Vissa dagar är energirika tankar, snirkliga formuleringar, uttryck av intryck. Dagarna fulla av färger, vackert fotografi. Av det sprudlande livet jag vill berätta om, på mitt sätt, så gott jag kan, och jag kan då..!
Andra dagar är stilla, lika stilla som den för hösten ovanligt kvava luften utanför vår lilla lägenhet. Sömnbristen och bensmärtan täpper igen mina tankeporer. Dagarna som idag är till för att helt enkelt härdas ut. Läsas ut. Blundas ut. Drickas ut.
Jag har en elak neurologisk sjukdom som gör mina ben till kimchi och jag är höggravid.
Jag måste inte försöka älska alla dagar.
Idag är en dag jag inte älskar. Men vi kan läsa våra böcker, titta på landsvägs-VM i Bergen, glädjas åt de nyköpta små nappflaskorna med kaninmönster för framtida flaskmatningsbehov.
Jag kan äta torkad mango, snacka med mina kompisar som förhör sig om hur det går med lilla baby “Lastrid” och blunda och har jag tur så somnar jag.
Kanske inte i helgen, kanske inte ikväll. Men någon gång snart. Då jävlar sover jag.
Min kropp är för två. Jag är två i en. Så länge den ena mår bra är den andra okay.
Det är lite tufft nu kära läsare. Desto enklare och gladare blir det sedan tror jag starkt på.
Överlevnadsmode.
Puss.