En stor vinfläck har ätit sig in i den vita färgen på köksväggen. Jag har försökt få bort den med alla medel men då åker även färgen av. Herre kul fest det var den kvällen. Möblerna är rätt få och rätt kantstötta om än med en viss diskret elegans. De flesta kommer från något av våra livet före vi-liv. Kanske var sakerna gedignare förr? Vi har växter som lever värdiga liv och växter som hör mer till andra sidan än till denna men som vi är för lata och något för blödiga för att ta bort. Vandrade pinnar till presentorkidéer och trygga garderobsblommor. Vi har en daterad jordglob som lyser med mystiskt sken kvällstid, en katt i återvunnen plåt från Göteborg och en annan i plast som säger Mjau när man går förbi fast batteriet är slut nu. Det dräller av sönderälskade gosedjur lite här och var i lägenheten. Drivor med böcker – att högarna aldrig minskar trots alla böcker som ger sig ut i världen genom Myrorna! – av sådan varierande utgåva att ingen mäklarassistent i världen skulle kunna färgkoordinera dem ens om hon skulle tillåtas det. Vi har en näve cyklar, några uppe på väggen, några nere på golvet. Antalet varierar, de lånas ut till vänner och lämnas in på service hejvilt och ibland säljs någon och så kommer någon ny och så fortsätter det.Pumpen jag vann på någon crosstävling står ständigt redo, och det ligger cykelkomponenter och hjälmar uppe på symaskinsbordet från Jonas familjehem, precis sådant bord som fanns i min familjs hem på landet en gång i tiden. Trägolven är varma och trösklarna låga. Köket är vitt och modernt och pyttelitet och genom fönstret ser man harfamiljen roffa åt sig de snåla gräsresterna efter Riksbyggens omfattande dränledningsbyte. Kommer gästerna så åker de emaljerade pallarna fram, de som tjänar som nattduksborden nattetid. Och då, nattetid, när till och med den närliggande europaväg arton håller käft, hörs den mäktiga serverns lätta tandgnissel då den ger sig på ännu en algoritm att knäcka inför morgondagen. Uppe i vardagsrummet tronar Monarken; i förrådet väntar Emmaljunga NXT90 på att komma upp och lera ner sina fräna terränghjul. Fast för att komma åt den måste man först genom ryggsäcksarmén, mandolinen, gitarrerna och cykeldelskassarna. I apotekarlådan samsas tävlingskraschförbanden med de extra barnvagnshjulslangarna. En tom förpackning ryska filterlösa arbetarcigg från den grafiskt snygga eran. Bredvid lådan ligger mina penslar och målarfärger. Akvarell, akryl, olja, fast jag målar aldrig med olja. Mitt munspel som åker fram när omvärldsbevakningen bjuder till melankoli. Kylskåpet står aldrig tomt på choklad. På den fristående spegeln sitter vykorten från familjernas och kompisars senaste resor.
Och garderobs- och byrålådorna, de har lite smått börjat fyllas på med pyttisting, de första kanske riktigt genomtänkta, men så försiktiga, törs jag verkligen?-inköpen, precis som emmaljungan, precis som den grå spjälsängen med plats för växtvärkiga ben. Pyttistingen med täckta sömmar, löjligt runda benöppningar, tygkrås på byxrumpan. Rosa, gröna, vita, marinblå, vissa fluffiga, andra något stramare i bomull, de flesta så lena att tyget knappt känns mot den väderbitna vuxenkinden. En brioand i trä som gör Jonas galen när den lämnas kvar i sängen eftersom jag “råkat” förleka lite med den i väntan på dess riktiga ägares ankomst.
Pyttistingen som samsas med stortingen. När är man redo? Ena dagar tror jag att jag inte att jag någonsin kan vara redo att mäkta den mest ansvarsfulla uppgiften av dem alla. Märkligt nog inger det en stor tröst, att inte vara mätt och trött och bombis på någonting. När jag traskar, smådansar, ibland nästan går på alla fyra (gravidåkommor, klassiskt) omkring och plockar lite i vår lilla, varma, kaotiska men alltid städade lägenhet, när jag trampar på någon gammal legobit min lillebror (eller var det Nadjas ena pöjsch?) har lämnat efter sig, så fylls jag med en stor, ren, glad känsla. Bebisvärlden i min mage, vår värld här i lägenheten, vi är hemma, vi är här i världen.