samma för en nyfödd som för en vuxen så är det mer än okej för mig. Hellre några timmar effektiv däckning än noll timmar djup sömn whatsoever som under graviditeten.
Mindfullnesskingen som jag är passade jag på att ta igen lite antecknande – Ivars lilla privata dagbok – och nyhetsläsande under den första av dagens hundratio amningsstunder
för resten av tiden beundrades det mest, en himla ömsesidig aktning får en ju hoppas!
Jonas tog också igen lite kvalitetsskärmtid mellan blöjbyten och kockandet. Säkert hela sex minuter eller något.
Utanför vårt hus pågick som vanligt markarbeten… men maskinljuden verkade inte störa Ivar så då bet vi ihop vi också. Det kommer nog att bli fint tids nog, lagom till vi ska sälja ungefär
Så blev det dags för det jag både längtat till och bävat inför – Ivars första skeppssättning… barnvagnspromenad ute i Den Stora Världen
(eller bostadsområden Kristiansborg och Vega)
Ärligt talat så tror jag inte att Ivar riktigt var med på det Stora – inte medvetet i alla fall. Nyammad och stinn hade han slocknat strax innan vi gick ut och sov under hela den timmeslånga promenaden i den mest strålande solsken en höstdag kunde bjuda på.
Desto mer medveten var jag. Om hur nytt och annorlunda allting såg ut, lät och förnimmades ute. Husen, löven, byggarbeten, människorna, luften mot läpparna, möten, trafiken. Sakta fick jag gå, mycket sakta för det gjorde ont men också för att hinna titta ner in i vagnen och rätta till hättan.
Så fick Jonas vara den som mest drog vagnen, så höll jag i honom och så gick vi, gata efter gata, Jonas, Ivar och jag.
Hemma väntade fika och så kom bäste grannen next door på besök och grattis och lite musik- och livetsnack.
Puss! 🐣