Måndag vänner!
Igår skrev jag som ni vet ett halvt moralkakigt inlägg om att ständigt hitta på det roliga i det tråkiga. Jösses jag måste varit rejält trött, det värsta jag vet är moralkakor i bloggform. Så förlåt stort. Men nu hörni –
– igår höll det på att inte bli någon rolig utflykt trots den stenhårda regeln att fira varje graviditetsvecka med något spännande. Klockan började bli sent när vi lämnade det glada Hedesunda och vi hade både en tvättid och en sömntid att passa.
Jag var förresten smått öm i stjärten och ryggen efter att ha testat att cykla på en hybrid. Tro’t eller ej så hade jag aldrig sadlat en hybridcykel tidigare. Mitt cykelliv hade ju hittills bestått av antingen oväxlade standardcyklar typ trallor eller sportcyklar. Hade dock varit nyfiken på hur det är att cykla på en snabbare och lättare stadscykel med växlar ett tag. Tur då att Jonas mamma som är ungefär lika lång som jag hade kittat upp sig på en fin hybrid som jag fick testa.
Så hur var upplevelsen då?
Cykeln var det då inget fel på – även om världens kortaste rygg-Katja som vanligt kände att hon satt för utsträckt med armarna. Det kändes också märkligt att cykla på något som liknade en cross men som inte hade bockstyre utan ett styre som var varken mtb-brett eller bockstyre-smalt eller damtralle-bågigt?
Fast mest led jag eftersom jag helt enkelt var för gravid för några smalare och dropigare cyklar. Magen tryckte upp, vikten tryckte ner, ryggen smärtade… nåväl, en kortare tur till affären och tillbaka blev det och ett konstaterande – kanske värt att testa cykeln igen om en månad eller två hehe.
Men nog om cykelförsöket! Stärkta av äppelpajenmedvaniljsåsen begav vi oss hemåt och var på väg att banga utflyktandet men skärpte oss, gav upp att hinna hem i tid till tvätten och hamnade i…
gamla Näs bruk
vid Dalälven den breda!
Gamla Näs bruk visade sig vara en oanad pärla. Bruket, beläget strax utanför avestanära kyrkbyn By anlades en gång som ett dotterbolag till det på den tiden storslagna Horndals bruk. Även själva Näs bruk hade varit storslaget. Brukets kolhus (där man förvarade träkol som man behövde till stångjärnstillverkningen och masugnarna) var på sin tid en av de allra största byggnaderna i hela Norden. Mäktigt va?
Tyvärr finns inte kolhuset kvar i sin helhet. Några murbitar, täckta med slaggrester, står kvar här och var och är täckta med all världens vegetation och djurspillning. Det tog ett tag att hitta till bruksresterna, lite sorgligt gömda och förfallna bakom någon mindre underhållen mekanisk verkstad, även den gömd bakom en sopstation.
Men vi hittade förstås in, och vi klättrade runt på gamla husgrunder och öppnade torra trädörrar, och vi blundade och fantiserade om hur det måste varit att arbeta vid bruket en gång i tiden. Slitsamt, tufft, fattigt, omgivet av den vackraste naturen, rastbröd och kaffe till forsbruset.
En ensam solros växte bland rostiga järnbitar, omkullvälta trälådor, billiga plastmöbler någon hade helt sonika gjort sig av med, bleckkärl och oljiga trasor.
I den satt ett bi som efter några försiktiga blomskakningar visade sig vara så gott som fastlimmat i nektarn.
Jag plockade så varsamt jag kunde ut biet och lät det återhämta sig i gräset innan det kunde fortsätta färda sin tunga fluffiga kropp mot vidare bisysslor och vi fortsatte hemåt och kvällssolen sken oss rakt in i ögonen.
Som en ensam jättesolros, den där augustikvällssolen.
Puss.