Bilresan hem från Malmö igår, söndag. Vi hade lämnat av Tony i Motala, nu tog jag över saabratten. Klockan var nio på kvällen, det började skymma. Solen som hade glatt våra sinnen och irriterat våra ögon någon gång före Skänninge efter åskvädren i Skåne och en bra bit in i Småland hade gått ner, alla skuggorna hade lösts upp. Där Östergötland så övergick i Närke blev det om än ljusfattigare. De djupa lövskogarnas och de gamla munkstigarnas landskap avskärmade oss från det sista klena himlaljuset. Än skulle det dröja en stund innan de högupplösta stjärnorna kom fram och vi skulle förundras över dem under en av luft- och kisspauserna med rumpan ner mot den svala marken, blicken upp mot den dunkla skyn.
De nattaktiva djurens och dunkelmystikens tid var kommen. Vi hade valt bort den kvicka men själlösa europaväg arton och körde en mindre, slingrig väg. Få bilar, tusentals ljusreflekterande ögonpar i skogen. Hur många stod de stilla, lekte med sina byten längs med vägdikena, hur många av dem slickade rent sina ungar, berättade sina urgamla djursagor för de stora runda bruna ögonen?
Var det inte kusligt att cykla här på natten under sextiomilaren? frågade jag Jonas. Jo, mellan Norrköping och Borensberg, vid Grensholmsslott, när det var dimma och man såg inte många meter framför sig och så sprang det plötsligt upp djur på vägen strax framför en, ja då var det kusligt. Ååå, fick jag fram och både myste och ryste till, drog upp bilvärmen en snäpp.
Någonstans i utkanten av Örebro höll en bensinmack nattöppet. Vi köpte oss en varsin kopp te, fortsatte på en mindre väg. Stannade åter till vid en vägren, gravidblåsan krävde en paus, de trötta linstorra ögonen krävde sitt syre. Nu var de äntligen upphängda och klara, stjärnorna. Tänk, någonstans däruppe flyger det runt en astronautkosmonaut, hur många som helst mil ner till jorden!
En långtradare, pigg med alla sina färgglada lysen, svepte förbi. Jag stod vid vägrenen, lyssnade på rådjurens avlägsna skall, tittade upp. Hoppas stjärnan lyser lycklig, som lyser på vårt barn när det föds, tänkte jag och sedan sa jag det. Höll om magen, dess inre är alltets centrum, den duniga planeten, de klaraste ögonen, den äldsta sagan på jorden.
Vi fortsatte köra, lugnt, inne i våra tankar, få ord, tänk hur oändligt kort den här tiden är, hur vi kommer att komma ihåg den, hur överför vi bäst livslusten, glädjen till vårt barn, tänk, tänk så okunnigt och avundsvärt det är som ännu inte hört rådjurens skall, sett den lilla rävungen vara så inne i sin lek längs med vägkanten att den inte ens brydde sig om strålkastarljuset, känt nattdimmans kyla mot de sandalskodda fötterna, druckit hett te, känt godbitens sötma, kanske bränt sig lite på tungan, frågat någon fråga ingen encyklopedi i världen kan ge svar på utom just oss, dess föräldrar, som tror oss veta fast inget vet vi men vi lär oss.
Och så fortsatte vi fira graviditetsveckan trettio, med varsin knippe tankar och ord, med varsitt par ögon på vägen, varsitt ljus och varsitt hopp. Och sedan somnade vi hemma, och om någon liten var uppe och härjade vet jag inget om för jag vaknade inte förrän halv elva idag.